Fem mål av laget är fler än fyra mål av individen!

Vi lirade igår vår tredje match för säsongen. En match vi fullständigt dominerade från början till slut. Ändå lyckades vi inte mäkta med mer än ett mål och resultatet blev oavgjort. Det finns mycket man kan skylla på men är det så illa att namnet Black Snappers inte längre betyder mest?

Dagen är den åttonde maj. Solen börjar sjunka ner mot horisonten, På gillet lirar Black Snappers en viktig match mot Hyreshuset, Derbymotståndaren vi bara skulle vinna över. Matchen börjar sedvanligt med en hård intensiv press från vår sida och vi radar upp chanser. Mitt i denna hysteri att göra mål uppstår luckor bakåt och en väl avvägd rensning av "Huset" leder till ett snöpligt baklängesmål.

Men vi kämpar vidare. Eriksson träffar stolpen mer än en gång och nästan varje anfall avslutas med ett skott som Frick i motståndarmålet får jobba hårt för att klara. Vi visar upp ett vackert anfallsspel där skott och inlägg avlöser varandra. Det är bara en tidsfråga innan målet kommer. Och visst kommer det också. En vacker hörna av Pettersson och en vacker nick av Eriksson betydde kvittering. Nu trodde väl också alla att detta var starten på vändningen som skulle ge oss tre friska poäng.

Men i den andra halvleken finns inte Black Snappers. På plan springer ett gäng individer som verkar vilja göra allt för att deras namn ska få hjältestämpel i Erikssons magiska efter-matchen-referat. Spelet har försvunnit helt och hållet och samspelet mellan försvar och anfall fungerar inte alls. Det uppstår irritation och frustration som inte leder till något konstruktivt överhuvudtaget. Matchen slutar 1-1 och jag vet att ingen bland de svarta tröjorna är nöjda med det resultatet.

Black Snappers var hela förra säsongen ett lag på den nedre halvan av tabellen och förlusterna duggade tätt. Det var inte ofta vi fick lämna Helenelundshallen med den härliga söta känslan av seger på tungan. Ändå var det alltid en glad och uppmuntrande stämning i omklädningsrummet efter varje match. Vi var ett gäng grabbar som spelade fotboll och hade jävligt kul. Vi stöttade varandra både på och utanför planen och hjärtat för laget Black Snappers dunkade hårt och taktfast. 

Nu har vi spelat i lite drygt en månad utomhus och vi har ännu inte fått känna hur det är att förlora. Visst är det underbart att kunna gå runt på Rudbeck och veta att vad än Wetterlund säger så är det bara att visa tabellen för honom och han tystnar lika snabbt som en nertrampad skalbagge. Men jag är helt ärligt orolig för vår framtid som bäst på Rudbeck. Den inställningen som spridit sig som HIV i den här truppen är inte bara skrämmande utan rent ut sagt löjlig. Idag är skytteligan det viktigaste i den här truppen. Lagets resultat kommer i efterhand. Det är inte fotboll för mig. 

Nu väntar ett kortare uppehåll i två veckor innan det smäller på Gillet igen i och med det otroligt prestigefyllda bortaderbyt mot Passa Wetterlund (Förlåt, Passa Gary). Men om vi ska kunna lämna planen med en seger i bakfickan gäller det att vi börjar spela som ett lag igen. Jag bryr mig helt seriöst inte om vem som gör flest mål eller om någon gör en snygg fint nere vid hörnflaggan. Det enda som räknas då är seger. Och för att vi ska vinna så måste alla i det här laget ta sig i kragen och tänka efter varför ni valt Black Snappers. Om det är för att vinna Skytteligor så får ni gärna gå till Iranska. Där lär ni ösa in mål. Men om det istället är för ni känner er stolta över att tillhöra det finaste, roligaste och bästa laget i Sollentuna oavsett resultat så hör upp.

Mot Passa Gary spelar vi för namnet vi (eller i alla fall jag) har på bröstet. Vi ska tillsammans få Passa Gary att krypa tillbaka hem med svansen mellan bena. Och jag vet att vi kan det. Om vi hjälper varandra och jobbar som ett lag så ska det inte vara några som helst problem.

För hallå! Vi är ju trots allt Black Snappers!

Jesper Tebrand2007-05-09 17:30:00
Author

Fler artiklar om Black Snappers