Krönika: klyschornas tid
Låt oss kalla det för vad det verkligen är - kristider i Varbergs BoIS.
Det börjar kännas lite lökigt nu Tobias Linderoths prat om att skita i tabellen och att det är prestationen som är det viktiga. För det finns ju ett klart samband mellan just prestation och den där tabellen.
Efter förlusten i Sandviken tyckte Linderoth återigen att hans lag gjort en hyfsad prestation men att det brister i de båda straffområdena. Själv blev det lite som jag befarade innan matchen att även Sandviken skulle ha ett bättre grundspel än oss. För efter en lovande inledning av BoIS lyckades hemmalaget efterhand spela sig ur Varbergs höga press och metodiskt börja sätta upp sitt anfallsspel. I två noll-underläge gavs BoIS sedan ett flertal möjligheter att verkligen komma in i matchen efter bjudningar från motståndarna. Men inte ens då lyckades man sätta dit bollen utan verkar helt sakna självförtroende i de avgörande momenten.
Om Sandvikens mål var frukten av ett mer etablerat anfallsspel kändes BoIS reducering precis i början av andra halvlek mer slumpartad. En precis inbytt Aulon Bitiqi sprattlade åter till och fick till en lobbnick på ett inlägg från vänster. Där och då trodde jag att reduceringen skulle kunna ge Varberg energi att komma tillbaka in i matchen men fortsatt var det Sandviken som spelade sig till de bästa lägena - och 3-1 målet skulle också komma.
Jag vet inte exakt vad det är som felar i årets upplaga av Varbergs BoIS men det är dags att börja ta situationen på riktigt allvar nu. För om vi nu ska prata om den där tabellen har vi fler än dubbelt så många poäng upp till säker mark än vad vi plockat för tillfället. Och med dagens snitt på 0,5 poäng per match börjar läget minst sagt kännas lite småjobbigt. Tror också att Linderoth gör ett misstag om han negligerar fjolårets tunga resultatrad för Varberg. För som Hampus Zackrisson var inne på i HN nyligen så sitter det nog mycket i skallen på flera spelare att ha förlorat så mycket som man gjort den senaste dryga säsongen.
Kristider (jo vi kan kalla det för sitt rätta namn) är också högsäsong för klyschor som far genom luften. "Vi är inte oroliga" och "vi tror 100 procent på det vi gör" är smått bevingade uttryck som de flesta luttrade fotbollssupportrar nog känner till. I Varbergs fall har jag börjat fundera på om man egentligen vet vad man gör? Det är mycket snack om inställning och vinna duller men vad är egentligen själva spelidén? I radio Halland menade Joakim Lindner att de mer rutinerade spelarna (han själv inräknad) måste kliva fram nu och visa vägen. Det är hedervärt att vilja ta ansvar, men frågan är bara vad det riktigt innebär och om det kommer räcka till?
Tittar man på vad som hänt sedan remaken efter Jocke Perssons "vilda västern dagar" påbörjades kan man väl inte påstå att så särskilt mycket hittills har känts klockrent, varken på spelar- eller ledarfronten. "Hade vi värvat på den här nivån inför fjolårets allsvenska hade vi åtminstone gett oss själva chansen att hänga kvar" har jag själv uttryckt tidigare. Jojo, det var nog en felbedömning som hette duga det! Stor trupp och divison 1-värvningar verkar ha varit modellen för oss. Och när den inte funkade längre verkar vi knappt veta vart vi ska, eller ens vilka vi är.
Trevligt var det hur som helst att komma till Sandviken och träffa Otto och de andra hjältarna på plats. 65 mil enkel resa från Varberg, "smash and grab" och sedan lika många mil tillbaka. Själv fick jag och Johan åtminstone några bira och lite käk på plats. Och snacka med lite trevliga Sandvikenbor som inte var sena att beklaga sorgen. En eloge också till samtliga spelare som var och en kom och tog oss supportrar i hand efter match. Besvikelsen lyste stark i deras ögon och ja..nog även skammen?
1-3 i häcken mot en nykomling vars ingång till fotbollsarenan går genom den nya inomhushallen för det betydligt mer kända bandylaget. Det är där exallsvenska Varbergs BoIS befinner sig just nu.
Och på jumboplats i superettan.