Om att vinna ett silver - Del 1
Korpen National Cup som avgjordes på Kärrtorps IP under årets första julihelg blev en riktig succé för Snappers. Efter att ha tråcklat sig igenom gruppspelet under lördagen tog man sig an slutspelet dagen därpå på klassiskt snappersmanér och straffade det ena laget efter det andra, tills endast en alldeles för skicklig motståndare återstod. Men trots en tung finalförlust är det här inte en svidande berättelse om ett förlorat guld, utan en hyllning till ett heroiskt gäng som vann ett silver.
Efter debaclet i Korpiaden i Göteborg där Snappers endast lyckades mäkta med tre ynka mål framåt under fyra gruppspelsmatcher var revanschlustan stor när laget samlades för sommarens höjdpunkt i Stockholm – Korpen National Cup! Med vitt skilda förutsättningar jämfört med de i Göteborg – värme istället för kyla, sol istället för regn, långsamt istället för snabbt underlag – kunde Snappers andas optimism. Dessa förutsättningar skulle med all sannolikhet innebära ett långsammare tempo som skulle passa ett åldersstiget och bollovant (om det nu är ett ord) Snappers väl. Somliga (läs Patrik Kvistrum) ansåg att förutsättningarna för snapperskt publikfrieri var så goda att de passade på att springa milen strax före samlingen för att jämna ut oddsen åt motståndarna en aning. Andra däremot var mer sparsamma med den energi de hade alstrat inför turneringen. Fröberg, Eriksson och Ehn Wingårdh hade till exempel tagit oerhört seriöst på kolhydratladdningen och spenderat de två föregående veckorna i Tjeckien med varsitt pivní sklenice i handen insupandes den lokala kulturen – den energin ville man inte förbränna i onödan. Ehn Wingårdh var till och med så mån om att spara på krafterna att han inte dök förrän till slutspelet dagen därpå.
Sällsynt härdsmälta inledningsvis – dubbla ledningar tillintetgjordes
Till gruppspelet som avgjordes under lördagen hade kapten Fröberg inledningsvis nio mannar till sitt förfogande, och varenda en kom att visa sig vara betydelsefull då Snappers sprang in i seriösast (observera att seriösast inte har någon som helst koppling till kunnande) tänkbara motstånd direkt. På andra planhalvan stod FC Fryshuset och instruerades av en Pep Guardiola-liknande herre i vad som förmodligen var hur man skulle hantera det offensiva presspelet, för att i momentet senare ställa upp sig i en cirkel och börja ta radielöpningar, först inåt och sedan utåt. På frågan om vad fan de sysslade med i den 30-gradiga hettan förklarade Pep-figuren stolt att det var den gamla klassiska uppvärmningsövningen ”Blomman” som fått nytt liv, men snappersspelarna såg föga imponerade ut och gick istället ner och dunkade in några vristskott från fem meter bakom Martin Stockeld i målet.
