Patrik Holmgren
Stor-Patrik ger oss en liten anekdot.
Ni har nu fått läsa lite träningsrapporter, nyheter och spelarintervjuer på denna sida, lite smått och gott helt enkelt. Jag hade faktiskt tänkt göra en spelarintervju till med en av junisarna denna gång, men hur jag än funderade kunde jag inte formulera nåt vettigt eller underhållande på nåt sätt. Visst jag kunde skriva om hur jag sett Adam Lindblom och Markus Stenberg stå vid klätternätet på skolgården och bytt pokèmonkort, eller hur Patrik Holmgren långsamt gick upp mot gympan med sin Eric Saade-ryggsäck och nynnade på Sean den första banan från melodifestivalen.
Jag känner dom helt enkelt för lite.
Sen ska jag villigt erkänna att det bara är trevligt när Markus brukar skrika och hälsa på mig på ca 400m håll bara för att imponera på sina klasskamrater (varför de skulle bli imponerad av att han känner ”Robinson och Let`s dance”-Patrik, det vet jag inte dock).
Eller när Patrik och Fritte på sommaren kommer cyklande runt hörnet på forum och gör bromsare/svartstreck med sina cyklar. Det roliga med just dom två är att de blir lika förbannade varje gång jag träffar dom, eftersom jag alltid hinner hälsa först. Och de förstår verkligen inte varför, men nu tänker jag avslöja hemligheten Patrik och Fritte. Det är de orangea flaggornas fel, ni vet flaggorna som era pappor Mats och Sören har skruvat bak på era cyklar för att ni ska synas för bilarna. Det är dom jag hinner se. Då vet ni.
Men varför jag egentligen skriver denna krönika kommer nu, och visst det är ingen intervju men den kommer att framställa en av junisarna i ett helt annat ljus. Och den junisen är ingen mindre än (trumvirvel) Patrik ”Poca” Holmgren. Vill bara säga ett stort tack till Patrik för att han gett mig godkännande att berätta denna historia.
Det var nämligen så att jag fått äran att vara dagisfröken för Patrik när han gick på dagiset Myran. Nu var det ju så att eftersom både han och jag heter Patrik så kunde det ibland uppstå lite problem med kommunikationen när det skreks våra namn titt som tätt. Detta löste barnen genom att jag som var fröken fick heta Stor-Patrik och Patrik fick helt enkelt heta Patrik. Enkelt eller hur.
Det var hursomhelst en vanlig sommardag och vi skulle gå ut på förmiddagen med alla barn, så det var bara att börja hjälpa till med div skor och jackor som vanligt. Patrik som var kring 3 år, gillade att vara ute och var snabbt påklädd med vänstersko på högerfot och tvärtom, men jag fixade det och han for ut. Kort efteråt så öppnar jag ytterdörren och hör ett stort vrål blandat med gråtljud på andra sidan huset. Så jag skyndar mig nerför trappan och halvspringer runt hörnet för att se vad som hänt.
Möter då en Patrik som är arg, ledsen och förtvivlad på samma gång. Om ni sett Lille-Skutt gråta i en bamsefilm så kan ni föreställa er ungefär hur det såg ut. Så jag böjer mig ned och frågar honom vad som hänt.
Först hör jag ingenting pga gråt och snörvlanden men han pekar i allafall på en äldre pojke en bit bort. Sen får han fram orden :
– Stor-Patrik, säg till han där borta, för han slog tillbaka.
Men det var då själva f-n tänkte jag och reste mig upp, otroligt fegt att gå på de mindre. Jag tror även jag hann ta ett steg innan min Commodore-64 till hjärna hade gått igenom vad Patrik hade sagt.
Han sa alltså: "Stor-Patrik säg till han där borta, för han slog TILLBAKA!"
Så jag böjde mig ner igen och frågade Patrik lugnt och sansat vad han hade gjort först, varför denna kille hade slagit tillbaka. Svaret var förstås självklart:
– Jag slog honom, sa Patrik, fortsatt hulkandes och med lille-skutt tårarna sprutandes åt alla håll.
Hur det slutade kommer jag inte riktigt ihåg men jag tror att jag höll ett lite förmanande tal samt tröstade/lugnade både grabbarna. Även om det tog ett tag för Patrik att inse att han inte var så oskyldig som han trott.
Föga anade jag då att år 2012 skulle jag spela i samma fotbollslag som Patrik, än mindre få skriva denna krönika. Men det är lite blandade känslor, för trots att det är otroligt roligt förstås så är det också lite ledsamt. Jag är ju inte dummare än att jag inser att jag blivit gammal, men en sak har jag lärt mig. Man ska aldrig slå tillbaka, eller hur Patrik? /Stor-Patrik.
