Vart tar Black Snappers vägen?
Vid lunchtid igår presenterades Black Snappers nya förhållningssätt där man genom att fördela kaptensrollen på hela tre personer som ska ansvara för en tredjedel av truppen. Är detta verkligen den väg vi vill vandra när vi kliver in i seriespel och cuper år 2011. Som en av orginalmedlemmarna i Snappers anrika klubb vill jag ta tillfället i akt att ställa den för mig otroligt relevanta frågan: Vart tog allt som Snappers alltid har stått för vägen?
Jag är rentav chockad när jag klickar mig fram till Black Snappers hemsida och får läsa om detta påhitt, som för mig är lika genialiskt som att lägga en hel Svenska Cupen-omgång i Gävle. Jag kan allvarligt inte ser hur detta på något sätt kan stärka vårat lag, och trots att jag i skrivande stund både är upprörd och genuint ledsen, ska jag försöka lägga fram det jag kan för att styra av detta fullständigt pajasartade påhitt. Jag vet inte varifrån beslutet kommer, men jag ber denna eller dessa personer, att omedelbart tänka om, för att på något plan behålla den gemenskap och sammanhållning Snappers alltid haft som framgångsrecept.
När jag ser tillbaka på min tid i Snappers, så ser jag den varma, smått mytomspunna romansbilden av ett lag där vänskap, gemenskap och lojalitet mot varandra alltid överglänst resultaten på plan. Visst har vi alltid strävat efter framgång på alla möjliga och ömöjliga fotbollsplaner, ända från Gillets grusgrop till Haninges fjärranliggande plastmatta. Men en vinst eller pokal har i mina ögon allt varit en ultimat bonus, men aldrig något vi mer än så brytt oss om. Det tog oss fyra försök att ens vinna en match i Korpiaden, men den årliga resan har alltid setts som klubbens höjdpunkt på året. Våra träningsläger ute i natursköna Näshagen har alltid handlat om att komma varandra närmare på det personliga planet, genom alkohol, matlagning och udda påhitt, sällan om fysisk träning.
Nej det sportsliga har aldrig varit prio ett i vår klubb, och kanske är det därför vi varit så pass framgångsrika. Vi är ett korpenlag där alla valt att lägga av med sina fotbollskariärer för att istället spela fotboll på den nivå det passar oss bäst, en nivå där det handlar om att ha kul, göra det man kanske tycker om bäst och att få göra det med sina bästa vänner. Sena söndagskvällar i duggregn, snålblåst och höstkyla har varit en stund av glädje, skratt och humor där vi istället för att träna det vi behöver träna på, övat på att göra volleymål, skjuta varann i röven och kunna dribbla av hela laget på egen hand. Den sortens träning kan aldrig av sig själv vara en framgångsfaktor, men då vi gör det tillsammans har det skapat den där otroligt viktiga harmonin i laget som fått oss att överträffa oss själva gång på gång i en mängd olika sammanhang.
Men nu väntar en ny tid. Den stora frågan är vem som ska vara kapten. Jag själv har burit bindeln i flera år nu och har sett det som ett privilegium, där mitt största fokus alltid har varit att få alla att vilja träna varje gång, vilja spela varje match och få känna sig uppskattade med allt de kan bidra med, både på och utanför planen. Nu är jag inte längre kapten och knappt en del av laget, men de få gånger jag kommer hem till mitt favoritlag vill jag ha en kapten där som ger mig den uppskattningen och den värmen som behövs för att jag alltid ska känna mig välkommen. En fadersgestalt som ger mig allt jag behöver för att väcka viljan att alltid göra allt för laget i alla lägen, oavsett om det handlar om att försöka plocka ner en omöjlig utspark från Stockeld eller sänka en hel öl på några sekunder.
