Korpiaden 2007: Historien om ett äventyr
Det pratades om resan i månader, men det dröjde till veckan före avspark innan den sista pusselbiten var på plats. Här följer en berättelse inifrån hjärtat av Black Snappers som under fyra dagar levde tillsammans, besegrade motgångar tillsammans, åkte Balder tillsammans och spelade Korpiaden, tillsammans.
Torsdagen den 31 Maj 2007. Klockan står på 05:30 och i några hushåll i Sollentuna kliver sömniga men förväntansfulla killar upp ur sängen. Om några timmar är det dags, Sterling flight NB 790 ska lyfta klockan 08:50 och ombord ska fem Snapprar finnas. Med glädje åkte de sista tillhörigheterna ner i bagaget innan stegen styrde bort mot Arlanda.
Medan Flemström, Stockeld, Tebrand och Eriksson i högsta grad var på väg ut mot Arlanda nåddes de dock av beskedet att deras flygbiljetter var ogiltiga. Den för dagen morgonpigge Markus Fröberg befann sig redan på Arlanda och efter en het diskussion med Sterlings personal stod det klart att de som hade vart först ut med att boka sin resa till Göteborg, nu stod utan giltiga biljetter.
Tyngda av motgången ringde truppen några samtal och några minuter senare hade alla utom Flemström lyckats få tag på nya biljetter. Scandinavian Airlines avgång 09:25 skulle föra Tebrand, Eriksson, Fröberg och Stockeld ner till Göteborg medan Anders Flemström oturligt nog tvingades vänta på Arlanda ända till klockan stod på 11:25.
Väl nere i Göteborg valde Tebrand, Eriksson, Stockeld och Fröberg att låta ett medelmåttigt kebabhak stå för lunchen i väntan på att resten av spelarna skulle anlända. Qureshi hade stigit upp samtidigt som de andra spelarna men istället för att åka till Arlanda hade han åkt in till City och satt sig på en buss där han skulle spendera de nästkommande sju timmarna tillsammans med en småbarnsfamilj.
Först av eftersläntrarna att nå Sveriges baksida var Flemström som två timmar efter de andra kom marscherandes längs avenyn med ett leende på läpparna. Hans glädje över att äntligen ha kommit ner gick att ta på och firades med en glass i brunnsparken. Därefter återstod det drygt två timmar innan nästa man, Usman Qureshi, skulle sätta sina fötter i Göteborg.
Qureshi som kom att leva riktigt snålt den här resan såg rejält sliten ut när han klev ur bussen och på grund av hans dåliga lokalsinne tog det några minuter innan han hittades av resten av gruppen. Men när han väl var på plats bestämde sig truppen för att bege sig ut till vandrarhemmet och installera sig i sina rum.
Eriksson hade bokat en trerummare tillsammans med Flemström och Stockeld medan Tebrand skulle sova tillsammans med Svensson och Kvistrum samt gratisliraren Qureshi. Fröbergs rumskamrater skulle inte anlända förrän tidigt på fredagsmorgonen vilket gjorde att han fick sova på en madrass i Erikssons lya.
Själva rummen var väl ingen höjdare men eftersom det enda man skulle göra där inne var att sova så dög det mer än väl. När Fröberg och Qureshi dock flyttade in på golvet blev det riktigt ordentligt trångt i rummen och stundtals gick det inte att skilja på om det var Rum 109 på Slottsskogens vandrarhem eller om det var Hiroshima den 7 augusti 1945.
Första träningspasset
Efter installationen på vandrarhemmet var det dags för resans första träningspass och spelplatsen för den tillställningen blev parken bredvid vandrarhemmet. Tvåmål stod på programmet och till råga på allt hade också Kvistrum och Svensson hittat rätt vilket innebar att vi nu var 8 personer på plats, bara Kearing och Andersson fattades.
Tvåmålsspelet visade sig passa Fröberg perfekt, han gjorde fler mål än han någonsin gjort tidigare och njöt verkligen av stundens allvar. Martin Stockeld var också allt som oftast med i det vinnande laget medan Tebrand, i alla fall till en början, var den stora förloraren. Notera också att Stockelds glidtackling på Eriksson utan problem hade placerat sig överst på TV4s Kanon & Kalkon-lista, ifall den hade fångats på film vill säga.
