Västerås SK: En ny era på gång?
”Hej, välkommen! Kul att se att SvenskaFans är här.” En sympatisk, välfriserad man i 40-45 års åldern med bländvitt leende tar emot mig strax efter att jag fått presskortet i ett temporärt uppställt tält strax innanför stängslet till arenan.
En annan undrar var jag vill sitta.
"Var brukar journalister sitta?" frågar jag.
Han tittar lite förvånat men samlar sig och frågar om jag behöver eluttag. Jag svarar att det behövs och han ser lite konfundersam ut igen.
Har de aldrig haft journalister här eller är det hans första dag på jobbet? Dyker det upp i skallen, men jag följer med i hissen som tar mig upp. Han visar mig ett par bås där bland annat. Sveriges Radio har tagit plats för att sända.
”Kan jag inte sitta där?” frågar jag och pekar på vanliga traditionella pressstolar med bord nedanför båsen.
”Jo, det går väl bra...” säger han och tittar lite förvånat på dem, som de inte fanns där sist han var här.
Mina bänkgrannar från den lokala pressen har problem med WiFi och den välfriserade med bländvita leendet är där igen. Han instruerar dem att gå in på en viss länk i stället för en annan. Lite senare kommer han med laguppställningarna. Han är verkligen mån om oss och jag väntar bara på att han i nästa ögonblick ska komma med kaffe och kakor. Och det kommer!
Fast inte med honom utan två tjejer i yngre tonåren som lite blygt frågar om vi vill ha. Men jag hade inte blivit chockad om just han stått bakom en med termosen och fyllt på om det varit slut...
Jag sitter högt och fint och har utsikt mot vattentornet rakt fram och Arosvallen och staden snett åt höger. Men det är också utsikt över min barndom.
Är nämligen hemma på min mammas gata igen. Det verkligen inte så att jag inte besöker staden så ofta, då jag fortfarande har just min mor här, däremot har jag inte besökt staden på länge med något som för mig präglat min uppväxt – idrotten. Eller snarare för min del - sporten. Jag var ganska medioker på allt som jag företog mig; fotboll, handboll, bordtennis... Snurra på sig skridskor och spela hockey eller bandy var inte att tänka på.
Jag växte upp med att ha Arosvallen som granne och Rocklunda på gångavstånd. Det fanns hela tiden tillfälle att se något utan att jag behövde blanda in mina föräldrar – som var totalt ointresserade av sport. Hängde på Arosvallen och dess träningsplaner när det var sommar och Rocklunda på vintern. In i ”ladan” och kolla VIK mot Almtuna i ett försöka nå Elitserien för att sen, när matchen slutat, kanske se avslutningen på bandymatchen mellan VSK och Broberg på planen som låg 20 meter bort..
På åttiotalet var inte så noga med att separera olika event. Då var det viktigare att omgångens alla matcher skulle spelas samtidigt – oavsett sport.
Sist jag var här var 2011 – Hammarby var på besök. Då hade Hitachi Energy Arena funnits i tre år - fast då under namnet Swedbank Park. Den är nu inne på sitt femte namn...
Lika färglöst som namnet, lika färglös är själva arenan. Med tanke på att det var krisåret 2008 den stod klar kan man tänka att bara det nödvändigaste gjordes. Den saknar nämligen helt en arkitekts finess. En bedrövlig betongkoloss som har två långsidor och helt tomma kortsidor. Den ser ut att vara framtagen i en 3D-skrivare. Får Tele2 att framstå som Versaille... Som tur var så skiner laget bättre.
'”Kom igen grönvitt! Kom igen grönvitt!” växlas mellan långsidorna.
Det smäller i betongen av skallen. Över 5000 hade tagit sig hit – en lördag - mitt i juli. Mot ett lag helt utan medrresande fans. Visserligen en toppmatch, men vi har inte ens kommit halvvägs in i säsongen.
Kalle Karlsson har verkligen fått till det bra med laget. En trygg grundidé som fanns redan förra säsongen, trots att laget länge var indragen i nedflyttningsstriden. Det ordnade inte upp sig förrän slutet då laget tog fem segrar på de sex avslutande matcherna. En stor räddare då var Viktor Granath ,som spottade in 24 mål under säsongen, vilket var nästan hälften av lagets alla mål.
Man har väl inte direkt ersatt honom utan mer gjort sig mindre beroende av honom. Bredden har ökat, möjligheterna är större och med en mycket mer stabil försvarslinje än förra säsongen har laget visat otroligt fin klass så här långt under säsongen. Bosko Orovics Utsikten skulle nu bli ett ordentligt eldprov. Laget leder överraskande Superettan efter att gått fram som en ångvält och bara förlorat en enda match så här långt. Det redan i tredje omgången. Det blev en ytterligare en i lördags.
Jag drar mig ner efter att ha sett en riktigt bra Superettan-match. Det här måste verkligen vara seriens två bästa lag. Där står han igen – den sympatiske, välfriserade mannen med det bländvita leendet. Magnus Breitholtz – ordförande i klubben som är några steg närmare Allsvenskan.
