Matchrapport: Fc Marathon - Hedvig Eleonora
Hökarängen, precis lika fin som jag minns den senast. Nykrattad plan omgiven av härlig natur med solen som bästa granne, kan det bli bättre? Njae inte i Sverige i alla fall, och garanterat inte i April. Vill ni kan ni ju jämföra Hökarängens jämna underlag med de allsvenska planernas kohagar. Fick ni precis sommarvibbar? Det hade vi också, och tur var väll det för hade matchen spelats i onsdags istället hade vintermössan vart ett faktum. Nu blev det istället någon form av Deja vu...
Deja vu var namnet. Hökarängen såg altså lika fräsch ut som vanligt, och man väntar bara till försommaren slår till och får planens omgivningar att bokstavligt explodera i en gröngul mosaik av diverse blommor och träd. Känslan att slötitta på någon match efter en vinst för Marathon är nog vad jag skulle beskriva vara bland det bästa med den svenska sommaren. OM vi nu får någon, det brukar ju vara lite si och så med den...
Domaren var precis som förra gången våran favorit, nämligen "Mustafa". Riktigt sympatisk domare som gör matcherna flytande. Som vanligt finns det alltid beslut man kan ifrågasätta, men med den taskiga domarstandard det kan vara i korpen är vi mycket ärade att ha denna kompetenta domare till att döma vår serie.
Motståndarna Hedvig Eleonora hade lite problem att få till manskapet till matchstart, men precis innan domaren blåste igång var man sex utespelare plus målvakt, precis som reglerna antyder. Fc Marathon å andra sidan hade inga som helst problem med folk; inte ett återbud betydde att vi med Kei var 13 spelare till matchstart. Alltså en avbytare på varje position! Riktigt kul tycker jag att gruppen blivit större.
Kei kanske skall presenteras lite närmare. Han värvades alltså in efter att transferfönstret stängt i söndags, viket var möjligt då han för tillfället stod utan kontrakt. Han är en bollskicklig mittfältare som kan hålla i bollen och vara ett mycket bra komplement till Beppo på mitten. Helt klart ett nyförvärv som höjer kvaliten på truppen.
Stämningen var god i laget innan match, och ännu bättre blev den när vi såg att ett nytt favoritlag, Fc Polonia spelade på planen bredvid. Går vi inte upp i år lär vi få möta grabbarna nästa år, efter fin fotboll vann dom tvåsiffrigt mot motståndarna. När matchen blåste igång var det Marathon som satte full fart direkt, kanske lite för full fart då defensiven fick lida en del av vårt lite för offensiva tänk. Flera var de gånger Mille, Awe, Cocco och Johan fick agera sista utpost och bryta farliga anfall från Hedvig.
Den första riktiga målchansen kom efter dryga fem minuter då Beppo stod för ett inspel in i straffområdet, varpå Granberg släppte bollen till en framrusande Greken som fick en tå på bollen och petade bollen perfekt under målvakten, trodde han. Målisen hos Hedvig gjorde dock en kanonräddning och lyckades hålla fast bollen mellan låren.
Tempot i matchen var fortsatt högt och snart kom även det första målet. Ricky behandlade bollen mycket fint till höger utanför straffområdet inann han släppte perfekt snett inått bakåt mot Tammy. Skyttekungen drev framåt, vände upp en försvarare och drämde in ledningsmålet med vänsterfoten hur läckert som helst.
I och med att Hedvig inte hade några avbytare kändes det lite som att dom tröttnade mot slutet av halvleken, dock hindrade det inte dom från att kvittera. Robban var mycket olycklig på ett inlägg och boxade bollen i eget mål. Jag vet precis hur det känns, och det är inte det lättaste när man inte stått på sjumanna på ett tag att avgöra ”ska jag låta bollen gå” eller ”ska jag boxa bort den”, då brukar det ofta bli ett mellanting som sällan blir bra.
Halvtidssignalen ljöd och nog kändes det som att vi skulle ta det här till slut. Andra halvlek började bra och i första anfallet sköt Beppo ett skott från höger som Greken framför mål försökte styra in, dock gick bollen rätt tamt rakt på målvakten. Fortfarande är det lite för mycket ”rusa rakt fram” så att vi släpper defensiven och låter motståndarna komma fram i farliga kontringar. Spelbolagen erbjöd väldigt låga odds på att det skulle bli fler mål i matchen med tanke på hur matchbilden såg ut. Och visst, mycket riktigt kom snart ett mål.