På kvällen vankades det sedan käk och medan halva truppen valde Olivens baguetter lagade Fröberg, Kvistrum, Eriksson och Tebrand ihop några köttbullar och makaroner vilket skulle visa sig sitta fint i magen. Notera också att Tebrand hade dålig känsla för det där med matlagning och det krävdes flera försök innan han lyckades få köttbullarna att bli varma.
Efter maten valde sedan Stockeld, Fröberg, Svensson och Qureshi att trotsa vädergudarnas beslut att låta regnet skölja ner över Göteborg och bege sig ut på stan för att bättra på lokalsinnet medan de andra stannade på vandrarhemmet och upplevde den värsta skrattattacken i Snappers historia. Vad som än hände verkade det som Anders Flemström aldrig varit med om något roligare och skrattvågorna avlöste varandra. När Stockeld och Co sedan återvände riktades misstankarna direkt mot de piller som Flemström påstås ta mot sin knäskada.
Den kvällen hände inte så mycket mer och eftersom Kearing och Andersson skulle komma tidigt morgonen därpå var det lika bra att få några timmars sömn innan dom började härja.
Precis som det förutspåddes vaknade också Fröbergs rum av att hans telefon ringde eftersom två vilsna herrar inte visste vart de skulle ta vägen när de väl hade kommit till Göteborg. Några telefonsamtal senare befann de sig dock på rätt ställe och äntligen var hela truppen på plats för att försvara Snappers färger i Korpiaden 2007.
Liseberg bjöd på underhållning
På fredagens program stod Liseberg men eftersom nöjesfältet inte öppnade förrän klockan 13 så la klubbledningen in ytterliggare ett träningspass på fredagsmorgonen. Den här gången var det dags att beträda turneringens spelplan, nämligen Heden. Morgontrötta men ändå taggade åkte samtliga spelare gratis spårvagn till Ullevi för att sedan gå sista biten till Heden.
Väl på plats genomfördes en skottövning och en passningsövning som fick igång suget hos spelarna och det märktes att det var mindre än ett dygn kvar till första matchen. Taggningen var på topp och samtliga spelare visade att man ville spela från start dagen därpå.
Några timmar senare var det dags att skilja männen från mössen när det var dags att besöka Liseberg. Om vi kategoriserar laget så tillhör Kvistrum, Qureshi och Kearing mössen medan resterande kommer undan med hedern i behåll.
I synnerhet Kearing överraskade oss alla när han höll på att skita ner sig under turen i Lisebergsbanan. Han skickade ett flertal SMS under tiden laget var på Liseberg och förklarade för sina nära och kära att han snart skulle överlämnas i Guds händer. Det var också nu han fällde kommentaren; ”jag är inte här för att gå på Liseberg, jag är här för att spela fotboll och knulla”. Det ska också tilläggas att Kearing lyfte sig desto längre eftermiddagen led och mot slutet åkte han nästan lika mycket som alla andra.
Qureshi presenterade också leken ”No-banger”, när nästan hela laget satt samlade i Kållerado. De gick ut på att ingen skulle flytta på sig när skutan åkte in under vattenfallen och leken varade i cirka 25 sekunder innan Qureshi insåg att det var han som skulle drabbas och bli blöt.
En annan blöt attraktion är Flumride, det vet i alla fall Eriksson. Det var när han åkte tillsammans med Stockeld som olyckan var framme. Två tunga lirare längst fram i stocken kunde inte sluta på något annat sätt än att en tsunami vällde in och blötlade Eriksson från midjan och nedåt. Eftersom solen vid det här laget hade försvunnit fick Eriksson frysa arslet av sig resten av kvällen.
Lite tröst skulle han dock få, nämligen vid basketkorgarna. Med ett magiskt kast som satt strumpa i vann han Linus, ett gult lejon som väntat länge på att befrias från ondskan bakom basketkorgarnas väggar.
När Linus väl var vunnen började de flesta tröttna på att vara kvar på Liseberg, och nästan alla styrde sina steg tillbaka mot vandrarhemmet. Det var bara Tebrand och Anders ”Copycat” Flemström som stannade kvar, Flemström stannade givetvis inte av egen vilja.
