FC Marathon - 08 Rågsved 2-2
Förra tisdagens match ansågs av många vara en av lagets viktigaste matcher i historien. Vid vinst hade vi säkrat avancemanget upp till Elit, men det oavgjorda resultatet innebär att allt nu kommer att avgöras i den sista omgången som spelas imorgon tisdag. Men jaberej vad nära det var att vårt utgångsläge hade varit markant sämre...
Det blir en lite annorlunda matchrapport detta. Jag själv befann mig ju i ett varmt Grekland med nerver som verkligen kröp på utsidan under de 40 minuter som matchen pågick, så matchrapporten kommer att utgå helt ifrån vad jag hört i efterhand samt hur jag upplevde det hela.
Att det var nervöst i laget var inget som undgick någon tror jag. Under de inledande nio dagarna av semestern spenderades många tankar åt FC Marathon, och i princip varenda natt drömde jag någonting som har med laget att göra. En natt petade jag själv in 1-0 i någon final, en annan hade Mille tagit med sig någon afghansk polare som kastade in smällare på planen när vi ledde mot 08 Rågsved med 5-0 i andra halvlek. Matchen avbröts och Rågsved stod som segrare, allt enligt Svenska Fotbollsförbundet pajasregler. Ju närmare matchdag desto mer nervöst, vilket kanske inte var helt oväntat. Yasmina började några dagar innan tisdagen ställa frågor om den avgörande matchen, men det satte ju bara extra fnurr på alla tankar. Mitt svar blev "vi måste vinna, men ta inte upp matchen något mer jag är redan så jäkla nervös".
Matchdag, Robban inleder dagen med ett sms. "Oj oj oj Greken. Nu e de timmar kvar till den viktigaste matchen i FC Marathons historia, å jag e så jävla nervös". Den inhyrda vespan styrde under dagen mot två härliga stränder. Sol och bad var en ganska bra grej för att leda tankarna åt annat håll för ett tag. Det kom ett sms till ifrån Robban. "Exakt 20.30 vill jag att du beställer in en kall jävel och dricker den med seger i tankarna så ska det nog gå veeeeegen".
En halvtimme innan matchstart satte jag mig och smaskade i mig en av de godaste gyros jag ätit tillsammans med en tallrik hemmagjorda pommes. En kall slank såklart ner också. Tio minuter innan matchstart ringde jag upp grabbarna och önskade lycka till. 20.30, en iskall Mythos beställdes in. Jag tänker på seger, men nervositeten gör så att jag i princip sveper den istället för att sitta och njuta av landets bästa öl. Fyfan vad klockan gick långsamt. Trots att det är kväll ligger temperaturen på dryga 30 grader och ungefär när den första halvleken är färdigspelad flyttar vi vidare mot nästa ställe. Creppatajm. Jag drar in en med chokladsås, kokos och glass. Årets mest nonchalanta servitris tar årets tid på sig att fixa creppan. 21.21 kommer tallriken in (nu börjar det rinna i munnen även när jag skriver). Precis när tallriken ställs framför mig ringer Robban. Mottagningen brister och jag hör inte ett ord. Samma sak även andra gången. Tredje gången dyker dock rösten upp och nu måste pulsen legat väldigt nära max. Fyfan vad snabbt hjärtat bankade. Utan krusiduller ville jag höra resultatet direkt, Robban började: "Dom gjorde 1-0 i första, sen 2-0 direkt i andra sen var det ju som det var". "Jaha så vi förlorade alltså?". Jag var mest lättat över att få ett resultat så jag hann aldrig bli förbannad över "förlusten". Sedan kom det. "Sen gjorde Kei ett drömmål med sju minuter kvar, och med tre kvar satte Beppo en frispark från halva plan". Jag väntade mig nästan ett tredje mål, men reagerade sedan; "jaha så det blev bara oavgjort?". "Bara oavgjort? Du ska vara glad!".
Det dröjde ett tag, men när det hela hade lagt sig lite insåg jag ju att den heroiskt bärgade pinnen kan visa sig hyperviktig. Den ger oss allt i egna händer inför avslutningen. Hade vi förlorat skulle vi till att börja med vara tvungna att lita på hjälp med resultat i andra matcher vilket inte är det mest angenäma.
Matchen slutade alltså 2-2, och jag har nu i efterhand fått höra att vi till stora delar dominerade matchen. Den första kvarten av matchen ska ha vart bland det bästa vi någonsin presterat, och med tanke på många prestationer vi gjort under denna säsong måste det alltså ha vart otroligt bra. Nu gäller dock att vi behåller den där högsta växeln till morgondagen. Då är det dags!
Forza FC Marathon!
