Matchrapport Malå - Norsjö
Patrik Stenlund skriver om derbyt.
Då var det dags för Derbyt med stort D. En match som vi många hade längtat efter och som alltid, oavsett division , är en stor motivationshöjare och nervositetsskapare. Man vill ALLTID vinna matcherna mot Norsjö, man vill helst även utklassa dom spelmässigt och låta dom åka de fem milen hemåt utan någon poäng men med en bitter stank av förlorare över sig.
Ok, nu överdrev jag kanske litegrann, men det är en speciell match, det är det.
Självklart siktade vi på seger i denna match, mycket beroende på att det var hemmamatch samt att Norsjö har haft en tung vårsäsong med bara 3 inspelade poäng. Lägg sedan till den fantastiska match vi gjorde mot Kågedalen på Tjamstavallen så förstår ni att vi ansåg oss själva vara solklara favoriter.
Vi ställde upp som följande: Patrik (mv), Acke Ö (vb), Joel (hb), Hinken (mb), Brännlund (mb) Matte*2 (mittfältare), Lloyd (hy), Fritte (vy), Wibban och Macke (fw). Avb: Jocke, Poca, Adam, Zhaver, Ekmark.
Vi pratade innan match om att sätta högsta fart direkt och försöka sänka självförtroendet hos ett redan sargat lag, samt våga utmana respektive motståndare. Sedan trycktes det på att det var ett derby, det skulle inte finnas nåt snack om vilket lag som var/är storebror.
Matchen startade och vi höll i bollen relativt bra i början och spelade tålmodigt runt den i väntan på att det skulle öppnas några ytor, Norsjö i sin tur spelade inte alls som ett lag i botten utan stod upp på ett bra sätt och kom i några halvanfall även de. Men känslan var att vi var snäppet bättre, så kände jag det i allafall. Vi kom ofta igenom på kanterna efter fina väggspel men det sista passet/skottet/inlägget stoppades ofta av Norsjöspelare.
Men målet kom och det var Macke som efter ett snyggt inlägg styrde (klackade?) in 1-0 bakom en chanslös Norsjömålvakt. Inte orättvist på nåt sätt, eftersom matchbilden var i vår fördel. 2-0 dröjde inte heller så länge på sig, och nu var det äntligen Tobbes tur att få göra mål. Mamma Gun-Ingers ögon tårades av lycka på läktaren och pappa Bengt trodde inte sina ögon, han tog t.o.m av sig glasögonen och putsade dem för att verkligen vara säker på att han sett rätt. Glädjen var stor hos alla med Malåsympatier och nu kändes det riktigt, riktigt bra. Men Norsjö gav inte upp och lyckades skapa några anfall och hörnor som tyvärr för deras del blev resultatlösa.
Vi fortsatte att hota deras backlinje och Wibban hade ett gyllene tillfälle att sätta dit 3-0, men hans nick efter ett väldigt fint inlägg av Tobbe (?) räddades snyggt.
Minuterna tickade mot halvtidspaus och det kändes som sagt riktigt bra, men efter ett anfall av Norsjö som resulterat i hörna så fick vi en redig käftsmäll. Inte bokstavligt talat förstås, men på den efterföljande hörnan så fick en av deras mittbackar gå upp helt ostörd och pricknicka in 2-1. Riktigt snygg nick visserligen, men som sagt utan någon markering överhuvudtaget. För dåligt.
Detta gav Norsjö luft under vingarna samtidigt som vi började småslarva i passningsspelet och stressa iväg bollen de gånger vi hade den under kontroll. Men domaren blåste av och vi begav oss till omklädningsrummet.
Besvikna förstås över det sena reduceringsmålet, men trots allt i ledning. Vi var alla överens att vi skulle ”döda” matchen i inledningen av andra och sätta dit några baljor.
Andra halvlek blåstes igång och tyvärr så såg det ut som i slutet av första, vi stressade med bollen, rörde oss inte lika mycket och slarvade en del med passningsspelet. Trots det så skapade vi ett par halvchanser, men vi tappade även en hel del boll i uppbyggnadsfasen vilket gjorde att Norsjö kunde kontra på oss. Såhär höll det på ett bra tag och det var mycket nerver inblandade, för skulle vi få nästa mål så skulle vi vinna, det var jag övertygad om. Fast å andra sidan så var deras kontringar inte ofarliga och så länge de hade vittring på poäng så skulle de kräma ur all energi de hade, det visste jag också.
Och så kom det, målet. Tyvärr var det jag som fick hämta ur bollen ur nätet efter ännu en kontring som avslutades med att deras forward lurade Hinken i högra delen av straffområdet, drev mot målet och istället för att skjuta, som jag trodde han skulle göra, så tvärvek han av in i mitten varvid Brännlund som kom i full fart passerade honom och han kunde enkelt lägga in den i mitt högra hörn. Väldigt, väldigt kyligt gjort, och ganska snyggt också måste medges.
Besvikelsen var total, från 2-0 till 2-2. Och det kändes verkligen som att nu kunde allt hända, t.o.m det otänkbara att de skulle vinna. Men vi knöt näven och utan att för den skull spela bra så skapade vi chans på chans, och under sista delen av andra halvleken så pressade vi på rejält. (Fritte kom igenom ett par gånger, Jocke hade nåt halvläge, Matte J försökte på distans m.m) Norsjö hade nåt halvfriläge till men avslutet gick utanför, resten tog vår backlinje bra hand om.
Men det ville sig inte helt enkelt, mycket beroende på att Norsjös målvakt gjorde en kanonmatch, men även att de aldrig slutade kämpa för varandra trots att anfallsvåg på anfallsvåg sköljde över dom. Självklart så anser jag att vi skulle ha vunnit ändå, men gör man inte mål så förtjänar man inte det.
Slutsignalen ljöd och det var förstås glada miner i motståndarlägret, medan vi deppade som efter en förlust, trots 1 poäng. Besvikelsen i omklädningsrummet var massiv och det kändes som vi kastat bort de 3 poängen själva. Men så här i efterhand så kan jag personligen tycka att självklart ska vi inte vara nöjda över insatsen, men trots allt var det ingen katastrof. Vi kämpade på och skapade som sagt en massa chanser , hade varit värre ifall vi bara lagt oss ned och tyckt synd om oss själva efter 2-2 målet. Det som däremot måste funderas på är varför vi p.g.a ett insläppt mål börjar jaga upp oss och ta felbeslut, när vi bara några minuter tidigare spelat bra fotboll?
All heder åt Norsjö som efter denna match visar att de inte borde ligga i botten av tabellen. Stark laginsats med en väldigt duktig målvakt, dessutom måste jag väl erkänna att ”våran” Kub gjorde en bra match på vänsterbacken. (Dock måste du väl själv förstå att dina skottförsök inte biter på en målvaktsatlet som mig, de tar jag ju med förbundna ögon och bakbundna armar).
Som tur är så dröjer det inte så länge tills vi syns igen, och då mina kära lillasystrar från Norsjö, då kommer det bli åka av...(måste ju skapa lite derbykänslor) eller hur fröken Kuben?
+++ Äntligen derbymatch, 3 år sedan sist.
++ Att vi trots allt aldrig gav upp.
+ Åbbans förlustfria svit sedan han kommit tillbaka som materialare.
