En medpassagerares dagbok
Patrik Stenlund beskriver hur det ser ut (och låter) när laget åker på bortamatcher.
Först och främst vill jag bara tacka för stödet vi hade under matchen mot Betsele, riktigt kul med så mycket publik. Att vi dessutom lyckades återbetala ert stöd med en säker vinst gjorde inte saken sämre precis.
Vill även tacka för fikat som vi bjöds på av Emma Lycksell och Sara Larsson (detta fick vi som tack för att de fick åka med oss hem från Kalix).
Jag kommer inte skriva om senaste matchen (Erik har redan gjort en briljant matchkrönika om den) utan mer fokusera på våra bortamatcher, alltså inte själva matcherna utan mer resorna dit. För tro mig det är inte i närheten av ”vanliga” bussresor som t.ex. mellan Malå- Skellefteå. Det är nämligen ett dårhus utan dess like som få får uppleva live, men som jag ändå vill att ni också ska få ta del av.
Många av er kommer lyckligtvis aldrig behöva uppleva detta i verkligheten, men så lätt ska ni inte få komma undan. Så jag kommer nu försöka ge er en fiktiv resa med Malå IF;s A-lag årgång 2011.
Tänk er en vanlig buss, med en trevlig chaufför som välkomnar er när ni kliver på. Ni tar ert bagage och tittar runt i bussen för att lokalisera en lämplig plats att sitta på. Som tur är så är det en ledig fönsterplats 3 stolsrader bort, så ni sätter er ned och börjar läsa en bok eller lyssna på musik medan ni väntar på att bussen ska starta och föra er till slutmålet.
Men så lätt kommer ni inte undan, för nu ska vi fylla på bussen med lite fler passagerare.
Vi börjar med sjusovarna: Här har vi bröderna Johansson som oftast brukar somna innan vi passerat grindarna vid ishallen. (Dock ska vi återkomma till Fritte, som efter sin lilla bäbislur förvandlas till en störig jäkel, samt Hinken som efter sin lur alltid lyckas vakna upp på fel sida. Nu senast höll han på att gnälla om en rastplats i ca 30 minuter)
Övriga i denna kategori är: Joel (är dock precis som Fritte störig när han vaknar), Patrik och Kuben.
Detta leder automatiskt in i nästa medresenär, nämligen personen som aldrig sover eftersom han bara fokuserar på att förakta sjusovarna: Här har vi Ola V, som har lyckats få svart bälte i bitterhet mot sina sovande lagkamrater. Men det stannar inte där, för oavsett om man håller just på att somna eller har just vaknat får man höra hur nöjd man är som kan sova och hur han i sin tur max har sovit ca 20 minuter senaste halvåret.
Lägg sedan till en passagerare som har mer humörsvängningar än alla gravida kvinnor i hela världen så får du ingen mindre än Lasse W. Han kan ligga lugnt och vila, men lika gärna sitta och skrika obsceniteter åt sina lagkamrater p.g.a. att han på något sätt känner sig orättvist behandlad. Nu senast råkade Hinken nudda hans fot när han skulle gå förbi och det fick till följd att Lasse hotade med att han skulle andas in all luft som fanns i bussen så hinken minsann inte skulle få något syre.
Sedan har vi egentligen de värsta, luftförorenarna: Oskar ”Greatballs”, Jonte, Joel samt Coach. Brukar dock vara värst på hemvägen även om de ”värmer upp motorerna” på ditvägen också. Måste dock försvara Jonte litegrann då han mest satsar på ljudmässig kvantitet medan de övriga verkar ha ruttnat inombords.
Den största kategorin av medpassagerare är dock de störiga: Joel, Mange, Coach, Fritte, Jonte, Patrik (till viss del), Matte J, Hinken och Tobbe W. Vill bara göra klart att de fyra första är absolut utan tvivel de störigaste i laget, medan övriga bara småjävlas då och då.
Som exempel så brukar denna kategori brottas, peta övriga passagerarna i örat, gnugga folk i ansiktet med illaluktande saker, skrika och leva om samt kasta tomater och oliver på fridfulla lagkamrater (utomhus förstås). Detta sker oftast när de är uttråkade på ett eller annat sätt.
Att se den röda tråden från ovanstående kategori till nästa är inte svårt, här har vi nämligen uppviglaren: Kanske kommer detta som en chock för många men denna person är ingen mindre än assisterande coach Berra. Kan sitta lugnt och stilla på sin plats och iaktta vad de störiga gör, men lyssnar man riktigt noga hör man hur han hetsar de inblandade att fortsätta. Är inte heller blyg att delge sina adepter med tips på jävelskap som han sedan med förnöjsamhet ser på när de utför, medan han själv sitter lugnt och putsar på sin gloria.
Men skulle det för en gångs skull vara lugnt i bussen så kommer du ändå inte kunna slappna av riktigt, för då brukar överdrivaren komma fram och delge alla som vill (och inte vill) om sina bravader. Ja ni gissade rätt denna gång, det är ingen mindre än vår coach Erik. Men tro det eller ej så är det ganska underhållande när han berättar sina historier. Problemet är att ju fler som börjar lyssna desto osannare blir det. Så lyssnar man första 20 sekunderna så har man sanningen, men råkar man komma in i slutet av berättelsen så är trovärdigheten lika stor som hos Bagdad-Bob.
Bussen är nu ungefär halvfull och för att fylla ut övriga platser så kommer vi till slurven: Här har vi de övriga i laget som inte utmärker sig på något speciellt sätt, eller det var fel formulerat. För denna kategori kanske är de som utmärker sig mest, eftersom de beter sig som normala människor. De sover, ser på film, pratar, spelar lite kort eller läser. Här har vi Matte S, Brännlund, junisarna (förutom Fritte), Kenneth + några till. (Personligen misstänker jag dock att de i största hemlighet får betalt av kommunen för att umgås med de störiga, helt enkelt som några slags stödpersoner/assistenter).
Som ni märker återkommer vissa namn i flera kategorier och det är inte en slump, för råkar de mista en ”personlighet” så kommer nästa och tar över genast. Så på det sättet blir det tyvärr nästan aldrig en lugn stund för övriga passagerare. Men mitt i detta dårhus så kan man ändå urskilja en liten strimma av gemenskap, och trots allt så har vi ganska kul.
Så om ni fortfarande sitter kvar vid fönsterplatsen trots påfyllnaden av ovanstående passagerare så är ni hjärtligt välkomna. Men funderar ni på att krossa glaset och hoppa ut i farten så klandrar jag er inte…
Ett sista stort tack går till vår busschaufför Mats J, som trots allt står ut.
