My mind tells me to give up, but my heart won't let me
I helgen reste jag, Jesper och Martin till Kittelfjäll. En spänd förväntan låg i luften strax före avresan. Jag kände på mig att någonting speciellt var på gång. Det var dags att äntligen släppa det vardagliga och ta sig an en ny utmaning. Men jag hade ingen aning om vad som väntade…
Resan var definitivt speciell. Jag utsatte min kropp för påfrestningar jag aldrig varit i närheten av förut. I sex timmar grävde jag en grotta i snön för att sedan frysa bort åtta timmar av mitt liv i den samma. Det var en rå och kall känsla av instängdhet som tog över mig den natten. Tankarna som gick i mitt huvud var många och hela tiden fanns det en viskande röst som sa åt mig att ge upp. Att avsluta plågan och bara släppa allt. Men det gjorde jag inte. När ljuset kom på morgonen steg jag ut ur grottan som en överlevare, återigen stod jag på egna ben.
När den sista dagen sen kom och det var dags att skida tillbaka innebar det också att det var dags för nästa plåga. Med en alldeles för tung väska på ryggen skulle jag färdas två mil på en utrustning som jag aldrig hade använt förut. Under de sex timmarna den väskan satt på ryggen och de skidorna förde mig framåt var återigen den inre rösten framme. ”Det går inte, du är inte tillräckligt stark. Lägg dig ner, släpp allt. Ge upp.”
Egentligen visste jag att det inte fanns någon annan utväg. Jag var tvungen att ta mig igenom det här, oavsett hur mycket jag frös och oavsett hur tung väskan på ryggen var. Men ändå kände jag en oerhörd stolthet när jag kom fram efter den två mil långa skidturen. Jag hade klarat det, jag hade överlevt! Den inre rösten var besegrad. Helt plötsligt kändes det som att allt slit hade fått ett värde, för känslan som infann sig i kroppen vid den stunden, den går inte att köpa för pengar.
När jag sedan kom hem till min varma säng och tänkte igenom vad jag hade gått igenom, vad jag hade lärt mig på den här resan, så var det en lärdom som jag insåg var viktigare än alla andra. Jag hade lärt mig att aldrig ge upp. Jag vet inte hur många gånger jag önskade att jag var någon annanstans, hur många gånger jag ville lämna allt. Men jag gjorde det inte. Jag var kvar, och kämpade mig igenom allting. Jag gav aldrig upp.
Idag spelar Snappers sina viktigaste matcher sen 11 september, 2007. En spänd förväntan ligger i luften, och jag känner på mig att någonting speciellt kan vara på gång. Det är en ny utmaning som ligger runt hörnet, och tar vi den bara på rätt sätt så skriver vi historia igen. En hel säsongs slit har äntligen kommit till den stund som gör mödan värd. De är de här matcherna man lever för, det är i de här stunderna som nya hjältar föds. Men de är också de här matcherna som kan få tårar att fällas…
Jag lärde mig att aldrig ge upp. På söndag kan det hända att vi hamnar i ett underläge. Spelet kan knacka, passningarna kan gå för långt till höger och skotten kan ta i stolpen. Då får jag äntligen använda mig av min nya lärdom. För jag kommer verkligen inte att ge upp. Mitt hjärta slår för Black Snappers, och det är min plikt att se till att framgångssagan fortsätter, om det så är det sista jag gör. Vi har satt oss i en sits vi inte vågade tro på innan säsongen. Nu är det dags att ta klivet ända upp. Oavsett hur mycket det tar emot och oavsett hur omöjligt det kan se ut så finns det bara ett sätt att handskas med motgången. Att besegra den.
“My mind tells me to give up, but my heart won't let me”
