#vägentillbaka: Att spola knäet med koksaltslösning
Det var i mitten av oktober som olyckan var framme för Oskar Wallén. En smäll mot knäet gav ett avslitet främre korsband och nu väntar en lång rehabilitering, under vilken Wallén kontinuerligt kommer att dela med sig av sin kamp här på SvenskaFans. Här är #vägentillbaka.
Ända sedan jag skadade mig har jag vetat att det skulle bli bakslag under rehaben. Jag visste också att de första dagarna efter operationen skulle bli extra jobbiga. Vad jag dock inte hade räknat med var att det skulle bli såhär jobbigt. Hastigt och mindre lustigt har de ”jobbiga dagarna” blivit till jobbiga veckor.
Som jag tidigare berättat gick operationen enligt planerna och jag upplevde inga större problem varken innan eller under ingreppet. Även efteråt var känslan positiv trots att det såklart var jobbigt att inte kunna röra sig som innan. Den positiva känslan avtog dock så snart jag kom hem och märkte att jag behövde stöd och hjälp med att klara av de minsta saker. Tuffast under de första dagarna efter operationen var att röra sig trots smärtan. Bara att stiga upp på morgonen, innan värktabletterna börjat göra nytta, gjorde så ont att jag spydde och var nära att svimma flera gånger. Utöver smärtan drabbades jag dessutom av feber på kvällarna, vilket inte direkt gjorde vardagen lättare. Även kvällarna blev olidliga och jag började frysa och kallsvettas om vartannat samtidigt som täcket åkte upp och ner från golvet gång på gång. Allt kändes jobbigt och jag ville bara att tiden skulle gå så att den värsta smärtan skulle släppa.
Eftersom vi visste att det inte var bra att få feber i samband med en operation åkte vi in till sjukhuset för att genomgå några tester. Testerna visade först inget, men läkarens bedömning var trots allt att febern troligen orsakats av bakterier som letat sig in i knäet i samband med operationen. Därför tog vi beslutet att gå in och göra rent knät för säkerhets skull. Därmed blev jag tvungen att genomgå två nya ingrepp där knäet spolades med en koksaltslösning för att bli av med eventuella bakterier. De nya ingreppen innebar en ovälkommen repris av hela inför-operationssproceduren, komplett med duschning, specialtvätt och all sådan skit. Den första spolningen gick av stapeln måndagen den 11:e november och den andra två dagar senare. Efter spolningarna försvann febern och allt kändes genast mycket bättre. Sjukhusbesöken fortsatte dock och under den senaste månaden har jag genomgått test efter test för att kolla hur kroppen mår. Jag har aldrig haft svårt att ta blodprov, sprutor eller bli sövd och opererad, men efter 4 veckors sjukhusbesök var tredje dag, så har jag nästan utvecklat en fobi för det. Tröttnat har jag i alla fall!
Tiden jag inte spenderat på sjukhuset har jag varit fast hemma och nästan bara rört mig mellan soffan och sängen. Det tog ett bra tag innan jag orkade gå ut annat än för att åka till sjukhuset. Att inte kunna ta sig någonstans på egen hand och behöva bli körd överallt är påfrestande. Särskilt då jag inte har gått såhär länge utan att köra bil sedan jag fick körkort för tre och ett halvt år sedan. Man känner sig väldigt fast och jag längtar till och med efter att köra. En månads soffliggande är verkligen riktigt tråkigt och ingenting jag rekommenderar någon. Det positiva, trots tristessen och alla sjukhusbesök, är att mina värden, med hjälp av stark antibiotika, börjar närma sig ett normalt tillstånd samtidigt som jag känner hur kroppen återhämtar sig mer och mer. Det skönaste är att kunna röra på sig utan att det gör ont hela tiden. Jag har verkligen lärt mig att uppskatta det, även om det är lätt att glömma när man är skadefri.
På grund av infektionen har jag kommit efter med rehabträningen. Det känns såklart jobbigt att redan ha halkat efter då jag inte vill något hellre än att komma igång och springa, även om det såklart är orealistiskt. Nej, det gäller att skynda långsamt och nu har jag åtminstone fått träffa en sjukgymnast och dragit igång träningen. Och även om jag precis satt igång märker jag stor skillnad redan nu. Första gången jag var på rehabcentret var det väldigt simpelt och sjukgymnasten ville i stort sätt bara se hur jag låg till. Det var inte kul att få höra att man låg efter även om det är naturligt med tanke på de två extra ingreppen som skjutit upp starten av rehabträningen på hemmaplan något. Mitt andra besök på rehabkliniken kändes dock mycket bättre. Då kunde jag gå runt utan kryckor och cykla lätt på en motionscykel. Jag fick till och med göra lite lätta knäböj och benpress, som vanligtvis är riktigt tråkigt, men nu var det bara kul att få träna överhuvudtaget.
Det helt klart läskigaste hittills under skadeperioden var under ett läkarbesök strax innan jag satt igång med min rehabträning. Då märkte jag hur mycket muskler jag hade tappat i mitt skadade knä. Det såg helt sjukt ut när jag jämförde det med mitt friska vänsterlår och var fult och äckligt med massa extra hud. Hur det ser ut är självklart inte lika viktigt som styrkan i låret, men som det är nu behöver det verkligen åtgärdas, på momangen! Annars känns det ändå rätt bra såhär efter all skit som varit. Jag ligger fortfarande efter, men har börjat komma igång med allt och känner definitivt att jag är på rätt väg. Från och med nu gäller det att utvecklas i små steg och hela tiden sätta upp nya delmål. Mitt första delmål är att få mitt lår att se normalt ut igen och bygga upp det med lite muskler, för så som det ser ut nu kan jag inte ha det.
H*lvete va gnälligt det blev igen, men hoppas ändå att ni orkade läsa allt. Jag lovar att jag har gnällt av mig för en tid nu och att nästa inlägg inte kommer att bli lika bittert. Ni får hemskt gärna fortsätta med att komma med förslag om saker ni vill att jag skall skriva om, för många av dem kommer jag att skriva om när mina egna idéer tar slut, vilket säkerligen kommer att gå ganska fort… Nu tar jag paus några dagar så hörs vi snart igen.
Ha de gött!
/ow10
Följ @OskarWallen
(red. Fredrik Hansson)