Väl tillbaka på vandrarhemmet så väntade en trevlig middag för hela laget på Restaurang Da Vinci, som låg precis intill. Det var också här som Flemström visade prov på skrattretande intelligens när han påstod att Akalla var en stad och att Warszawa definitivt börjar på G.
I övrigt hade restaurangen inte mycket intressant att erbjuda, det var Black Snappers som stod för underhållningen. James Kearing och Sebastian Andersson visade prov på en makalös hunger när de rensade varenda tallrik kring bordet i hopp om att bli mätta. Så blev dock inte fallet utan de fick fortsätta jaga mättnad uppe på vandrarhemmet tillsammans med lite makaroner och bönor.
Fredagen hade dock inte så mycket mer att erbjuda efter den sena middagen utan efter lite chill i sällskapsrummet så gick alla och la sig, i alla fall nästan. Det var bara Sebastian Svensson och Usman Qureshi som stannade uppe och stirrade sig blinda på TVn, de två verkade tydligen tro att de skulle klara av hela resan utan att sova, något de antagligen ångrade dagen därpå när deras tid knappt räckte till att äta frukost.
Gruppspelet gick åt helvete
Nästa dag var det nämligen dags för match, runt klockan 9 skulle Black Snappers infinna sig vid Hedens sekretariat för att anmäla sig. Hela laget var med och nästan alla var rejält taggade strax före uppvärmningen. Det var bara fenomenet Anders Flemström som verkade vara ur form inför första drabbningen, mellan spårvagnen och Heden blev det nämligen ett stopp för att tömma magen, och inte den vanliga vägen. Flemström la över all skuld på Tebrand som tvingat kvar honom på Liseberg kvällen innan och sa att han fortfarande var åksjuk, medan Tebrand hävdade att Flemström givetvis stannat kvar av egen vilja. Vi vet dock att Flemström har en förmåga av att vilja vara som Tebrand, och därför är det svårt att avgöra ifall hans extra timmar på Liseberg var av egen vilja eller inte.
Hur som helst så skulle Black Falcons stå för motståndet i den första matchen, ett oerhört viktigt ”derby” där det handlade om att visa vilket som är Korpiadens bästa svarta lag. Black Falcons insåg dock att de inte skulle ha någon chans och valde att stanna hemma istället. Ett korrekt fattat beslut om de fattades med tanke på deras egen heder men också ett beslut som upprörde många spelsugna snapprar.
Istället fick det spenderas några timmar åt att sitta i tävlingstältet eller åt att spana in de troliga slutspelsmotståndarna, KIF 75, som gjorde ruskigt många mål i deras match mot Göteborgs Hamn. En läskig syn som gjorde den kommande matchen mot Feskekörka ännu viktigare, då segraren i den matchen med all sannolikhet också skulle stå som gruppsegrare när dagen sen var över.
Black Snappers var inte alls med från start i matchen mot Feskekörka. Den första halvleken blev en enda lång plåga av sumpade målchanser, försvarstavlor och dåligt spel från Snappers sida. 3-0 hade man i baken inför den andra halvleken och det var många missnöjda, men ändå hoppfulla, spelare som tog ordet i halvtidssnacket.
Den andra halvleken kunde heller inte ha börjat bättre för på en frispark rakt framifrån dunkade Sebastian Svensson in reduceringen bakom en skymd målvakt. Målet gav Snappers den tändvätska man behövde, men Feskekörka spelade av resten av matchen väldigt smart när man låg i en defensiv utgångsposition och satsade på kontringar. Black Snappers var aldrig riktigt nära att vinna matchen även om man tilläts ha mycket boll, främst i den andra halvleken.
Extremt besvikna av nederlaget lämnade Snappers planen och det var inte många som såg fram emot nästa match, mot DK´s BK, trots att den matchen var direkt avgörande ifall det skulle bli slutspel eller inte.
Men Black Snappers ställde trots allt ett lag på planen och den som tidigare under säsongen såg mötet mellan Snappers och Hyreshuset på Gillet skulle få se en skrämmande lik historia den här matchen.
Det var total Snappersdominans från första minuten och Eriksson som stod i mål fick röra bollen kanske 7-8 gånger under hela matchen. Men precis som vanligt var Snappersspelarna mer intresserade av att pränta in sina namn i Guinness Rekordbok under rubriken ”Inneffektivaste fotbollsspelaren”. Maken till antalet missade målchanser har nog aldrig skådats på Heden förut och Hyreshusetsyndromet gjorde sig rejält påmint. Hade Snappers den här matchen haft sin klack med sig hade man blivit rejält utbuade, för så här mycket målchanser är det strikt förbjudet att missa.