Dock var det Hedvig som först var riktigt nära, men Robban som förutom målet spelade riktigt stabilt matchen igenom gjorde en kanonräddning på ett friläge och som Johan sa från sidlinjen var det en ”MYCKET VIKTIG RÄDDNING”.
När inga spelare längre kom med några riktiga intentioner utan vi gång efter annan gjorde det väl svårt för oss prang Johan in från bänken. Han hade riktning direkt mot hörnflaggan, varpå hörnan slogs kort och Johan trampade några steg in mot mål för att sedan avlossa ett lågt och hårt skott. Målvakten gjorde en parad men kunde inte hålla skottet, och vem SÅG då bollen och höll sig framm? Jovisst, Awe ”Krekan” hade dagen till ära för första gången inhandlat linser och med dom såg han nu helt plötsligt händelserna på planen. Returen rakade han in med att göra en 180 graders vändning och stort jubel utbröt! Greken rusade in från bänken för att fira, och samtidigt började en i motståndarlaget räkna spelare på planen. ”Domaren dom är ju åtta på planen”! Greken vände sig då om med repliken ”men vafan jag sprang ju in från bänken för att fira”.
Målet kom med dryga tio minuter kvar, och visst kändes väl segern ganska säker nu? Vi hade bud på flera mål men fick inte till avslutningarna riktigt. Med dryga fem kvar hände det som brukar hända oss i ledning, vi börjar stressa upp oss något enormt. Trots att det är Hedvig som måste göra mål, är det vi som stressar upp oss vilket leder till att vi tappar positioner, slår idel felpassningar och så vidare. Med två minuter kvar lyfter dom in en boll i vårt straffområde som deras anfallare trots att vi var fyra stycken runt honom får nicka ner mot straffområdeslinjen till en medspelare som pangar in en volley i bortre. Jäkligt snyggt, men jäkligt tråkigt. Det är inte första gången det händer, men förhoppningsvis sista. Vi FÅR inte klappa igenom såhär igen; i ledning med fem minuter kvar ska det bara vara gammalt hederligt Marathonspel, det vill säga tjonga långt och ”Rensa!”.
Direkt på avspark får vi dock ett jätteläge, när Tammy spelar in bollen till Greken i mitten som driver bollen några steg och sedan sätter ut den på Tammy igen som är helt ren ute till vänster. Han kliver in några steg i straffområdet och avlossar än en gång stora kanonen men målvakten gör en bra räddning, och tyvärr har vi ingen grabb som är med där returen hamnar. Strax efteråt förkunnar domaren att nu är det dags att rusa hem mot CL semin mellan Inter-Barcelona.
Första känslan var såklart besvikelse över att ha tappat tre poäng, men ändå är det en glädje att vara tillbaka på arenan och få spela fotboll med grabbarna. Ibland vinner man, ibland förlorar man och sätten de görs på är lite det som är tjusningen med fotboll. Förhoppningsvis är det vi som har marginalerna på vår sida nästa gång, och för det behövs det glädje i laget. Att vi tappar poäng är inte hela världen, det är inte sista avgörande matchen på säsongen och om det så var det så fine. Visst, vi är ett stort gäng vinnarskallar, men när det kommer kring är det väll ändå glädjen att spela fotboll tillsammans som räknas? Nästa vecka kör vi igen grabbar, och det känns riktigt skönt att veta att tisdagarna är heliga igen.
Efter många om och men bär det nu för min och målskytten Awes del (förhoppningsvis) av emot en helg i Polen. Turerna har vart många i och med askmolnet, men nu på morgonen ser det ut som om vi kan komma iväg. Babashenkov berättade precis att förra Marathonspelaren Kentotti lyfte från Skavsta mot Rom för någon halvtimme sedan men kan inte förstå varför man väljer att åka så långt söderut. ”Bra grabbar att ni valde Polen, billigare Vodka” var hans ord i telefonen. Vodka vettefan, men däremot kommer ett antal schnitzlar att glida ner i magen, så fysisk toppform på tisdag är vi kanske inte i, men kul att spela kommer det likväl bli!
