Lirarbloggen: Varför är vi ÖIS:are?
Dagen efter en vunnen match spatserar jag in i klassrummet självsäkert. Med god hållning och ett skinande leende glider jag in och möter mina kamraters blickar. Samma procedur skedde självklart efter vinsten mot Lund, denna gång iförd halsduk med klara rödblåa färger.
Oftast får jag frågor om matchen, nyfikenhet, frågor om hur matchen var till exempel. Den här morgonen fick jag dock en annan fråga som fick mig att haja till. Inte för att det var en annorlunda fråga, utan för att den kom så plötsligt, mitt i mitt bredaste leende. Jag stannade upp. Osammanhängande meningar for ut ur min mun. Han fick inget riktigt svar.
- Varför hejar du på ÖIS egentligen?
Då kanske ni undrar varför jag ens reflekterade över frågan, när det för oss ÖIS:are inte finns något alternativ. Saken är den att jag själv nästan aldrig reflekterat över detta, då det för mig varit en sådan självklarhet ända sedan mina allra första minnen från fotboll. Ni vet de där minnena som knappt är minnen, utan mest ett grått flimmer, som en vhs man spelat allt för mycket. Trots den gråa tonen kan man skymta en svag röd och en svag blå färg.
ÖIS har i ärlighetens namn varit det mest självklara i mitt liv. Mycket mer självklart än vänner, flickvänner och allt annat som passerat under mina nitton år på jorden.
När motgångarna kommit i full kraft och slagit en, likt en stenbumling fallandes från ovan, som hagel stora som golfbollar, har tanken knappt slagit mig att sluta gå på matcherna. Jag har alltid förbluffats över sviktande publiksiffror i motgång. Instinktivt har det känts fel. Oerhört fel.
Frågan fick mig att fundera lite på varför vi egentligen infinner oss på varje match. Hur gick det till? I mitt fall var det min pappa som tog med mig, detta har jag redan tagit upp i en tidigare text. Och visst verkar det vara det absolut vanligaste, att man har släktingar som är inbitna ÖIS:are. Någon skrev att det för dem var andra faktorer som spelade in, så som vänner och framgång.
Men är det inte märkligt att vi bryr oss så mycket? Jag tänker inte komma dragandes med den oerhört dumma klyschan, att det bara är 22 killar (eller tjejer) jagandes efter en boll. Ändå finns det något fascinerande i vår fanatism och hur mycket ens humör egentligen beror på vårt lags framgång.
När man blev introducerad för ÖIS var det första steget. Det går att jämföra med den där där tjejen man träffade på en fika. Den där fikan, som sedermera förvandlades till en dejt, och ännu en. Sedan måste det finnas något som får en att stanna kvar, när nyhetens behag är över, då samtalsämnena blivit färre.
Under den perioden jag föddes som ÖIS:are var det enkelt att hänföras utav liret. Samba De Janeiro var inmarschlåten och spelet på plan gick sannerligen i dur. Liret, sambatakterna och glädjen - det var så jag ville ha fotboll. Jag blev förälskad i tanken. Trots att liret uteblivit de senaste åren, så har det har likväl präglat hela min bild utav fotbollen, även om den breddats när jag blivit äldre och förhoppningsvis visare.
Alla lag har sin charm. Alla har sin grej. Vi har vår historia att stoltsera med. Det må låta banalt och kanske till och med bakåtsträvande, men ibland är det viktigt att kolla tillbaks på historien. Det är lite som att släktforska, att upptäcka saker som format en, dna som gått i arv. Sveriges äldsta fotbollsförening. Örgryte IS har varit med i begynnelsen av svensk fotboll. Kan det bli mycket snyggare? Nej jag tror inte det.
Jag tycker att det är vettigt att inte lira sig igenom division 1, utan att göra det smart. Vi behöver ta oss upp i seriesystemet. Vår existens på fotbollskartan hänger på det. Samtidigt som vi alltid ha offensivlustan med oss. För det är en vital del av vår historia. Tjongar vi, förpassas vi till en mindre version av IFK Göteborg. Lirar vi däremot, är vi ÖIS,
som vi har varit och som vi för alltid skall förbli.
Vi får aldrig glömma vår identitet.
Jag gick tillbaks till min klasskamrat. Han hade antagligen redan glömt frågan han ställde mig tidigare.
- ÖIS är Sveriges anrikaste fotbollsförening. Björn Afzelius sa en gång, ”Att hålla på ÖIS handlar inte bara om idrott, utan det är en fråga om livsfilosofi!” DÄRFÖR är jag ÖIS:are!
Han stirrade på mig förbluffad. Han förstod nog inte. Tror knappt han vet vem Afzelius är. Kanske förstår han om han läser den här texten.
