En dag på jobbet
Många tror att leda Black Snappers är som en dans på rosor. Men ack så fel man kan ha. Snappersredaktionen ger er här en exklusiv chans att följa med under en helt vanlig dag i styrelsemedlemmens Erikssons vardag. Och allt är inte som man tror sig…
05:15. Klockan ringer. Finanskrisen har gjort det omöjligt att försörja sig som styrelsemedlem i Snappers och extrajobbet på macken bjuder inte på några långa sovmornar. En snabb blick i inkorgen på mobilen brukar snabbt plocka ner mig på jorden. Gårdagens utskick om träningslägret i helgen har besvarats av hela tre spelare, och det är nästan idel negativa svar. Upptagna Snapprar har som vanligt svårt att planera bort fester på hemmaplan, men Jesper är i alla fall taggad. Man börjar bli van.
Efter att jag har tryckt i mig några torra mackor till frukost (nej, som styrelsemedlem måste man laga sin egen frukost) slår jag mig ner i soffan och spanar in rubrikerna på Text-tv. Vill vara säker på att Åslund inte gått bakom ryggen på mig och skrivit på för CSKA Tjernobyl för några gratis kebaber eller att Viksten supit skallen av sig och somnat i kundvagn under gårdagsnattens krogrunda.
Förmiddagarna brukar flyta på ganska lugnt. Fröberg är vaken tidigt och lyckas alltid påpeka sin obeskrivliga kärlek till klubben på ett eller annat sätt. Där har jag i alla fall en spelare jag inte behöver oroa mig för att tappa på transfermarknaden. Även Stockeld är uppe med tuppen och smider planer inför framtiden. Efter att ha fått bromsa hans fantasier en aning har jag ändå tvingats gå med på att anpassa träningstiderna efter Newcastle Uniteds spelschema. Försöker intala mig att vi kanske kan lära oss något av att titta på proffs som spelar men inser snabbt att det var Newcastle vi pratade om. Därifrån har vi ingen lärdom att hämta.
Framåt lunch har Wetterlund genomfört dagens första övningar borta på regementet och efter en mils löpning i skogen undrar han entusiastiskt när det är dags för nästa match. De efterföljande meddelandena handlar om hur arg han är för att vi aldrig spelar match när han kan vara med, och skulle han kunna vara med så ställs han inför dilemmat över att behöva återvända svettig till basen. Ja, livet är inte lätt för alla.
Kvistrum vet man i alla fall vart man har. Är det match så får man frågan om det finns en plats ledig i spelarbussen. Är det träning så får man frågan om det finns en plats ledig i spelarbussen. Är vi spellediga, ja då har han gått och stulit en brassestol.
Sedan kommer dagens stora suck. Då har dagdrivaren Flemström precis klivit upp ur sängen. Han har tydligen tappat ett halvt kilo sedan han gick och la sig igår, och funderar på ifall en tallrik gröt kan vara mirakelmedicinen inför framtiden. Till slut bestämmer han sig ändå för att köra på råa havregryn med mjölk. Grön mjölk. Det har han läst om på ett träningsforum. Han passar även på att klaga över lönen i sitt kontrakt, och jag påpekar att det inte blir bättre än så.
När jag sedan återvänder tillbaka till klubbhuset efter några timmar bakom biluthyrningsdisken är det hög tid att sortera ut alla viktiga mail från alla mail från Speeddate. En faktura från Lublin har dimpt ner. Loggar in på banken och betalar, och i samma veva märker jag att det fortfarande är samma fem som betalat för Korpiaden. Känns som att vi får göra det på egen hand i år. Har sedan länge gett upp tjatandet, det leder ju ingenstans. När det krisar så skickar jag indrivaren Fröberg på soffliggarna, det brukar lösa alla bekymmer.
Vid middagstid ringer telefonen. Då har Åslund hittat tre nya spelare, 88, 76 och 82 kilo tunga. Beskrivs som bättre än Björken, och jag säger åt honom att dom kan få visa upp sig till nästa match. En matchdag hade smsen haglat in vid den här tiden. Alla med samma eviga fråga. När börjar matchen? Men idag är vi lediga, så jag hinner läsa Tebrands senaste krönika om hur stolta vi ska vara över att bära den svarta tröjan.
Efter maten är det dags att slå en pling till Linus och höra ifall han kommer på nästa match. Inget svar, så jag överlåter ärendet åt Tebrand. Någonstans här är det även dags för Ström att svara på ett gammalt SMS. Han kan spela en halvlek, väljer att komma till andra den här gången. Stort, svarar jag, inte det minsta förvånad.
Innan läggdags letar jag också reda på Qureshis senaste nummer. Slår en signal och försöker övertala honom om att komma på nästa match. Får till svar att han är taggad, och lovar att komma. Happ tänker jag. Det gick visst inte den här gången heller. Men jag tänker inte ge mig, han har inte gjort sin sista match i Snappers än.
Till sist är det så dags att gå och lägga sig efter ännu en lång dag i tjänst. Sätter mobilen på ljudlös för att undvika att vakna till eventuella fylle-SMS från mina spelare. Det är ju trots allt en helt vanlig tisdag.
