#vägentillbaka: "Jag blev helt tom"
Det var i mitten av oktober som olyckan var framme för Oskar Wallén. En smäll mot knäet gav ett avslitet främre korsband och nu väntar en lång rehabilitering, under vilken Wallén kontinuerligt kommer att dela med sig av sin kamp här på SvenskaFans. Här är #vägentillbaka.
Sådär, då var det tänkt att jag skulle skriva några rader om mig själv, min skada och vägen tillbaka till fotbollsplanen. Jag vill börja med att understryka att jag inte är speciellt bra på detta och att de enda gångerna jag har skrivit något mer än min underskrift är i skolan för typ två och ett halvt år sedan, och inte ens då var jag speciellt bra på det. Därmed vet jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på, men när jag fick frågan om jag ville vara med och skriva tänkte jag att det kunde vara kul att berätta liten mer om mig själv och hur en rehab av en relativt stor skada går till. Sen hoppas jag kunna ge en liten inblick i vardagen för oss spelare på köpet. Jag fick först frågan om jag ville skriva eller ha någon form av videoblogg, eller “vlogg” som jag lärt mig att det kallas, men kände att jag nog får fram vad jag menar bättre när jag skriver såhär än när jag babblar rätt in i en kamera. Hursomhelst, nu när ni har fått en liten bakgrund till varför jag gör detta så tänkte jag börja med att berätta lite om hur skadan uppkom och de första dagarna efter det att jag fick beskedet att korsbandet var av.
Det var i slutet av matchen och matchklockan började närma sig 90 minuter. På resultattavlan stod det 5-0 till BK Häckens U21 mot Örgryte IS dito. Jag var frustrerad, besviken och gick i stort sätt bara och väntade på slutsignalen. Men plötsligt så fick jag en boll som jag kunde jobba på, en möjlighet att få göra åtminstone ett positivt avtryck i den där skitmatchen. Jag fick kontroll över bollen och vek in framför motståndarbacken för att skydda bollen. De var då jag fick smällen, hans ben hakade på något sätt ihop sig med mitt eller något liknande, det är svårt att säga eftersom det gick rätt fort alltihop. I vilket fall som helst så fick jag en smäll i höger knäveck, som gjorde att knäet vek sig, på ett sätt det inte är meningen att knän ska vika sig. Jag hörde ett “knäpp” som lät ungefär som när man knäpper med fingrarna och föll till marken skrikandes ut min smärta. Jag förstod att något var fel, men efter att jag blivit inrullad i omklädningsrummet på en bår och senare kunnat gå in i duschen och byta om på egen hand, så hade jag ändå ganska höga förhoppningar om att det inte skulle vara någon större fara med knäet. Att jag sedan till och med kunde köra bilen från Rambergsvallen, ända hem till Kode, vilket är bra j*vla långt, höjde även det mina förhoppningar om att det kanske bara rörde sig om ett uttänjt ledband, eller någon annan mindre skada.
Därför kom det lite som en chock för mig då jag dagen efter magnetröntgades och fick reda på att jag fått en av de värsta skador man kan åka på som fotbollsspelare. Diagnosen löd som följer: främre korsband avslitet plus någon form av skada på menisken. När jag fick beskedet var jag och min mamma, som hade kört mig till röntgen, på Frölunda torg och letade efter födelsedagspresenter till min lillebror. Direkt när jag fått beskedet sa jag bara, “vi drar hem”, så brorsans presenter fick vänta och vi körde raka vägen hem. Jag blev helt tom och kunde inte riktigt tro på det jag hade hört. Aldrig tidigare har en bilresa med mamma varit så tyst.
När vi kom hem landade jag i min säng och bara låg där och tyckte synd om mig själv. Det var det enda jag gjorde, i säkert en timma. Men sedan fick jag änna nog. Jag slog upp datorn och började kolla på lite klipp från Youtube på olika idrottsmän som jag vet har kommit tillbaka från långtidsskador. Det var verkligen inspirerande och efter att ha kollat en stund blev jag sjukt sugen på att börja med min rehab och komma tillbaka till fotbollen igen, så fort som möjligt. Ett lyckligt slut på de två skitdagarna då jag skadade mig och fick beskedet om hur illa det var.
Efter de två dagarna fick jag sätta igång med min inför operations rehab, som för övrigt är pisstråkigt. Men det var samtidigt häftigt att känna hur stark man kan vara i knäet, även utan korsband. Jag kunde göra i stort sätt samma saker som innan korsbandet gick av. Dock testade jag aldrig att jogga eller springa, av säkerhetsskäl, men det kändes som att jag skulle klara av det också. Operationen ägde rum den 7:e november runt 13:00. Det är en konstig känsla att innan operationen kunna gå helt normalt och belasta knäet utan några som helst problem, för att efter operationen vara helt invalid. Jag har aldrig varit så hjälplös i hela mitt liv som jag har varit de snart 2 veckor som gått sedan operationen. Min rörelseyta har i stort begränsats till avståndet mellan sängen och toaletten, eller det mellan soffan och toaletten. Jag får be om hjälp när jag vill ha någonting att dricka, kyla ner knäet, äta mat, ha min dator och till och med när jag vill ta på mig en strumpa på foten. Det har varit fruktansvärt långtråkigt, och även fast det kan vara rätt skönt att få allt serverat ibland, är det jobbigt att vara så hjälplös under en längre tid.
Men nog om min skada. Innan jag slutar vill jag även passa på att skriva några rader om dagen då vi åkte ner till division 1 igen. En sorgsen dag på många sätt, men även en dag med mycket glädje, sång och stolthet över att vara ÖIS-are. Jag, André Nilsson och min kompis Pean, som ofta kallades för “Oskars kompis” i bussen, fick åka med i en av många supporterbussar som tog sig till Värnamo den dagen. Fyllda med tro, hopp och annat slog vi oss ner längst bak i bussen, precis som de häftiga killarna när man gick i skolan, där vi fick ett ruskigt gott mottagande vilket gjorde att vi kände att vi passade in perfekt...
Resan till Värnamo var fruktansvärt rolig. Vi sjöng och roade oss bäst vi kunde och fick till och med en bra version av “Tigerjakten” av Mora Träsk berättad för oss i bussen, en av många höjdpunkter under denna bussfärd. Att matchen sedan inte gick som vi hade hoppats på gjorde såklart att vägen hem inte riktigt höll samma nivå. Men sättet supportrarna höll igång på under hela matchen och stöttade spelarna ända fram tills det att slutsignalen ljöd var fantastisk. Det var en häftig upplevelse att stå tillsammans med andra och leva sig in i matchen som våra supportrar gör varje match. Stort cred ska ni ha allihop, jag tror inte ni vet hur mycket det ger spelarna på planen, men jag kan lova att det är mycket!
Det var mitt första inlägg. Kanske inte det roligaste att läsa, men jag ville egentligen bara ge er en bild av min skada, hur den kom till och min första tid efter operationen. Nästa gång jag skriver skall jag försöka korta ner mig lite så att det kanske blir lite mindre “skoluppsats” över det hela. Kom gärna med förslag på ämnen och annat om mig som ni vill läsa mer om så skall jag se vad jag kan göra. Nu tackar jag i alla fall för mig för denna gången och hoppas att ni fortsätter läsa mina inlägg. Ha det gött!
/ow10
Följ @OskarWallen
(red. Fredrik Hansson)
