Krönika: på väg mot antiklimax?
Om en succértad säsong som ändå kan sluta i besvikelse.
Inför återstarten mot Norrköping var ändå känslan att Varberg skulle kunna ha en hyfsad chans att skrälla och ta ett stort steg mot ett säkrat kontrakt. Dels har ju IFK blandat och gett ganska rejält under säsongen och därtill skulle ju hemmalagets tunga gräsplan vara till nackdel för de spelskickliga, konstrgräsvana östgötarna.
Men verkligheten skulle bli något helt annat.
Plötsligt känns det som den där klasskillnaden som alla talade om inför säsongen numera också finns där. Borta är respektlösheten och Joakim Perssons magiska touch och det där allsvenska kontraktet som såg säkrat ut för bara fem matcher sedan kan nu vara på väg att retfullt glida laget ur händerna - vilket sett till den succéartade allsvenska debut som BoIS ändå gjort skulle vara en enorm besvikelse. Visst är fem poängs marginal ner till kvalstrecket fortfarande väldigt goda förutsättningar men sett till det återstående spelprogrammet och nuvarande form är känslan inte bra. För plötsligt känns det som om Varberg inte längre kan vinna fotbollsmatcher.
Under säsongen har både den här sidan och andra hyllat tränare Perssons förmåga att leda sitt lag. Sanslösa rotationer i seriens början och vågade laguttagningar och byten gav förbluffande resultat speciellt med tanke på att det manskap som ställdes på benen i princip saknade allsvensk rutin. Men det märkliga är att med en tydligare uttalad startelva på sistone och mot på papperet svagare motstånd har resultaten blivit sämre. Och precis när vi trodde att BoIS verkligen var på väg att lyfta efter tre raka segrar mot stabila mittenlag har man, kanske inte fallit igenom men inte presterat som bäst mot just de lag där det behövdes som mest.
Det jag tycker man kan ifrågasätta med Joakim Perssons laguttagningar är framför allt två saker. För det första har jag aldrig riktigt förstått roterandet på målvaktsposten då det inte är en position där matchandet sliter på samma sätt som för en utespelare och det känns också lite märkligt att inte ha en uttalad ”etta” vilket borde ge en ökad försvarsstabilitet. Stojan Lukic är också en av få spelare i truppen med allsvensk rutin och där kommer vi in på punkt nummer två: i ett läge där det börjar ”dra ihop sig” och vi kommit in den där beryktade perioden när höstmörkret faller över regntunga planer och rutinen är som viktigast – borde då inte de spelare BoIS förfogar över som faktiskt har allsvensk erfarenhet också få spela? Utöver nämnde Lukic är det då Robin Tranberg jag kan sakna i en startelva.
Hemmamatch mot Elfsborg väntar härnäst och det kan så klart verka löjligt eller direkt felaktigt att benämna denna som ”sista chansen”. Ändå tror jag att rent psykologiskt blir utgången av Elfsborgsmatchen extremt viktig för BoIS fortsatta allsvenska ambitioner. Ännu en förlust och risken känns stor att man kan rasa ihop under säsongsavslutningen. En vinst däremot skulle kunna ge en självförtroendeboost som gör att laget kan spela mer avslappnat och kanske studsa tillbaka till den mer respektlösa attityd som präglade säsongsinledningen. Det är nog också den match där Joakim Persson skulle bedöma att chanserna till seger rent procentuellt är som störst. Och det börjar bli hög tid för Persson att åter plocka fram den där beryktade fingertoppskänslan igen - om inte säsongen ska sluta i ett stort antiklimax.