När matchen väl drog igång visade det sig att det dolde sig ett aggressivt och intensivt spelande lag med något bristfälligt fotbollskunnande bakom seriositetens förvillande sken, och det var tydligt att laget instruerats till att spela sig ur varje situation, oavsett situationens svårighetsgrad. Detta kom att straffa sig direkt då det inte tog många minuter förrän en lätt stressad målvakt spelade bollen rakt i gapet på Tobias Eriksson som fick chansen att göra ett av karriärens enklare mål genom att bara rulla in bollen i det tomma mål som målvakten lämnat bakom sig. Medvetna om den korta matchtiden (1x20 minuter) och med stor tilltro till sitt defensiva kunnande la sig Snappers på rätt sida bollen direkt efter ledningsmålet i hopp om att kunna försvara ledningen matchen ut, men det skulle visa sig vara ett rejält taktiskt nederlag då man sjönk alldeles för långt ner i knät på Stockeld, och precis som brukligt i sådana lägen kom också kvitteringen som ett mjältbrandsfyllt kuvert i brevlådan. Via Erikssons högerben styrdes ett till synes ofarligt skott in bakom en fastfrusen och förtvivlad Stockeld, som fick kapitulera för första av förvånansvärt många gånger den här eftermiddagen. Kvitteringen innebar att matchen var tillbaka på ruta ett och Snappers kunde återigen allokera en del av sin energi till anfallsspelet. Sagt och gjort så tog det inte många minuter innan Snappers kunde återta ledningen i matchen. Den spanska variabeln, Victor Redondo Pruñonosa, inledde en dribblingsräd från högerkanten som sedan övertogs av Carl ”Calle” Rosén, – bland de mest inbitna fansen även ihågkommen som ”tvåfots-Calle”, en av guldhjältarna från FG Open 2012 (i snapperskretsar mer känd som ölcupen), även om han nu efter den spanska variabelns intåg snällt har fått plocka bort epitetet framför sitt namn och återgått till att enbart vara ”Calle” – något som fick försvararen att se rött och måtta en glidtackling som renderade i att domaren bestämt pekade på straffpunkten. Det rådde delade meningar om huruvida domaren hade fattat rätt beslut eller inte och om Calle själv mest var tacksam över domslutet så var kapten Fröberg mer säker på sin sak; ”Solklar straff! Han kapar honom rakt över foten”. Oavsett de skilda åsikterna, straff var det dömt och fram stegade en självförtroendepumpad spanjor och placerade bollen i målvaktens vänstra kryss som om det vore den mest självklara saken i hela världen, 2-1!
Efter ledningsmålet som föll med ungefär åtta minuter kvar att spela föll Snappers återigen ner i banan i hopp om att kunna försvara sin ledning, men precis som tidigare i matchen skulle FC Fryshuset lyckas komma tillbaka. Trots att försvarsbjässen Richard Boutelje bjudit på stor, för att inte säga ofantlig, show i de bakre leden matchen igenom och föredömligt använt sitt fysiska övertag till att proppa motståndare åt både höger och vänster lyckades varken han eller de övriga snappersspelarna freda det egna målet när FC Fryshuset fick en hörna i matchens sista minut. Hörnan, som såg ut att bli en munsbit för straffområdesgiganten Stockeld boxades istället ut av dennes tveksamma och till åren komna handskar, rakt i gapet på motståndarnas burväktare som hade tagit position precis utanför straffområdet. Sekunderna senare hade denne målvakt fått ta emot bollen, behandla den och lyckats placera in kvitteringen och slutresultatet 2-2 till Snappers stora förtret.
Efter matchen var det många dystra miner i Snappers och den sura känslan av ett onödigt poängtapp dominerade inledningsvis samtalstonen i gruppen. En som dock inte lät sig nedstämmas särskilt mycket var spanjoren, även om han kände sig delvis skyldig till att kvitteringsskottet fått rinna igenom: ”Fan, när jag såg att det var deras målvakt som fick bollen så tänkte jag att det är lugnt, jag behöver inte trycka upp och sätta press för målvakter kan ändå inte skjuta”. Men det kunde han.
