WE ARE THE CHAMPIONS!
Malå IF försvarade segern i Norsjöcupen.
Nyss hemkommen från en heldag i fotbollshallen i Norsjö. En dag som kanske inte kommer att gå till historien, men nog är det snudd på :)
Hursomhelst så började morgonen med samling vid sporthallen 07.15, där spelarna skulle räknas, tröstas (Ante längtade efter mamma Ullis) och portioneras ut i de tre bilarna som stod uppställda där. Men redan på punkt ett fallerade det, vi saknade en spelare. Vi hade alltså bara 9 utespelare och det kan man ju räkna ut att det skulle bli tufft. Men plötsligt långt borta i horisonten (vid Grytan ungefär) syntes en joggande gestalt som närmade sig sakta, och denna spelare var ingen mindre är lill-Patrik. Glädjen blev förstås stor bland vi övriga, men inte bara för att han dök upp , utan även för att han dragit på sig årets första böter.
Nu försökte han febrilt hävda sin oskuld genom att påpeka att han halvvägs hade kommit på att han glömt bilbarnstolen. Var tydligen ett krav för att han skulle få följa med. Senare berättade han att han även brukar ha den när han cyklar eller går på bio.
Färden fortsatte sedan mot Norsjö och match mot våra ärkefiender och tillika värdlaget Norsjö IF. En match som började med ett insläppt mål efter ca 20 sekunder, var egentligen ingens fel men jag började känna att min nyrakade flint blev röd av ilska ändå. Detta måste mina medspelare också ha sett för efter det så kvitterade vi , ett otroligt fult kvitteringsmål, av Ante (tänk Petter Hanssons glid/snubbelmål i landslaget) men det räknas ju också. Sedan satte Chroffe 2-1 med ett fint skott innan Persson behärskat la in 3-1 och segern var bärgad. Och flinten var vackert, glänsande vit igen.
Andra matchen blev lite annorlunda eftersom Flurkmark som också var i vår grupp skulle möta Arvidsjaur. Men de behagade helt enkelt inte att dyka upp. Så istället erbjöd vi oss att spela istället, vilket medförde ett snabbt ombyte och en snabb uppvärmning innan det var match igen. Inte helt optimalt kanske men absolut inget att skylla på. Blev nämligen förlust med 2-0 efter lite slarv från vår sida samt en del missade målchanser. Flinten var dock konstigt nog vit ändå, däremot hade ansiktet en grisskär färg, men inte av ilska utan av två utrusningar i snabb följd.
Men vi tog oss iallfall till kvartsfinal där vi ställdes mot Norsjö/Bastu. Inte alltså det riktiga Norsjö utan lag 2. Efter en ganska halvdan tillställning med inte alltför övertygande spel så kunde vi vinna med 3-1. Detta efter mål av Kuben, lillasyster Joel samt ingen mindre än vår egen bilbarnstol Lill-Patrik. Grattis.
Nästa motståndare skulle dock bli betydligt tuffare för i semifinalen fick vi ta oss an Sunnanå med Krister Lundgren i spetsen. Ska villigt erkänna att jag trodde att vi skulle förlora innan matchen eftersom de sett väldigt stabila ut under gruppspelet, men ack vad jag bedrog mig. En helt fantastisk laginsats från alla spelare bäddade för en säker 2-0 vinst. Målen gjordes av vårt lags egna jojo, nämligen Wibban Wikberg och lagets pratkvarn Adam L. Men jag vill verkligen påpeka hur nöjd jag är med allas insats, ni kämpade, slet och var så fantastiskt organiserade så ni skulle utan problem kunna ställa upp i konstsim under London OS och bärga hem en guldmedalj.
Alla var förstås väldigt nöjda med semifinalmatchen men som man brukar säga, ingen kommer ihåg en tvåa. (Tänk bara på Sven Nylander. Nu tänker ni förstås, vem är det? Exakt min poäng). Så fokus ändrades fort om till finalen mot våra tidigare gruppkamrater Flurkmark, som vi dessutom hade revansch att utkräva mot.
Efter att ha sprungit runt och skakat på benen samt druckit lite vatten så var det dags igen för match. Vi började betydligt bättre än vår tidigare match mot dem, men vår vana trogen så släppte vi in ett mål i början. Men istället för att börja känna efter hur trötta vi var och hur ont i benen vi hade så knöt vi näven (ett uttryck bara, vi gjorde det aldrig) och fortsatte att mala på. Detta belönade sig då lillasyster Joel plötsligt fick ett läge och dundrade in bollen bakom en häpen Flurkmarksmålvakt. Men inte nöjde han sig med det inte, för han sköt även in boll nummer två bakom en inte lika häpen men ganska arg målvakt. Plötsligt hade vi vänt på steken och frustrationen spred sig bland Flurkmarksspelarna. Men för att strö extra salt i såren så klev Captain, My Captain Matte S (som är den sämsta slantsinglaren sen urminnes tider) fram och gjorde vårt tredje mål. Nu var det kvar ca sju minuter och det kändes riktigt bra. (klanen Lindblom på läktaren hade redan tagit fram champagnen samtidigt som de hejade frenetiskt. Tack för stödet.)
Men lika snabbt som jag kommer på en bortförklaring varför jag inte vill konditionsträna så reducerade Flurken. Ställningen var nu nervbitande 3-2 och det var många långa minuter kvar. Men trots att de gjorde allt i sin makt för att åstadkomma en kvittering, de hade två skott i ribban, så ljöd slutsignalen och segern var bärgad.
Glädjeropen ekade och vi omfamnade varandra i ett lyckorus. Malå IF vinnare i Norsjöcupen 2012, det är vi det. Ett lag utan avbytare, med spelare som aldrig spelat denna turnering, första gången på större ytor. Vi är ta mej f-n som humlan, vi är för tröga för att fatta att vi inte ska kunna vinna (för ni som inte förstår liknelsen så ska egentligen inte humlan kunna flyga, är för tung för sina vingar). Men det gjorde vi.
Spelarna som gjorde detta var : Adam L, Ante L, Patrik, Patrik den store, Wibban, Lillasyster Joel, Henry Gomez, Daniel P, SvampOla ”Kuben” Fyrkant, Matte S, Lloyd ”Tobbe” Christmas. En eloge även till Mohammed som följde med trots att han inte skulle spela. Du är också delaktig.
GRATTIS!
