Kvar finns alltid kärleken...
En kall februarikväll som på alla möjliga sätt försvinner bort i längs tidens långa lopp. Ett nederlag som svider likt ett skärsår men som om ett kort tag bara syns som ett slitet ärr. Det finns förluster mycket värre än den vi erfarade ikväll i Helenelundshallens dystra belysning. Lita på mig när jag säger det...
Att förlora fotbollsmatcher kan ofta vara grymt. Det kan kännas tungt på många sätt. Man kan känna att man har krigat så mycket för någonting som till slut inte blev värt ett skit. Man kan känna att man är värd mer för att sedan vakna upp och inse att världen inte är så rättvis som man vill att den ska vara. Men sen finns det även dom gångerna då man lämnar planen och nästan skäms för att oavsett vad man lägger skulden på så vet man nånstans djupt inne att det inte är någon annans fel än en själv.
Jag tror de flesta Snapprar kände så i dagens match. Jag tror alla förstod att vår insats inte va någonting att höja till skyarna och att detta absolut inte va ett tecken på att vi ska slåss om medaljer. Jag tror att dom flesta vet vad som gick fel ikväll och jag hoppas att ni vaknar upp imorgon och suddat bort skammen, raderat de nedbrytande tankarna och istället tänker framåt, med bättre minnen i åtanke.
Givetvis är det dessa matcher vi måste lära oss av. Vi är inte det första laget att låta oss luras av tabellen och ställa in oss efter det. Det är något djupare än vad vi någonsin kommer att förstå. Man kan sitta och säga att man ska ha samma inställning till varje match oavsett om man möter det, enligt tabellen, bästa laget eller det till synes sämsta. Men jag tror vi alla vet att det inte är så enkelt, tyvärr. Men märker man att man gått in med fel inställning och att det som man innan matchen trodde skulle bli enkelt visare sig vara svårare än nånsin så kan man inte ge upp. Det finns dagar då ingenting fungerar. Passningarna som i vanliga fall sitter klockrent på en löpande spelare fastnar istället på en back som står framför en av våra stillastående lagkamrater. Lägen vi i alla vanliga matcher sätter bollen innanför målramen förvandlas till taskiga avslut närmare sidlinjen än stolpen.
Dessa dagar kommer och går. Det finns i alla sporter och på alla nivåer. Det går helt enkelt inte att undvika. Men när dessa dagar infinner sig finns det alltid någonting man kan göra för att ändra på det. Man kan kämpa. Man kan ge sig fan på att detta ska gå vägen i alla fall och aldrig sluta vilja. För med fel inställning och utan vilja vinner man inga fotbollsmatcher. Så enkelt är det.
Men vi vet att det är så, så därför tänker jag släppa det och gå på det jag från början faktiskt ville säga med den här texten. Jag skrev i ingressen att det finns mycket värre förluster än den här egentligen ganska obetydliga förlusten mot Snickers Lickers. Och det jag menar med det att vi kan förlora hur många matcher som helst, men vi är inte besegrade föränn vi förlorar oss själva på vägen. Ni förstår säkert inte alls vad jag menar med detta så självklart tänker jag förklara det nu...
Black Snappers har funnits i ett och ett halvt år. Innan den tiden visste ingen om det här laget. Vi visste ju inte ens om det själva. Men under den här korta tiden har vi etablerat oss och blivit ett lag det snackas om. Vi vet att vi berör var vi än i landet styr vår trupp. Vi vet att vi lämnat ett avtryck hos KIF som det där plågsamt defensiva laget som höll på att ställa till det ordentligt. Vi vet att halva Sollentuna fruktar oss, även om dom inte alltid erkänner det. Men vi vet också att vi är ett gäng kompisar som använder det här laget till att få utlopp av den underbara glädje vi har inom oss. Vi vet att näst intill ingenting slår känslan av att få springa ut på planen med sina bästa kompisar och få spela fotboll. Det gör ingenting att det regnar, Det gör ingenting att underlaget består av stora stenar. Det gör absolut ingenting att orken tar slut redan efter ett byte. För glädjen som det här ger oss är värd så mycket mer. Därför ber jag er nu att alltid ha det i åtanke.
Man ska va sur efter en förlust. Eller rättare sagt så har man rätt att va sur efter en förlust. Men det gäller också att ta sig vidare. Det finns ett uttryck jag älskar att använda: Det finns ALLTID ett ljus efter tunneln. Det gäller även här. Så därför vet vi ju att det kommer komma dagar då vi återigen får den där magiska känslan där man är odödlig. Ni vet vad jag menar.
Men för att till slut komma till poängen. Vi kan känna stolthet när vi vunnit ligan efter ett guldmål i sista sekunden. Vi kan känna stolthet när vi erövrat midsommarklenodens silverpokal. Men jag vill också att vi alltid ska kunna känna stolthet efter en förlust. Vi är Black Snappers. Varken mer eller mindre. Men det räcker för mig för att känna en otroligt stolthet. Jag hoppas ni också ser det så. För även fast den här förlusten var onödig, jobbig och egentligen ganska pinsam, så vet vi att Black Snappers finns kvar. Och så länge vi tillsammans håller det emblemet högt i våra hjärtan är vi obesegrade.
Tack för mig!