Förödelsen fortsatte – nonchalant Snappers åkte på den
Till nästa match fick Snappers förstärkning i form av Ludvig Ström som hade lyft sin sista melon för dagen borta på ICA och med lite mer tyngd på topp fanns det hopp om att kunna få fast bollen på offensiv planhalva i lite större utsträckning än vad som hade skett i den första matchen. För motståndet stod Wings Academy, ett lag som hade inlett turneringen med två raka segrar och således såg ut att vara god väg att lägga beslag på en av de två slutspelsplatserna. Snappers, som sin vana trogen alltid bedömer motståndarnas skicklighet utifrån den lilla information som är tillgänglig och sedan anpassar sitt spel därefter, började matchen avvaktande i tron om att de nu stod att möta gruppens giganter. Det dröjde dock inte länge förrän man insåg att tempot var betydligt lägre i den här matchen och tryckte på lite mera i anfallsspelet, vilket kom att ge resultat. Det tog dock några missade chanser innan bollen lyckades leta sig in i nätet, men när det väl skedde var det genom en frispelad och kylig Carl Rosén som ensam med målvakten ute till höger i straffområdet inte gjorde några misstag. En distinkt bredsida i målvaktens vänstra hörn var allt som krävdes för att sätta Snappers i förarsätet i den här matchen, en sits som laget vanligtvis stormtrivs i, men som just den här dagen såg ut att vara dess största fiende. Efter målet gick det nästan lite väl enkelt, Snappers radade upp chans på chans och borde ha punkterat matchen flera gånger om. Lättheten i spelet ingöt mod och offensivlusta i Snappers som klev fram allt offensivare med allt fler spelare – en dödssynd i en uddamålsledning. I ett anfall tappade Snappers huvudet helt och klev fram med fyra man i jakten på ett avgörande, och visserligen skapade man en chans som vanligtvis ska betyda spiken i kistan men när Jesper Tebrand inte lyckades få in bollen i det till synes tomma målet var det som uppgjort för att det skulle straffa sig. Wings Academy utnyttjade situationen och ställde snabbt om i en offensiv kontringsattack. Efter en inbrytning från högerflanken och ett välplacerat skott i bortre var chocken ett faktum. Av bara farten blev det sedan ännu värre när Snappers åkte på ytterligare ett baklängesmål, ett mål som egentligen bara hör hemma på TV. Den hårt arbetande Patrik Kvistrum tog jobbet och satte press på bollhållaren ute vid hörnflaggan, men motståndaren var kvick och lyckades ta sig förbi pressen med hjälp av en tunnel och kunde avancera in i straffområdet. Väl där inne överraskade han ännu en gång när han gick på skott från vad som såg ut att vara en död vinkel, men skottet satt stenhårt i det bortre kryssets yttersta maska och turneringens förmodligen vackraste mål var ett faktum.
Efter de dubbla bedrövelserna lyckades inte Snappers resa sig och återigen hade en given seger runnit ut i sanden. Spanjoren delade som vanligt med sig av sin syn på det inträffade: ”Fan det var alldeles för enkelt att skapa chanser, då tappar man fokus”.
Hoppet gav ny energi – resulterade i en överkörning
Med en poäng efter två matcher borde man egentligen vara utslagen ur en femlagsgrupp där endast två lag går vidare, men eftersom de andra lagen hade tagit poäng av varandra kom snillena Stockeld och Tebrand fram till att två segrar i de avslutande två matcherna förmodligen skulle räcka för att knipa andraplatsen bakom Wings Academy. Kampen om andraplatsen skulle komma att utkämpas mot laget med det skräckinjagande namnet Sumpan tiki-taka Elite Gangster Squad och beroende på resultatet mellan Sumpan tiki-taka Elite Gangster Squad och Wings Academy som spelades samtidigt som Snappers tog sig an slagpåsen FC Kalabalik i sin tredje match skulle målskillnad kunna komma att ha en avgörande betydelse inför den sista och avgörande gruppspelsmatchen mot Sumpan tiki-taka. För att inte behöva jaga mer än enbart en seger i den sista och förmodat svårare matchen mot Sumpan tiki-taka var förhoppningen att Snappers skulle kunna gå in och vinna mot jumbon med ett par bollars marginal.
Fyllda av energi i form av vetskapen om att man fortfarande hade chansen att gå vidare gick Snappers in med full kraft i den tredje gruppspelsmatchen, dock gjorde man det med en försvagad försvarslinje eftersom debutanten Viktor Melker tackat för sig och lämnat för andra uppdrag. I den här matchen spelade det dock ingen större roll eftersom försvaret endast skulle komma att utsättas för begränsad belastning då motståndet var, precis som deras tidigare resultat indikerade, snäppet sämre än övriga lag i gruppen.
