Presidentens tankar efter uttåget ur Sportfixaren Cup
Detta skulle bli den första riktiga turneringen för Fc Marathon. Samtidigt innebar den säsongspremiär för 2008. Vi hade redan planerat för segerfesten, men ett tungt uttåg gav oss en rejäl läxa i hur idrottens psykologi kan fungera...
Tungt tungt tungt. Så känns det just nu. Att få avnjuta premiären för Fc Marathon hade man ju sett fram emot en längre tid. Klockan hade inte ens slagit lunch, så var man på väg hem igen! Att efter en sådan besvikelse unna sig en stor kebabtallrik på Palmyra kebab (Stockholms spik största kebabtallrikar) kändes aningen vemodigt. Surströmming var väll egentligen det enda laget förtjänade? Nåväl, tre timmar har gått sedan domaren blåste i pipan och skickade hem nio besvikna (och för dagen värdelösa) Fc Marathonspelare. Jodå det är sant, jag har ALDRIG någonsin sett oss utöva den ädlaste av sporter på ett så urbota dåligt sätt. Från första minuten tidig lördagmorgon, till sista sekunden i sista matchen hade vi spelat fotboll på ett sätt som hade fått FC Z skratta åt oss. Tore hade antagligen gått in rätt i startsjuan och gjort det bättre än någon av oss. Dock fanns det ljusglimtar, drömmålet till exempel...
08.00 hälsades presidenten välkommen av ägaren som stod och väntade vid spelarbilen. Med två fulla väskor i ena handen och ett nät med bollar i den andra såg man fram emot en lång och härlig dag. Allt skickades in i bagageluckan, och förväntasfulla gled Marathonspelarna iväg mot Kärrtorp IP. En liten skara Fc Marathon Ultras fanns också på plats. Helt onödigt av dom att stiga upp klockan sju en lördagsmorgon såhär med facit i hand. Vi gav dom ju inget tillbaka.
Länge hade vi pratat om denna turnering, och lika länge hade vi planerat att fira segern på Sergels Torg. Allt var klappat och klart trodde vi, och fyrverkerierna låg med i väskan. Då, när vi kliver ur på parkeringen får vi en smärre chock. "Detta är ju inga oldies eller grabbar som knappt kan röra en boll" hördes långan väg. Förväntningarna på segerbankett och champagne ändrades till att hoppas att vi ens tar oss från gruppen.
Första matchen, 09.24 och "Heavy Metal Fc" gör sig redo för spel mot ett dåligt uppvärmt Fc Marathon. Trots det smäller det tidigt. Efter ett vackert spel där bollen går som på ett snöre mellan Dani, Beppo och Tammy, placerar Tammy in 1-0 iskallt efter Danis framspelning med klacken. "Sådärja", tänkte väll de flesta och såg oss redan entra planen i lagom tid till en åttondelsfinal. Och bättre skulle det bli; några minuter senare hittar Tammy in till Jonas med ett inspel, som via backen stöter in 2-0. Matchen avgjord? Såklart! Bra spel? Inte en chans.
Trots att vi tog en komfortabel 2-0 seger stämde spelet inte alls. Det såg allmänt oengagerat och lojt ut. Tidig morgon tänkte nog många. "Det kan inte bli sämre än detta" utbrast Greken i omklädningsrummet inför morgonens andra möte. Här fick vi ytterligare en liten chock. "Comex FC" hade utgått, och vi skulle nu istället möta "Enhörna". Ett lag som huserar i division tre eller fyra. Förvisso var detta deras juniorlag som spelar juniorallsvenskan, men dom hade övertygat med en 4-0 seger i sin första match.
Direkt sätter dom press på oss och visar prov på fin skicklighet, speciellt i att bredda spelet. Jag tycker dock att vi efter matchens första fem minuter kommer in i den ordentligt och visar intentioner på att vi i alla fall kan knipa en poäng. Då lyckas vi få två gula kort, vilket ger dom spel med en man mer sammanlagt tion minuter av matchen. 1-0 gör dom under den första utvisningen. Deras "Okoronkwo" rycker förbi Mille och skjuter från dålig vinkel till höger om Greken i mål. Oturligt nog skjuter han på Milles fot och bollen styrs upp i första krysset. Efter det är vi fortsatt uddlösa, och 2-0 är nära omgående. Dock lyckas Greken göra något av årets räddning då han först räddar ett skott vid samma stolpe som 1-0 kom vid, för att sedan idioträdda med ena handen på mållinjen då motståndaren skall lägga in tvåan. Dock hjälpte detta inte speciellt mycket. Två minuter senare kommer tavlan som innebär 2-0. Ett löst skott som Greken skall hålla släpper han reutur på, och deras kille kan trycka in den under Greken som försöker reparera sitt misstag.
Tre poäng på två matcher innebar att vi antagligen skulle gå vidare vid oavgjort i sista matchen. Nu stod "Grabbarna Grus" för motståndet. Och dom gjorde det faktiskt riktigt bra. Men visst såg det ljust ut för oss efter fem minuter av matchen...