Styrelsens val att istället för att demokratiskt eller på något annat vettigt sätt ta fram en ny ledare att ta den här rollen, komma med det förslaget att splittra upp laget i ett gäng mindre grupper och ge bindeln till alla som av mer eller mindre vettiga anledningar, känner sig ämnade att ha den, är för mig som att splittra klubbmärket i smådelar och slänga bitarna ut på E4:an där dom med världens fart försvinner åt alla möjliga håll. För mig kan detta aldrig leda till en utveckling för Black Snappers, varken som fotbollslag, eller som korpenvärldens härligaste umgänge.
Jag tycker helt enkelt att det är fegt av berörda parter att ta fram denna kompromisslösnig, istället för att göra allt för att förena alla spelare under en och samma ledare. Jag ska själv tydligen ha Ström som kapten det kommande året och Eriksson ska lyda Stockeld och så vidare. Det är som att skicka oss med varsin släpvagn åt olika håll och hoppas att vi möts någonstans. Det håller inte. Ska Snappers behålla sin identitet krävs en återgång till som det har varit, det som vi alla känner igen och det vi lärt oss att älska.
Det handlar inte om att jag inte anser att alla dessa nya kaptener är redo att göra sitt jobb, utan det handlar om styrkan i att ha en ledare som kan ta ansvar för hela lagets välbefinnande i både medgång och motgång. Eller ska Team Åslund käka kebab och Team Stockeld äta Pizza?
Jag förstår tanken att dela upp ansvaret och det kan finnas fördelar med det, men då måste det ges tydligare uppdelning av ansvaret, där varje "kapten" kan specialisera sig på bästa sätt. Låt Åslund ha ansvar för Korpiaden och allt det innebär, han har visat år efter år att med hans tagg ser vi till att Göteborg är vår favoritplats i Korpen-världen. Det finns ingen som kan få hela laget att redan 11 månader innan turneringen spelas, få oss att längta så mycket, som Åslund.
Ström är den naturliga ledaren på planen som från sin mittbacksposition leder laget match efter match på ett alldeles ypperligt sätt. Han inger en enorm trygghet för mig som spelare att hela tiden hålla fokus på det som behövs göra och att aldrig ge upp, även om vi ligger under med två mål och matchuret sakta tickar mot sitt slut. Det är där hans ledaregenskaper är som allra vassast.
När det gäller Stockeld så är han lagets galna idéspruta. En person som kan få en bussresa på fyra timmar att gå så fort att man inte ens hinner märka att man genomför den. Han kan få timmar att gå genom att hitta på sjuka namn på en hörnvariant, och få en spårvagnsresa att verka helt graits. Vi behöver honom, för att aldrig glömma humorn, och det faktum att vi i slutändan alltid håller på med detta för att vi tycker det är så förbannat roligt.
Och varför stanna vid tre kaptener? Om vi fortsätter på denna inslagna väg tycker jag alla förtjänar att bära bindeln. Det är som förespråkat inte alla som trivs i rollen som ansvarstagande, men undermedvetet har alla en kapten i sig på något sätt ändå. Vi har en fantastisk administrativ person i Eriksson som genom ekonomin och pappersarbetet kämpat för Snappers existens sen starten, ett arbete Fröberg axlat vid Erikssons frånvaro på ett alldeles underbart sätt. Hur hade Slottsskogens Vandrarhem klingat i våra öron om det inte vore för Fröberg. Och vad hade sen alla minnen från våran tid som klubb varit utan Kvistrums klockrena citat och förmågan att hitta någonting kul att säga om allt i alla lägen? Och vad hade alkohol varit utan Wetterlund?
Nej, jag önskar, som den medlem jag varit i Snappers under alla dessa år, att verkligen se över ert beslut. Är det inte gemenskapen vi fortfarande ska sträva efter, för att på så sätt nå den framgång vi vill? Eller ska vi splittra Snappers i suboptimerande smågrupper som spretar åt alla håll och kanter. För mig är svaret givet.
Var tar Snappers vägen?