När matchen väl drog igång var det knappast full fart Farsta från något av lagen och på läktaren kunde man skönja en viss oro över att Snappers skulle låta sig luras in i motståndarnas adagissimotempo. Därför var det oerhört lättande att se den forne skyttekungen Patrik Kvistrum vispa in det förlösande 1-0-målet från nästan ingen vinkel alls. Efter att ha fått bollen ute till vänster i straffområdet från Eriksson förväntade sig hela korpenvärlden ett väggspel men Kvistrum, som nyligen hade blivit uppläxad av Wings Academys skicklige bolltrollare, hade antagligen tagit fasta på ett och annat när han någon timme tidigare låg nere vid en hörnflagga och bevittnade turneringens mål. Istället för att spela tillbaka bollen ansåg han den till synes omöjliga vinkeln vara jämställd med ett lukrativt skottläge och drog till – poff och 1-0 i bortre var ett faktum.
Samtidigt som Snappers nu tagit ledningen mot FC Kalabalik verkade det som att Sumpan tiki-taka Elite Gangster Squad hade tagit ledningen på planen bredvid i deras match mot Wings Academy, något som i fall resultaten stod sig skulle aktivera ett målskillnadsdrama inför den sista matchen. Därför var det lustigt att se Snappers målvakt Stockeld påbörja en av sina paradgrenar, maskandet, direkt efter ledningsmålet. En rapp tillsägelse från Tebrand som klev in och tog ansvar från sin position ute på kanten av bänken fick dock Stockeld att sluta upp med detta, i den här matchen, förkastliga beteende och Snappers kunde börja anfalla igen. Efter matchen kom dock förklaringen – Stockeld hade inte förstått vilka det var Snappers mötte utan trodde att det var Sumpan tiki-taka som stod för motståndet.
Strax efter uppläxandet av Stockeld skulle Tebrand ta än mer ansvar, den här gången på planen. Några dråpliga missar tidigare i turneringen hade uppenbarligen inte knockat hans självförtroende ur balans så när han serverades ett vidöppet mål av den ofantliga showaren Richard ”Bicca-Bobbo” Boutelje kunde han inte göra annat än att rättfärdiga sitt gamla smeknamn Jesper Bergkamp och trycka dit den. På sociala medier kom målet att omnämnas som ”årets mål”, i alla fall i bemärkelsen att det nog var det enda målet fansen får se Tebrand göra under det här spelåret. Om målet var av den enklare sorten för Tebrand, så låg det desto mer finess bakom förarbetet och det går inte att lägga den här kassen till handlingarna utan att skriva några rader om ”Bicca-Bobbo”, vars offensiva räder i den här matchen fick en hel korpenvärld att buga av beundran. Bobbo som mestadels är känd för sitt fysiskt dominanta försvarsspel hintade redan för tre år sen om sin tekniska briljans när han avgjorde en cupmatch med en bicykleta (en konstspark av det slag som delar av den spansktalande världen numera mestadels benämner som en chilena och som utgör en vital del av Ludvig Ströms uppvärmningsprocedur) och i den här drabbningen producerades material till ytterligare ett kapitel i boken om Brommas Zeneli. Den ena snurrfinten avlöste den andra och Bobbo stormade fram på kanten i anfall efter anfall så till den milda grad att en försäljare av åksjuketabletter förmodligen hade kunnat ha sitt livs arbetsdag om han hade befunnit sig i närheten av FC Kalabaliks bänk den här eftermiddagen.
