Valter Tomaz Jr, doo daa, doo daa
Många spelare har dragit på sig ÖIS-tröjan genom åren. Få har burit den med lika mycket stolthet, och blivit så populär bland oss supportrar, som den här personen. Och nu, när hans aktiva ÖIS-karriär är över, är det inte mer än rätt att hylla honom som den hjälte han är. Vår första brasse – Valter Tomaz Jr.
Den 23/9 2002 åkte ÖIS till Ryavallen och spelade mot Elfsborg, en match som Boråsarna vann med 2-1. I och med förlusten menade Erik Hamrén att de realistiska chanserna till ett första SM-guld sedan 1985 hade försvunnit. Förlusten i sig må inte ha varit så allvarlig, men faktum är att laget kom in i en formsvacka under augusti och september månad. Efter att tagit 26 poäng på 13 matcher och charmat Allsvenskan med sin offensiv, efter VM-uppehållet med Afonso och Paulinho i spetsen, minskade poängen drastiskt. Nio poäng på åtta matcher mäktades endast med under den här perioden. Ett tapp från 2p/match till 1,125p/match. En knapp halvering, med andra ord.
Samtidigt gick en hårdför brasse vid namn Valter Tomaz Jr knäskadad. Ända sedan konvalescenstiden började i inledningen av augusti, hade ÖIS det betydligt vanskligare på fotbollsplanen. Självklart går inte allt att förklaras med avsaknaden av Valter - men det ger likväl en fingervisning på hans betydelse för laget under den tid när han var som bäst. En kombination av råstyrka, snabbhet och spänst mynnade ut i en mittback som för alltid kommer att finnas kvar i våra hjärtan. När vår nummer 18 peakade i sin karriär hade han få övermän. Stabil och rejäl, men ändå med utrymme för brasilianska sambatakter. Vår mest obrasilianska brasse besatt dessutom den vitala egenskapen att kunna väcka liv i sitt lag – oavsett om det handlade om ett 40-metersskott eller en patenterad glidtackling på hans säregna sätt, utförd med perfektion.
Vissa menar att Valter var en ful spelare och pekar på incidenter som den med Peter Elmander (benbrott) eller med Álvaro Santos (avslitet korsband). De personerna vet inte vad de pratar om. Tuff, javisst, men alla som på träffat eller på något sätt haft Valter i sin omgivning vet att han aldrig skulle göra en fluga förnär. Skadorna på motståndare är snarare en påföljd av otur och en spelare med oklanderlig och hundraprocentig inställning till sporten fotboll. För Valter, han spelar med hjärtat. I en tid där fotbollsspelare agerar mer som legoknektar och bryr sig mer om pengakuverten än emblemet på matchtröjan, är Pequeninos do Jockeys stolthet en uppskattad motvikt. Pengar styr dagens fotboll – Valter styrs av kärlek.
Av den enkla anledningen stannade han kvar hos oss ända fram till degraderingen 2006, då vi alla unnade honom det annalkande äventyret i Norge efter tio års trogen tjänstgöring i den rödblå dressen. Tiden i Molde, under vilken han givetvis följde ÖIS, blev dock ingen fullträff och under en träningsmatch mot Häcken släpptes den efterlängtade nyheten: Valter är ånyo en ÖISare. Och det förblev fram till dags datum, trots oroligheterna ifjol med konkursen som följd. Valters agerande i det läget säger egentligen allt som behöver sägas om denna fantastiska man. Trots alternativ att överge skeppet likt många andra gjorde, kavlade Valter upp armarna och bestämde sig för att vara sin dam trogen. För, som han själv uttryckte det, ”jag känner ett ansvar, för ÖIS är mitt lag framför alla andra”.
Sejour nummer två hos oss blev ingen sportslig succé – det skall vi vara ärliga och säga. Men värvningen blev i mina ögon ändock lyckad. För Valter fyllde en funktion. Som en mentor. Som en pådrivare. Som en ledargestalt. Som en publikfavorit. Som en galjonsfigur över det nya starkare ÖIS, och som en minnesgestalt över svunna tider.
Att återigen ha fått ynnesten att ha Valter i laget har placerat ett leende i mitt ansikte. Att kärleksförhållandet mellan honom och ÖIS nu har nått ett definitivt slut är hjärtskärande, men om dagens kalla värld har lärt oss någonting är det att allting gott har ett slut. Föga trodde dock jag att dagen då jag fäller en tår över Valter Tomaz Jr’s sorti, skulle komma redan idag. I min smått naiva, men enligt mig vackra fantasivärld, skulle avskedet komma först till hösten eller möjligtvis året därpå, efter att avancemanget till Superettan blivit klart och Valter hyllats till den grad han förtjänar genom att bytas in i slutskedet på en redan avgjord match och ta emot publikens – nej, hans familjs – hyllningar. Istället blev hans sista framträdande för klubben som han älskar ett inhopp på en skral kvart i den ängsliga och ångestfyllda bortamatchen mot Skövde, där biljetten till Superettan – den nötta – flög oss ur händerna.
Men det spelar ingen roll. För jag kommer att minnas Valter Tomaz Jr med värme, glädje och en stor portion tacksamhet för att jag har fått följa denna fantastiska person och hans fotbollskarriär. Tack Valter, för dina tretton säsonger i ÖIS. Även om du inte längre må vara en ÖIS-spelare, så kommer du alltid att vara med oss – i våra minnen, och i våra hjärtan.
Kanske blev det aldrig nån succé i och för sig.
Men tro mig tappre broder, vi ska minnas även dig.
Du kämpade, du krigade, du glödde och du brann.
Ja, Valter Tomaz Jr är en hjälte även han!