Korpiaden 2010 - Öl och fotboll hör ihop
För fjärde året i rad begav sig Snappers till baksidan under en helg i juni för att spela fotboll, dricka öl och ha sjukt kul tillsammans. I år var dock upplägget mer packat och spelarna mer packade, vilket skulle visa sig vara ett lyckat koncept då Snappers äntligen lyckades ta, inte bara en, utan två, segrar nere i Göteborg. Här följer ordförande Erikssons egen version av vad som hände i Göteborg den där magiska helgen under försommaren 2010.
"Det började redan på Sollentuna station där jag mötte upp med en sjukskriven Stockeld som gjorde allt för att undvika att bli igenkänd av arbetskamrater i morgonrusningen. Vi var där på order från vår kapten, Åslund, som skulle hämta upp oss med något som såg ut att vara resterna från skrotens överskottslager, hans vit-bruna Saab 900. Vi hade blivit ombedda att packa lätt eftersom bilen troligtvis inte skulle orka med vikten av fyra försvarsspelare samt deras utrustning så bollar och andra onödigheter fick stanna hemma. (Japp - Snappers är nog det enda fotbollslaget som anser att en boll är en onödig utgift, motståndarna borde ju ha med sig en ändå, annars är dom väl inget riktigt fotbollslag?)
Utöver mig, Stockeld och kapten Åslund befann sig även lekledaren Fröberg i bilen och underhöll det glada gänget med fotboll- och sexfrågesporter. Om det var jämnt skägg mellan gängets fotbollskunskaper så var Stockeld desto överlägsnare när det kom till sexkunskaper. Fråga efter fråga besvarades rätt till hans kamraters stora förundran. Var får han allt ifrån?
Ett matstopp blev det också innan vi så småningom rullade in i ett soligt Göteborg. Och om körningen hade gått prickfritt hittills så var det raka motsatsen mot hur stadskörningen i Göteborg skulle gå. De sista 200 metrarna till vårt vandrarhem tog nästan en timme tack vare att vi inte fick svänga vänster. Det gjorde att vi lyckades hamna på motorvägen igen och långt, långt ifrån vår slutdestination. Men efter ett antal försök lyckades vi till slut hitta rätt och efter att ha checkat in stod det klart att årets boende utan tvekan var det bästa i Göteborg hittills. Visserligen hade vi återigen anförtrott Slottsskogen för att förse oss med tak över huvudet men istället för att tränga in 10 grabbar i ett litet rum med enbart fyra sängar hade vi den här gången tilldelats en hel lägenhetsvåning för oss själva. Helt perfekt. Enda problemet var väl att vi knappt hade några spelare att fylla den med. Dagarna innan avresa hade flera tunga avhopp skett vilket gjorde att vi bara var sex spelare så sent som dagen innan turneringen skulle börja. En intensiv rundringning startade och efter många försök och nästan lika många nej stod det ändå klart att tre hjältar skulle förstärka oss. Fröberg fick tag på Maggan-Joel, Henke lyckades få ner Passa Gary-Billy och Sebbe Svensson rekryterade André med bollhatten, Snappers första spelare någonsin med Glenn Hysén-stuk på tugget. En go gubbe med andra ord. Det skulle visa sig bli den mest framgångsrika truppen någonsin i Göteborg, men mer om det senare.
Först skulle det supas. På fredagskvällen hade fortfarande inte Billy, Henke, Joel eller André anslutit så festligan bestod av fem glada Snapprar och målet för kvällen var en studentskiva på (i?) Glenns trädgård (eller nåt i den stilen, här sviktar faktiskt minnet lite, så varför inte dra till med något som bara inte kan gå fel i Göteborg?). Under förkröket käkades det pasta (Ja, det är en viktig detalj. Varför får ni veta om ett tag) och dracks öl samtidigt som kaptensbindeln diskuterades flitigt. Mitt beslut att låta Åslund leda gänget den här helgen ogillades starkt av vår fixstjärna Stockeld som gjorde vad han kunde för att bilda en opposition. Tydligen räckte inte hans halvminut i media efter cupsegern mot Hallandsgatan där han tog chansen att lyfta fram sig själv framför laget utan nu sökte han än mer publicitet genom att gå emot ett av styrelsen fattat beslut. (En styrelse som han visserligen själv sitter i men där hans talan kraftigt har reducerats med åren) Åslund däremot njöt av varenda sekund i rampljuset och det märktes tydligt att Snappers den här helgen skulle hänföras av en ledare med självförtroendet på topp. Någon form av fred skipades dock mellan dessa två herrar då de kom på att det skulle introducera sig som bröder under kvällen.
Väl framme vid Glenns trädgård styrde Sebbe Svensson upp kösystemet på sitt eget vis och såg till att vi sparade en halvtimmes kötid. Så får man tydligen göra om man har militärleg och anser sig viktigare än resten av folket. Men men, trots att svenskar är världsmästare i att stå i kö är det väl ingen som tackar nej om man för en gångs skull slipper så istället var det bara att hala upp de hutlösa 200 kronorna och börja festa. Så resten av kvällen kantades av dans, mingel, shottande och även lite fratchning. Stämningen var genomgående på topp och för Åslund skulle kvällen pågå lite längre. I lägenheten hade vi beslutat att åsidosätta det enda avskilda rummet åt eventuella gäster och det var precis vad Åslund lyckades skaffa sig. En nybliven student valde att fira in arbetslösheten tillsammans med Snappers tillfälliga lagkapten till min nattsömns stora förtvivlan.