En annan som också bjöd på anmärkningsvärd underhållning i form av finurliga finter hela gruppspelet igenom var Dennis Viksten, och det var även han som kom att ligga bakom Snappers tredje mål och den definitiva spiken i FC Kalabaliks sargade kista. På en, enligt Ludvig Ströms utsago, briljant chippassning signerad just nyss nämnde Ström tog Viksten med sig bollen med en extraordinär snurr som ytterligare förstärkte marknadspotentialen för den av motståndarna så hett eftertraktade åksjuketablettsförsäljaren, innan han sidledes serverade Ström en ypperlig målchans. Ludvig, som älskar heta målchanser precis lika mycket som sin egen spegelbild, tog chansen för vad den var och nöp till på ett tillslag – otagbart i bortre hörnet! När han sedan ombads kommentera målet i media efteråt var det en fåordig och sådär lagom ödmjuk Ström som mötte pressen: ”Enkelt”.
3-0, som ställningen var efter att Ludvigs bredsideprojektil fått stifta bekantskap med en maska i bortre, var vad FC Kalabalik hade förlorat båda sina inledande matcher i turneringen med och många tänkte nog att Snappers skulle nöja sig här, segern var säkrad och på planen bredvid hade Wings Academy kvitterat och tagit död på behovet av en slagkraftig målskillnad. Men, som alla som är någotsånär insatta i Black Snappers historia vet, så är välgörenhet ingenting som Snappers sysslar med. Citatet tillhör Patrik Kvistrum och härstammar från fornstora dar som en syrlig men träffsäker kommentar till ett uppgivet och förtvivlat motståndarlag efter att Snappers gjort ett regelvidrigt, men av domaren godkänt mål. I en komfortabel ledning med 7-8 mål gjorde Snappers ytterligare ett mål, dock hade motståndarna mer eller mindre slutat spela eftersom bollen i förspelet till målet var en bit över sidlinjen, och det var sedan på motståndarnas desperata vädjan om att Snappers skulle erkänna regelvidrigheten som Kvistrum klargjorde Snappers tävlingsinriktade syn på fotboll med ett citat som levt med sen dess. Därför kom det inte heller som någon större chock att Snappers fortsatte trumma på mot stackars FC Kalabalik, och även lyckades trycka in ett fjärde och sista mål. Ludvig Ström, som hyllats gång efter annan för sin Drogbamässiga spelstil, sög in ännu en långboll uppe i anfallet och serverade en framrusande Carl Rosén som kunde skicka in den definitiva förnedringen på Toni Kroosmanér. När Calles största supporter – han själv – sedan fick frågan om målet visste hyllningarna inga gränser: ”Ett hjältedåd”. Vem vet, kanske finns det någon som instämmer och reser en staty över Calle ute på Kärrtorps IP en vacker dag i framtiden.
Miraklet i måstematchen – Snappers återuppstod från de döda
I den andra matchen som spelades samtidigt nådde Wings Academy och Sumpan tiki-taka Elite Gangster Squad ett oavgjort resultat vilket innebar att förutsättningarna var glasklara inför den sista och avgörande gruppspelsmatchen mellan Snappers och Sumpan tiki-taka Elite Ganster Squad – Snappers var tvunget att vinna. Dessa ”kniven-i-strupen”-matcher (som de någon gång kallades i Lil’Rs studio) brukar ha en förmåga att plocka fram det bästa ur Snappers vad gäller moral och arbetsinsats, vilket gjorde att supporterskaran, som av en outgrundlig anledning befann sig på distans denna eftermiddag, kunde känna sig hoppfulla om ett avancemang.
När matchen väl drog igång klargjorde Sumpan tiki-taka omedelbart att de minsann också var fullt medvetna om förutsättningarna inför matchen och försökte direkt att parkera bussen, en taktik som efter Mourinhos framgångar blivit så populär att den förra året slog sig in som ett av 40 nya ord/uttryck som används så pass ofta att de bör tillhöra vardagssvenskan. På snappersbänken var dock samtliga övertygade om att detta var misstaget som skulle få vågen att tippa över till Snappers fördel. Snappers fick så pass mycket tid och utrymme med bollen att det nog bara var en tidsfråga innan man skulle lyckas rinna igenom och göra det där frälsande målet som man så förtvivlat behövde.