Han morsar på spelarna, kramar om Kalle Karlsson och njuter verkligen av att bara stå där.
”Det var nervöst där i slutet, lite för fega när vi var 11 mot 10...”
Den ganska nytillsatte femtioettårige (?!) ordföranden i klubben försvarar på automatik insatsen i slutet.. Det syns att han är genuint stolt och rörd av stunden.
Trots att han bor i Täby är inte klubben bara en klubb i mängden för att testa på. Det är klubben i hans hjärta. Den har funnit där sen han var barn. Han växte upp på Bäckby i Västerås och det var det självklara valet för honom när han var sex år. Klassiskt är att ordförandeposten i fotbollsklubbar innehas av en som kommer från företagslivet. Det gäller inte Magnus. Han är nämligen professor på Stockholms Universitet och rektor i miljöhållbar utveckling efter att varit prefekt i femton år.
.
Stimmet är skönt vid planen..
”Jabir, jag vill ha en selfie” Kidsen ser den gänglige anfallaren och ropar till sig honom.
”Kan jag få din socka?” skriker en annan och Jabir har fullt upp att hålla sig för skratt när de ska ta bilderna.
Ytterbacken Simon Gefvert kommer fram i glädjeruset till Magnus:
”Behöver du en kille i admin? Jag har en polare som kan vara lämplig”
”Skicka hit honom så kollar vi på det” svarar Magnus, varav Simon skriker till en kille i publiken att komma ner...
Det känns verkligen som om det är en ny tid. Jag vet att det står födelseår 1904 på VSK:s klubbmärke men det är något med energin här som mer lyser att det är en nystartad klubb. Eller att någon har brutit sig loss från det förflutna, skakat av sig tyngden i vad det betyder att respresentera stadens största klubb. Det här kanske är helt vansinnigt att skriva det här i medgång men det känns som om klubben gjort sig av med sina demoner att de haft ett stort huvud i en liten kropp. Att visionerna hos fansen och ledningar inte alltid varit i paritet med hur det ekonomiska läget faktiskt varit. Spruckna kalkyler och krossade drömmar har gått i ledband i klubbens historia.
Många tycker det är rätt anmärkningsvärt att en stor stad som Västerås bara har fem allsvenska säsonger. Fyra med VSK och en med VIK - premiäråret 1924-25.
Jag tycker nog det är ännu konstigare att Västerås med VSK bara har representerat Superettan hälften av alla säsonger de hållit på sen 2000.
Ni som känner stan vet vilken karaktär den har men framförallt haft. Tung industristad där sporten har varit framträdande. Den har varit så framträdande att den ätit upp sig själv. Bredden att göra något har varit fantastisk – du kan göra allt; curling, vattenpolo, cricket, hästhoppning, segling, skridskor etc etc..– men det har också varit dess svaghet. Stan måste väl vara den som fått ut minst guldglans i förhållande till sin storlek. Det enda som sticker ut är bandyn då VSK är mesta mästarna och SM-guld så sen som i mars. I alla tider har det klagats på att det inte finns plats för allt för att få ett topplag i något. Minns att ”Liston” Söderberg tjatade om det på sin tid i klubben.
Sponsorerna och pengarna från kommunen räcker inte till helt enkelt.
Så, kan Magnus Breitholtz bryta den barriären? Kan han få med sig tillräckligt många på sitt kärlekståg? Det är långt kvar av Superettan men det ser onekligen lovande ut.
Han har i tidigare intervjuer sagt att det är lite för tidigt att gå upp nu. Ja, jag håller med honom. Kanske inte för laget men för det övriga – det runtomkring.
Arrangörsmässigt behövs det stäppas upp. En bra, stabil organisation behövs och under matchen presenterades den nya klubbchefen – Patrik Lundstedt.
Han har gedigen erfarenhet från egna företagande och affärslivet, vilket känns spontant känns som en perfekt mix. Magnus mer patos engagemang och Patriks mer krasshet.
Det ser verkligen ut som Magnus älskar det här. Inget känns för litet att ta i tu med. Han verkar genuint glad och lycklig med att få hjälpa till och göra folk nöjda.
Den här välgrundade analysen är alltså uppkommen efter att ha snackat fem minuter med Magnus och i stort sett bara skakat hand med Patrik.
”Herman, jag älskar dig!” ropar Magnus till mittbacken Herman Magnusson när han kommer rusande förbi för att ta sig till omklädningsrummet efter att ha tackat av VSK-klacken.
Jag förstår Magnus precis. Hans insats var fläckfri. Det var verkligen allsvensk klass.
”Han kommer försvinna om ni inte går upp...” säger jag.
Han tittar på mig och säger; ”Han har har precis förlängt...”
”Jo, men det hjälper inte om ni inte går upp. De allsvenska lagen kommer rycka i honom direkt” fortsätter jag.
Han har slickat i sig mycket honungen hans spelare lämnat efter sig och säger sockerstint: ”Men han kommer vara kvar...”.
Gud, vad jag hoppas han har rätt.