Men nog om det, vi käkade ju pasta till middag. När vi kom tillbaka till lägenheten gjorde vi den mindre smickrande upptäckten att när vi hade dragit ut några timmar tidigare så hade vi också glömt att stänga av spisplattan. Det hade lett till att den överblivna spaghettin, vår tilltänkta frukost, numera var en enda stor svart klump i kastrullen. Som tur var var dock lägenheten intakt, hade det velat sig riktigt illa hade brandkåren redan varit på plats när vi kom tillbaka från krogen och den stackars studenten hade fått påbörja vuxenlivet en erfarenhet fattigare.
Lördag morgon. Matchdag. Medan trötta och smått bakfulla snapprar sakta men säkert vaknade upp i lägenheten befann sig Henrik och Joel redan på planet mot Landvetter och Billy satt på tåget. Humöret var på topp, idag skulle den första segern någonsin i Göteborg tas. Efter att kaptenens gäst smugit sig förbi den nyvakna ligan i en av hennes troligtvis mindre smickrande dagen efter-ögonblick var det sedan fullt fokus på dagens uppgift. Nyförvärven anslöt sig till resten av gänget och när det var dags för avspark i den första matchen mot Rulla Bollen så var det nio glada och taggade snapprar som skulle kämpa för de gula färgerna. På läktarplats fann även syskonföreningen Feskekörka och stöttade laget.
Matchen mot Rulla Bollen blev en enda lång väntan på det förlösande ledningsmålet. Snappers var utan tvekan det bättre laget men kapten Åslund och grabbarna i anfallet hade förtvivlat svårt att göra mål. 0-0 stod sig den första halvleken ut och det enda som gällde var att hålla tålamodet i schack och inte tänka för mycket på göteborgsspöket som så effektivt har hållit oss borta från segrar under våra tidigare vistelser här nere. En bit in i andra kom dock det ack så efterlängtade ledningsmålet och av bara farten gjorde vi ett till. Om minnet inte sviker mig alltför mycket så var det Åslund och André som stod för målen, men det spelar mindre roll. Snappers vann sin första match i Göteborg och målsättningen var avklarad. Nu hade vi dessutom skaffat oss ett fint utgångsläge för fortsatt spel på söndagen.
I den andra matchen väntade Dagab kväll, ett lag som såg betydligt spelskickligare ut på uppvärmningen än våra första motståndare. Eftersom dom hade förlorat sin första match så var det mellan oss det skulle avgöras om vilka som skulle gå till slutspel, så brist på motivation fanns det verkligen inte. Vi la oss på försvar och lät motståndarna anfalla direkt, och precis som hos de flesta tekniska lag så lös avsaknaden av ett fungerande försvarsspel igenom direkt och innan den första halvleken var över hade Snappers kontrat in tre bollar. Oerhört effektivt. Jag själv gjorde min bästa insats för säsongen och stod för två mål och en assist från min vänsterbacksposition, och talangscouterna fick nog gnugga sina ögon både en och två gånger. I den andra halvleken gällde det bara att spela av matchen och bevaka ledningen vilket vi gjorde med bravur. Två mål till lyckades vi dessutom med att peta in medan suveränen Stockeld dessvärre fick påhälsning i nätmaskorna en gång. 5-1 blev iallafall slutresultatet och Snappers var för andra gången i historien klart för slutspel i korpiaden!
Den avslutande matchen var en ren seriefinal mot PP09 och skulle visa sig vara den viktigaste matchen i gruppen. 50 minuters sovmorgon stod på spel för seriesegraren och med Snappers fina målskillnad skulle det räcka med ett oavgjort resultat. PP09 skulle dock visa sig vara ett betydligt mer vältränat lag än Snappers och efter två tuffa matcher i sommarvärmen som intagit Göteborg orkade inte Snappers samla krafterna i den sista matchen. Trots två tidiga baklängesmål gjordes ett tappert försök att komma ikapp men närmare än en reducering kom vi inte utan slutresultatet skrevs till en bitter 2-1-förlust. Därmed var det bara att acceptera den tidiga avsparkstiden på söndagen, även om vi inte lät det påverka våra planer för lördagskvällen nämnvärt.