James Kearing lyckades dock få hål på DK´s BK i mitten på den andra halvleken och 1-0 var ett faktum. Inte helt otippat trodde alla att det skulle räcka för seger men när det återstod två minuter av matchen gick DK´s BK till sitt första anfall i matchen, och då var det dags för Eriksson i målet att också göra bort sig lite när han släppte in ett skott från en mycket snäv vinkel. Men 1-1 räckte och Black Snappers var därmed klara för morgondagens sextondelsfinal, mot fjolårsvinnarna KIF 75.
Sverige krossade Danmark
Efter matchen låg hela eftermiddagen fri fram tills det var dags att se det nordiska derbyt mellan Sverige och Danmark. Somliga valde att ladda upp på en pizzeria i stan medan andra valde att löka loss i bastun eller att sova på soffan och klia sig på kuken.
Några timmar före avspark var det dock ytterst tveksamt om vart Black Snappers skulle se matchen, men efter ett frenetiskt letande fann man dock ett trevligt ställe inte långt ifrån vandrarhemmet som skulle visa matchen.
Det var också under matchen som Qureshi började praktisera sin ”Göteborgska” på allvar, när han verkligen tryckte på att Sverige skulle visa ”lagmoral”, och ”kämpa för laget”. För de som undrar så utvecklades verkligen vår Qureshi när det gällde dialekten, från början hade han verkligen svårt att skilja på Skåne och Göteborg.
Sverige vann tillslut matchen efter många om och men, vilket skulle firas ute på stan. Efter ett kort stopp på vandrarhemmet begav sig sedan Black Snappers iväg mot hjärtat av Göteborg, för att fira lagets egna slutsspelsplats, Sveriges triumf i Danmark och framförallt för att ha kul tillsammans.
Väl ute på stan drevs det mest omkring. Svensson och Qureshi lyckades bli utkastade från en krog, Kearing och Andersson höll på att slå ihjäl varandra ena sekunden för att sedan kramas och vara bästa vänner i nästa sekund. Stockeld och Tebrand försökte försvinna från resten av gruppen titt som tätt och Qureshi tjatade om mat och lagmoral i flera timmar i streck. Dessutom hälsades det på Lars och en och annan sillstrypare, eller som dom kallas i Spanien, Garratas de anjovis. Med andra ord var allting precis som vanligt.
När det väl var dags att röra sig hem mot vandrarhemmet visade det sig att spårvagnarnas tidtabell tagit slut för länge sen och därför valde nästan alla att ta en Taxi hem. Men inte snåla Flemström och Eriksson, de valde istället att trotsa lokalsinnet och jogga hem i den kyliga Göteborgsnatten, något som skulle visa sig gå alldeles utmärkt.
Fjolårsvinnarna väntade i slutspelet
Dagen därpå, den sista i Göteborg, söndagen den 3e juni 2007 var det dags för slutspel i Korpiaden och på andra sidan planen stod KIF 75, förra årets överlägsna mästare. Somliga Snapprar, däribland Tebrand, hade gett upp hoppet om avancemang för länge sen medan andra, främst Andersson, var mån om att ge taktiken för dagen, köttmuren, en chans.
Tur var det väl att det verkligen fanns folk som trodde att det kunde gå vägen, för det smittade av sig och desto längre matchen led desto mer växte Snappers. Man började annars väldigt försiktigt och lät KIF 75 rulla runt läskigt ostört. KIF 75 måste ha känt på sig att det skulle bli en oerhört komfortabel resa, med tanke på hur mycket Snappers sjönk ner i Stockelds knä.
Men det skulle visa sig att det här inte alls skulle bli någon enkel match för KIF 75. För när de väl kom i närheten av Black Snappers straffområde tog det tvärstopp och bollen tjongades iväg fortare och längre än man kunnat ana på förhand. Black Snappers maskade också på så gott de kunde och gjorde allt för att klockan skulle ticka mot straffar.