Denna övertygelse av att knuten skulle knyta sig själv kom dock att ställas på ända halvvägs in i matchen då Stockeld för femte gången i ordningen tvingades kapitulera. Hur det gick till råder det fortfarande tvivel om, men kapten Fröberg levererar som alltid träffsäkra beskrivningar när han i egenskap av kaptensbindeln tvingas stå till svars för Snappers tillkortakommanden i media; ”Det var ett trist mål, det är allt jag minns”. Minst lika trist var även situationen som Snappers nu befann sig i. Från att desperat ha jagat ett ledningsmål behövde man nu göra två. Vända ett underläge. Resa sig. Komma tillbaka.
Situationen var knappast ny för Snappers som mer eller mindre varit uträknat i flera år och vars historia nästan uteslutande är uppbyggd av comebacker från omöjliga underlägen. Men trots att scenariot i princip var ett måste för att passa in i klubbens historieprofil hade nog många ändå föredragit om man hade undvikit detta onödiga baklängesmål. Om man nu ändå ska försöka hitta något positivt i det inträffade, så var det väl att målet slog på samtliga cylindrar hos vinnarskallen Ludvig Ström, och det var även han som kom att visa vägen mot avancemang genom att djuriskt forcera in kvitteringen redan i det efterföljande anfallet. Tur förtjänar man brukar de heta när fru Fortuna är i farten och det var precis vad Ströms inställning belönades med. En rejäl portion röta. Efter att kraftfullt ha forcerat sig in i boxen på högersidan tryckte Ludvig iväg en pärla mot mål för allt vad hans quadriceps tillät. Skottet gick spikrakt i stolpen och när målvakten väl reagerade och slängde sig efter bollen hade den redan hunnit studsa ut på Ludvig igen som med den välförtjänta turens hjälp lyckades få bollen på sig och styra in den i det övergivna målet.
Den snabba repliken var precis vad Snappers behövde för att bli sådär brutalt energiladdade som bara Snappers kan bli. Efter kvitteringen var det ingen som kunde tro att laget var inne på sin fjärde batalj i hettan som tyngde över Kärrtorp utan nu visade man upp en frenesi som inte ställde frågan om Snappers skulle avgöra, utan snarare om vem som skulle bli den stora hjälten. Fastän att frågan svävade i luften under några ovissa minuter var det nog ingen som förvånades när svaret väl presenterade sig som den spanska variabeln.
Trots att han gjorde sin blott andra turnering i den för dagen något tajta Snapperströjan har han redan hunnit profilera sig inom klubben som en matchvinnare. Som en man som lever för de stora ögonblicken. På numera sedvanligt manér tog han tag i bollen på offensiv planhalva och gav sig iväg på en soloräd som efter dubbla dubbelfotare utvecklade sig till ett fritt läge i straffområdet. Runt omkring honom stod ett flertal beundrande lagkamrater och skrek sig hesa efter en passning men spanjoren var mycket väl medveten om att matchkrönikören sällan minns några assister så för att stjäla åt sig ett hyllningsstycke och en plats i rampljuset så drog han till. Och det gjorde han alldeles rätt i. Med en klassisk (alltid klassisk) tåpaj rakt upp i nättaket gav han Sumpan tiki-taka en välförtjänt vilodag nästkommande dag samtidigt som han sköt Snappers rakt in i turnerings hetluft. De sista minuterna klarade nämligen Snappers att spela av tämligen bekymmerslöst och segern var ett faktum.
Så trots tappade ledningar, baklängesmål i slutsekunderna, drömmål som inte hör hemma i korpen och antagligen massvis med kassa domslut emot sig lyckades alltså Snappers ta sig i kragen och prestera som bäst när det behövdes som mest. Igen. En fantastisk prestation som förtjänar att lyftas fram och ha sin egen plats i historieböckerna, men som istället riskerar att hamna i skymundan av det som kom att hända dagen därpå…
För att läsa om slutspelsbragden, var god ha tålamod.
