Vem bär ansvaret för den svenska mardrömmen?
Alla? Eller ingen? Var det någon i Sverige som ville ta ansvar för sin egen prestation, för sin egen inställning, för sitt landslag?
Sverige var satta i en klart svår sits inför detta mästerskap, det råder inga tveksamheter om den punkten. En avsmalnad trupp utan tre stora världsspelare skulle innebära ett högre tryck på resterande spelare av den "ordinarie" truppen. Förväntningarna på det svenska landslaget var låga, men samtidigt var det ingen som trodde på total kollaps. 17 världsspelare minus tre är fortfarande 14, vilket borde vara långt över tillräckligt för att spela bra handboll.
Det fanns absolut en del spelare med fina individuella prestationer. Möller (Spanien), Norsten (Chile) och Lagergren (nästan alla matcher) är tre spelare som dyker upp i mina tankar när jag försöker tänka på vilka spelare som gjorde bra matcher. Vissa av kantspelarna presterade som de "bör" i många matcher, och målvakterna hade ett par bra matcher inledningsvis. Carlsbogård drog ett stenhårt avstämt "nu får det vara nog"-skott mot Brasilien från ingenstans, och jag undrade direkt varför vi inte fått se mer sånt från honom. Eller fler karatekickar från Palicka, eller mer övertalsspelsbriljans från Johansson.
Summan är dock fortfarande: vi hade ett bra lag och bra spelare. Så vad gick fel? Var satt problemet?
Var det lagets nya ledning som inte fick ordning på spelarna? Går det att skylla på en specifik spelare eller en specifik position som inte levererade? Var det lagets korta förberedelsetid som satte käppar i hjulet för Sveriges mästerskap?
Jim Gottfridsson var tydlig med vad han tyckte. Det var inte taktiken som var problemet; det var den individuella kvalitén som inte satt. Det är svårt att säga emot "Gotte" på denna punkt, kanske speciellt i de sista tre matcherna. Det går inte att leverera 15 tekniska fel eller missa ett tiotal frilägen per match och ändå tro att det ska bli enkelt att vinna mot lag som Brasilien, Portugal och Spanien. Sverige har alltid varit en av de bästa lagen inom handbollen, men nya nationer har tagit plats på världsplanen och underskattning är livsfarligt i denna sport. Inget lag har råd att gå in på planen och spela halvhjärtat.
Dessvärre är det vad jag tycker att Sverige gjorde i de flesta av matcherna. Det fanns ingen som tog ansvar – varken för sig själv eller för laget. Det var ingen som gick först för att visa vägen, och sedan dra med sig resten av gänget i samma riktning. Gottfridsson har länge varit en tydlig ledarskapsfigur i landslaget, och jag tyckte att det verkade som att han gjorde sitt bästa för att leda laget, men det måste vara tungt att bära ett helt lag på endast ett par axlar. Speciellt ett lag som detta, och speciellt när Gottfridsson inte själv riktigt nått upp till den nivån vi alla vet att han kan vara på. Samtliga spelare måste ta ansvar för sitt egna spel och inte bara förlita sig på att kamraten bredvid ska sköta matchen, leverera alla målen och ta alla smällar i försvaret. Speciellt viktigt blir detta i en trupp med en decimerad bredd; vanligtvis hade det funnits en andraspelare och kanske även en tredjespelare att byta med om startspelaren inte presterade, men nu hade nästa spelare ofta samma problem.
Gick spelarna in redan innan och var nöjda med vetskapen om att de inte skulle kunna komma långt i turneringen? Alla experter tippade det, alla vi tittare visste om det, även om vi såklart hoppades i smyg – men var spelarna nöjda över att inte prestera för att de hade en ursäkt? För att vi alla skulle skylla på skadebortfallen och vara okej med ett sämre resultat?
Tröstmatch mot Norge
Ikväll spelar Sverige sin sista match för detta mästerskap. Frågan är om de kommer göra allt som krävs för att sluta i dur, eller om tränarna prioriterar att spela runt och låta de spelare som inte tagit plats på planen i detta mästerskap få visa vad de går för. Norge, som står för motståndet, är utslagna ur turneringen även de, och hade klart större förhoppningar än detta. Hemma-VM, med en trupp som många ansåg vara bättre än på länge; de hade sikte på medaljstriderna, det var tydligt. Ikväll möts alltså två besvikna lag i en obetydlig match i en arena med norska fans som hoppas kunna glömma missnöjet, om än för en kväll, med en sista vinst.