När sedan Eriksson bröt ett uppspel från KIF 75 fick Snappers chansen till en kontring. Eriksson spelade över bollen till Tebrand på andra kanten som avancerade mot KIF-målet. En bra bit utanför straffområdet avlossade han sedan den stora kanonen och när bollen nådde de bortre nätmaskorna var det inte många som förstod vad han hade ställt till med. Black Snappers hade tagit ledningen mot fjolårsvinnarna KIF 75! Förvåningen på läktarplats var total.
Den som på förhand inte trodde att det här skulle kunna gå vägen fick nu all anledning att ändra sig för nu växte Snappers rejält. Man slet i varenda närkamp som om de handlade om liv och död och man sprang till det smakade blod i käften.
KIF 75 började också bli märkbart irriterade över Snappers otaliga försök till att döda fotbollen, vilket Markus Fröberg fick känna på gång på gång då han fick utstå massvis med armbågar, tröjdragningar och slag i magen.
1-0 stod sig till halvtidsvilan och en bra bit in i den andra halvleken, nämligen ända tills det återstod två minuter av matchen. Många KIF-spelare hade nog redan gett upp hoppet när deras superstjärna, den extremt fula ”brasse”, som snarare liknade en islänning, fick på en riktig snedträff som satt till höger om Stockeld i målet, vilket betydde att miraklet tappade rejält med luft strax före mållinjen.
Men Snappers målsättning innan matchen började hade varit att ta matchen till ett straffavgörande, där man trodde sig ha en god chans att gå vinnandes ur striden. Nu var man där, och Eriksson, Tebrand och Andersson skulle få chansen från straffpunkten.
Det gick rakt åt helvete och trots att Stockeld gjorde två makalösa straffräddningar räckte det inte hela vägen utan Black Snappers fick se sig utslagna, om än med hedern i behåll.
Efter matchen som spelades tidigt på morgonen väntade därmed en lång väntan innan lagbussen skulle rulla hemåt klockan 23:30. Till en början spenderades det en hel del tid åt att kolla på andra matcher, bland annat All the ways slutspelsmatch där de också fick se sig besegrade från straffpunkten.
Men när hungern tog över bestämdes det att det skulle bli en sista lagmåltid på en pizzeria i anslutning till vandrarhemmet och i anslutning till den fontän som det var tänkt att Snappers skulle dansa i när guldet var bärgat. Nu blev det dock inte riktigt så utan den enda som fick anledning att hoppa i fontänen var Flemström, som olyckligt lyckades sparka i en boll där.
Efter maten hämtades väskorna på vandrarhemmet och för sista gången i år hoppade laget på spårvagnen på Olivedalsgatan. På centralstationen hade laget sedan en lång väntan framför sig och trots försök att komma med en tidigare buss var det bara Kearing och Andersson som lyckades. Kvistrum lämnade också laget i all hast då han begav sig ut till Landvetter för att flyga hem och förbereda sig inför en viktig redovisning dagen därpå.
Långt till hemmaplan
Därmed hade Stockeld, Flemström, Eriksson, Svensson, Fröberg, Tebrand och Qureshi några härliga timmar framför sig tillsammans i Göteborg innan bussen skulle gå. Alla utom Qureshi och Tebrand begav sig iväg till Heden för att visa några göteborgare hur sann stockholmsfotboll spelas och det var många glada miner trots att Svensson körde sin enmansshow minst tolv gånger för mycket.
Sedan var det dags för den sista måltiden, frölundamålet på McDonalds. En riktigt trevlig middag där alla i laget passade på att påminna varandra om hur kul den här resan hade vart och hur gärna de vill återvända nästa år.
Efter lite rundvandringar i ett öde Göteborg på söndagskvällen hade så klockan vips tickat iväg så pass mycket att det åter var dags att bege sig bort till centralstationen där bussen, bagaget och en härlig hemresa väntade.
Ombord på bussen dröjde det inte länge innan helgens förlorade sömn gjorde sig påmind och efter ett bussbyte i Jönköping vaknade man upp igen när bussen rullade igenom Stockholm till tonerna av Mika – Relax. Därmed var det största äventyret i Snappers historia till ända och ett stort tack riktas till samtliga spelare i Black Snappers.
Ni som såg till att det blev av, och ni som gjorde resan till vad den blev – TACK, det här glömmer vi aldrig!
