Håkeye mot omvärlden: “Hugogate” och den ständigt problematiserande mediekulturen
De senaste dagarnas “Hugogate” sätter fingret på en mediekultur som i årtionden präglat rapporteringen om landslaget?
“Då knäcker vi Mackan”. Ja, många minns säkert herrar Söderberg och Lagerbäcks avlyssnade samtal på bänken om att de inte kunde byta ut Marcus Allbäck under en pågående VM-match 2002. Och i den samlade mediekåren var förundran stor över hur förbundskaptenerna kunde ta sådana personliga hänsyn i en VM-turnering där så mycket stod på spel. Det sågs som tecken på ett svagt ledarskap.
När Jon Dal Tomasson efter torsdagens match i Azerbajdzjan förklarade varför inte Hugo Larssson fick spela tänkte jag direkt att “det där var väl bra”? En saklig motivering bakom beslutet baserat på hur Tomasson vill spela sin fotboll i just den här matchen. Nu kan väl inte de journalister som brukar gnälla över att de “aldrig får någonting" av landslagsledningen beklaga sig och komma med diverse teorier om bakomliggande konflikter med mera?
Så fel man kunde ha. Den under Lagerbäckseran av media ofta kritiserade “gruppen” verkar nu ha blivit helig. Att Jon Dal Tomasson har mage att “hänga ut” Hugo Larsson och tala om för hela fotbollssverige att han slår för få “vertikala passningar”! Sådana totalsågningar håller man ju inom familjen. Den där avsaknaden av vertikala passningar kan ju inte heller vara hela anledningen! För hur svårt kan det egentligen vara? Jo men visst, jag kan väl också gå ut på gräsmattan och slå en 10-meters stickare på min robotklippare, men kanske inte i matchtempo på landslagsnivå? Olika spelare har olika spetsegenskaper. Jon Dal Tomasson har en tydlig idé om hur han vill spela sin fotboll. Måste det vara svårare än så? Och att Tomasson inte har talat om vad han vill att exempelvis Lukas Bergvall ska förbättra i sitt spel beror kanske på att han inte fått någon fråga om just honom?
Men många journalister, nu som då, verkar vilja problematisera precis allt som kommuniceras från landslagsledningen. Vad de än säger ska det alltid hittas något som verkar konstigt eller kontroversiellt, något som kan tyda på en schism inom gruppen. Så har det vad jag kan minnas också varit under i princip hela 2000-talet fast med olika infallsvinklar. Ser man till de senaste dagarnas “Hugogate” har väl Simon Bank varit ensam journalist att kunna hålla en mer nyanserad ton i debatten.
Något som faktiskt ÄR konstigt är väl i så fall att Jon Dal Tomasson redan börjat plocka fram det där statistikverktyget som Janne Andersson började luta sig emot under den avslutande tuffa tiden av sin landslagskarriär. Men det kanske också finns en anledning till det?