Årets drömmål hade nämligen gjorts. Tammy hade fiskat upp en boll på egen planhalva, varpå han med en enorm känsla lyfte in 1-0 över målvakten och via ribban! Drömmål var ordet. Cirka 30 meter var avståndet. Vilt jubel utbröt och äntligen kändes det som om adrenalinet skulle börja pumpa i oss. Då hände plötsligt det som händer oss ibland. Vi förvandlas till ett gäng guppande badankor på planen. Virrigare än i en polsk riksdag skulle vi nu försvara ledningen. Ja, vi trodde ju att vi var vidare. Men icke brukar Nick säga. Efter två riktigt dåliga insatser, kröner vi bedriften med att spela sämre än grabbarna i Fc Z. Grabbarna Grus börjar faktiskt att spela ut oss, och inte orättvist kommer 1-1 mitt i matchen. Efter uruselt försvarsrbete lägger dom en passning fyra meter sidled, vilket friställer deras anfallare totalt inne i straffområdet. Killen gör inget misstag utan placerar in bollen så nära stolproten det går att komma. 1-1 och nerverna börjar klättra på tröjorna. Spelet blir ännu sämre, och bara minter senare gör dom 2-1. En motståndare mot tre backar, och ändå lyckas han få iväg ett skott mot mål. Ja mycket mer behövdes inte, då Greken sjabblade in den i nätmaskorna. Eller han vägrade rädda den. Hursomhelst, förlusten var ett faktum, och vi var aldrig nära egentligen att kvittera och ta oss vidare. Inte heller fick vi den hjälp från Enhörna vi hade önskat. Trots att dom mötte gruppens svagaste lag, Heavy Metal Fc, fick dom bara med sig en poäng. Den pinnen tog hårdrockarna vidare.
Jaja, bara göra som grabbarna i Skärholmens If (eller vilka det nu var som åkte ut före oss) och bege sig hemåt. Tunga huvuden och tomma blickar trängdes i omklädningsrummet efter matchen, och de flesta lämnade arenan omgående. Kvar satt till slut endast Greken, som med en djup suck kunde konstatera till reportrarna innan även han lämnade att "Nu, NU! kan det i alla fall inte bli sämre än detta!"
Vad skall vi skylla på då? Tidig morgon, för dålig uppvärmning, eller kanske bra motståndare? Nej nej, inte en chans. Detta är totalt helt och hållet vårt fel. Att vi inte lyckas ta oss vidare, trots vårt dåliga spel och trots det gyllene läge vi hade satt nog tyvärr i psyket idag. Vi kom till turneringen i fullan tro att vi redan var vidare från gruppen. När vi inte fick spelet att stämma, och när folk började klaga gav det en reaktion i spelet. Folk såg oengagerade ut, och vägrade ta löpningar. Vi försökte, men oftast en i taget. När en i taget försöker göra något i ett fotollslag fungerar det inte.
Jag skulle utan tvekan kunna gå in nu och såga nästan varje spelare vid knäna, så dåligt var det. Men alla vet vad dom gjorde för fel, så det är ingen idé. Istället kan vi analysera lite olika situationer. Det första jag kommer att tänka på är när vi fick bollen i offensiven och skulle gå till anfall. Tempot på bollhållaren var oftast knapp styrfart. Antal spelare som försökte fylla på var kanppt synbart. Detta resulterade nio gånger av tio att vi tappade bollen omgående. När vi växlar om till anfall vill jag se full fart! Spelare skall fylla på och bollhållaren måste öka tempot. Gå själv och ta ett skott om inte annat. Inga söndagspromenader tack.
I defensiven såg vi alltsom oftast ut som en virrig hönsgård. Vi gick inte in hundra i närkamperna, tappade markering och lämnade stora ytor för motståndarna. Dock vill jag påpeka att den enda som får godkänt över tre matcher är Mille, även Awe låg nära ett G. Detta var alltså våra två backar, det betyder att det är resten som brister i hemarbetet. Orkar man jobba offensivt, skall man även klara det defensivt. Väldigt ofta leder detta dåliga defensiva arbete till att vi släpper till onödiga frilägen. Likt ett pojklag tittar vi ibland bara på bollen, varpå alla befinner sig i en radie om två-tre meter från trasan. Med en enkel passning på fem meter kan motståndarna ofta skapa ett rent friläge. Är det konditionen eller viljan som tryter, grabbar?
Man brukar säga att det alltid kommer något positivt, även ur något dåligt. Detta tror jag kan vara en ordentlig väckarklocka för oss. Så här dåligt kan vi spela. Vi vet även hur bra vi kan spela; vi vet definitivt vad vi måste ändra för att spela hem titlar. Eller som Babashenkov sa till rysk media efter uttåget "När en rysk björn sover är den svår att väcka, när den vaknar går den inte att stoppa!"
Dags att få den att vakna!