Efter matcherna bar det av tillbaka till rummet för förberedelse inför kvällens utgång. Åtta grabbar och dubbelt så många benskydd trängde sig smidigt in i lägenheten och förpestade densamma på bara några röda. De första ölen knäcktes och firandet av slutspelsplatsen inleddes. Finkläderna åkte på igen och damjakt stod på menyn. Familjen Stockeld-Åslund utökades dessutom då Joel också blev invigd i brödraskapet som skulle ta natten med storm. Festplatsen för kvällen blev återigen Glenns trädgård, den här gången var det dock ingen studenskiva utan en vanlig kväll. Jag och Fröberg sprang in i lite bekanta ansikten, något som tyvärr gjorde att Stockelds tvillingsaga gick i stöpet just i det sällskapet. Stockeld och Joel höll annars en enormt hög nivå under hela kvällen och efter ett tag försvann dom från krogen ut på gator och torg. Värre var det för deras tredje broder, kapten Åslund, som efter några tequila för mycket fick se sig besegrad och tvingades inta sängläge medan kvällen fortfarande var ung.
Vid tretiden kände de flesta sig nöjda, och färden hemåt påbörjades. Det skulle ju trots allt spelas slutspelsfotboll imorgon och väckarklockorna stod på halv åtta. Svensson och hans goa gubbe var dock försvunna, precis som festprissarna Stockeld och Joel. Resten av oss kröp till kojs på de sängplatser som fanns, och lämnade precis som överenskommet de två sängarna i det avskilda rummet tomma. Det innebar att några hamnade på golvet, men regler är ju regler.
Strax före halv sju vaknar jag till igen av ett pågående viskande i rummet. Jag öppnar försiktigt ögonen och förstår att Joel och Martin precis har kommit hem. Även Fröberg vaknar till liv och viskandet övergår i normal ton. Jag förväntar mig att dom ska gå och lägga sig där det finns plats men eftersom jag och Fröberg redan vaknat till tycker dom det är en bra idé att redogöra för ett antal sjuka händelser som utspelat sig tidigare under kvällen. Under en halvtimme fick jag nog höra det mesta man kan tänka sig, men det jag minns är att “sedan kom Tore Kullgren, och då hade vi inte längre någon chans på dom där brudarna”.
En kort tupplur senare började resans hittills svåraste utmaning, nämligen att väcka alla och börja förbereda för match. Rummet var i det här läget en total misär. Folk låg och sov på varandra, det var ölburkar och krossat glas lite varstans och man kunde nästan ana att någon form av festlighet hade pågått här några timmar tidigare. Joel och Martin hade iallafall lyckats somna fortfarande klädda och beredda ifall ett efterfestserbjudande skulle dyka upp, men de fick se sig slagna i kategorin "Svårast att väcka" av Svensson och André som låg i en mysig sked och sov djupare än två björnar i mitten av december. Åslund däremot var pigg som en pelikan, han hade väl skrapat ihop lika många sömntimmar som resten av laget tillsammans.
På något sätt lyckades dock samtliga ta sig till Heden i god tid före avspark, men väl där möttes vi av en syn som nog gjorde att många önskade att de hade stannat kvar i sängen trots allt. På andra planhalvan joggade ett lag i två led, körde höga knän, hoppade i sidled och gick igenom alla de uppvärmningsövningar man hade hoppats slippa när man gjorde valet att börja spela Korpen. Om vi hade respekt för dom inför avspark, så var det nog precis tvärt emot mot vad dom måste ha haft för oss. Martin, som vanligtvis är taggad och måste känna på bollen på uppvärmningen såg ut som ett UFO där han stod i målet, fortfarande packad. Alla bollar som inte kom rakt i famnen var helt ointressanta. Vi utespelare var inte heller bättre, vi sköt visserligen men det var spridda skurar och allt utom målet träffades.
Och matchen började väl precis som man kunde tänka sig. Vi släppte in två snabba mål och jag själv fick se det gula kortet sedan domaren tröttnat efter två identiska, misslyckade höfttacklingar. Bytena hölls korta, för det var inte många som orkade springa i mer än några minuter. Men trots den tunga inledningen gav vi inte upp, utan istället jobbade vi oss successivt in i matchen. Efter att ha skapat några halvchanser så lyckades vi peta in en boll genom Åslund och helt plötsligt var matchen vid liv igen, det skiljde ju trots allt bara ett mål. Det gav oss en oerhörd energi men närmare än ett friläge från Svensson kom vi inte. Fotbollsäventyret i Göteborg var därmed över för den här gången och det var dags att börja bege sig tillbaka mot Stockholm.
Efter att ha överlevt ett nationaldagsvattenkrig hamnade jag och Joel på en lökig buss som envisades med att stanna i varenda liten håla man kan tänka sig i vårt avlånga land, men trots det skulle det visa sig att vi inte alls hade haft den värsta hemresan. För när jag kom hem ringde Mackan, och det visade sig att vid ett sedvanligt bensinstopp hade han och Åslund lyckats låsa in bilnycklarna i bilen. Det hade lett till att dom fick vänta i över en timme på bärgaren samt var tvungna att betala en smärtsam avgift på 1500 kr. Men, vad gör det efter sån här helg egentligen? (Kanske är lätt för mig att säga men jag tyckte det var en jävligt skön story).
Precis som hela den här storyn. Jävligt skön. Och jag kan säga att jag längtar redan tills dess att det bär av till Göteborg igen. Där händer det alltid något utöver det vanliga. Det vill väl ingen missa?!?"