Veckans Legend: Stefan ”Skuggan” Nilsson
Elitseriens assistkung genom tiderna är en Luleålegend. Stefan ”Skuggan” Nilsson levererade passningar på löpande band, och var en av de stora aktörerna bakom Luleås SM-guld 1996. – Det jag saknar mest från hockeyn är de täta och griniga matcherna, berättar Stefan.
Få spelare är så stora i Luleå som Stefan ”Skuggan” Nilsson. Totalt svarade centern för 639 matcher, 124 mål och 414 assist om både grundserie och slutspel i Elitserien inräknas, och med den noteringen har han gjort flest assist i Sveriges högsta division genom tiderna.
– Det är alltid kul att ha något rekord. Nu kommer det säkert att bli slaget någon gång, men det är roligt att vara högt upp i någon lista, säger Stefan som 2004 lade skridskorna på hyllan och idag jobbar med försäljning av datorutrustning.
– Man har ett vanligt jobb för ovanlighetens skull, och det tog man först när bleb 40, säger Stefan och skrattar.
Stefan föddes 1968 i Luleå och har varit klubben trogen i princip hela karriären med undantag för ett tre år långt proffsäventyr i Österrike och Schweiz.
– Vi var flera Luleåspelare som var lagom bra om man kan säga så, och det har egentligen aldrig varit aktuellt för oss att åka till NHL. Jag har alltid trivts bra i Luleå och det har väl inte varit aktuellt att spela i någon annan elitserieklubb heller. Vi är några stycken som har känt att Luleå är vårt lag, berättar Stefan och räknar upp Tomas ”Bulan” Berglund, Roger Åkerström och L-G Pettersson som sanna Luleåspelare.
– L-G Pettersson och jag spelade tillsammans med varandra i flera år. Han är absolut nummer ett vad det gäller att stå på rätt plats, och oavsett var man lade passningen till honom så fick han iväg ett bra skott. Han är nog den bäste jag spelat med, och vi fortstod varandra väldigt bra på isen.
– Nu spelar vi ihop i veteranhockeyn faktiskt, och ibland blixtrar vi till, säger Stefan och skrattar.
Lojaliteten mot Luleå gjorde också att det aldrig blev någon NHL-karriär, trots att han 1988 listades av Vancouver Canucks.
– Året efter var de över och hälsade på och de ville att jag skulle komma över på ett träningsläger. Men det blev aldrig av, och sedan rann det ut i sanden och jag hörde inget mer. Det var aldrig riktigt aktuellt, och helt ärligt, jag har inte riktigt haft drivkraften för att åka över heller, och det var inget jag verkligen ville. Jag trivdes så bra i Luleå att jag stannade, säger Stefan som dock tycker att det kanske hade varit roligt att pröva på livet i Nordamerika.
– I och med att jag inte hade skridskoåkningen så vet man inte hur man hade lyckats, men spelskickliga spelare brukar hitta lösningar ändå. Visst hade det varit roligt att testa på det någon gång, men det är inget jag känner att jag är bitter över. Jag är nöjd med min karriär som den blev.
En fantastisk playmaker
Höjdpunkten i den framgångsrika karriären är utan tvekan SM-finalen mot Frölunda 1996 där Luleå efter en fyra matcher lång batalj lyckades vinna guld.
– Det är svårt att mäta hur stort det var men man märkte på folk att detta var något extremt kul. Jag kommer ju aldrig glömma den natten när vi kom hem från Göteborg och följdes av en karavan av bilar ut till Kallax där vi möttes av flera tusen personer, berättar Stefan.
– Hela serien på fyra matcher var ju stenhård, och jag såg en match häromdagen faktiskt, och vi skrattade för det var stor skillnad på domarnivån om man jämför med idag. Det var tufft, nära nog brutalt, spel.
– Atmosfären i och runt matcherna var enorm, och det var roligt att spela. Även om jag var en spelare som mest ville spela hockey, så trivdes jag när det var hetsigt och grinigt på isen. Det är det jag saknar mest nu när jag slutat, just den här hetsen i matcherna.
 |
| Foto: Bildbyrån |
– Jag var ju inte någon ”Blixt Gordon” på isen direkt. Jag försökte hitta andra lösningar, och jag använde skridskoåkningen för att sänka tempot, och sedan försöka hitta en passning som drog upp tempot igen. Jag spelade alltså med mycket tempoväxlingar i mitt spel, och även om det såg ut att gå långsamt när jag behandlade pucken så levererade jag alltid passningar till spelare i fart som drog upp tempot.
– Jag var tvungen att bygga mitt spel på spelförståelse, och det var grunden i mitt spel. Jag kunde ju inte åka runt spelare, utan jag fick istället söka upp de ytor som andra inte hittade.
Luleålegenden var också med i VM tre gånger under sin karriär, och alla tre gångerna fick han vara med om att förlora en final. Nu hänger tre silvermedaljer hemma i prisskåpet – men det är något som fattas.
– Man kan väl känna att man ville haft med sig ett guld då man var i tre finaler, men tre silver är ju inte fy skam heller, berättar Stefan som dock inte var med i landslaget speciellt ofta.
– Jag har också tackat nej till landslaget av olika anledningar. Bland annat tackade jag nej 1994 då de vann OS-guld, och visst hade det varit roligt att vara med där, men jag är inte missnöjd över att ”bara” ha varit med i tre VM-turneringar.
"Skuggan"
Även om skridskorna ligger på hyllan, så lämnar ”Skuggan” aldrig ishockeyn.
– Jag är lite engagerad. Jag är med i Luleå Hockeys ungdomsstyrelse, och nästa år ska jag ha hand om Norrbottens lag i TV-pucken. Ifjol hade jag hand om Luleås b-juniorer, men i och med mitt nya jobb här så var jag tvungen att lägga av med det. Men hockeyn finns med hela tiden, berättar Stefan och menar att hockeyintresset i Luleå är stort.
– Det har alltid varit ett enormt intresse i Luleå och hockeyn är ju överhuvudtaget något som engagerar. Jag kan knappast gå ut utan att folk vill prata hockey, men det tycker jag bara är skoj. Det är roligt att folk är engagerade, och att fans och sponsorer intresserar sig för hockeyn här.
Att folk inte lämnar Stefan ifred på stan är ett gott erkännande, och han är en av Luleå Hockeys absolut största spelare genom tiderna. Men det är få som reagerar om man nämner Stefan Nilsson, det är ”Skuggan” folk minns.
– Jag kan ju gå upp på Luleå Hockeys kansli och presentera mig som Stefan Nilsson och det är ingen som vet vem jag är. Det är lite lättare att komma ihåg ”Skuggan”, säger Stefan och skrattar.
– Smeknamnet lever kvar fortfarande, och jag är tacksam över att jag har ett smeknamn eftersom jag har ett så vanligt namn. Jag fick det när jag var åtta år där jag följde efter min far precis överallt, han var bland annat vaktmästare vid en idrottsplats, men han gillade också hockey och var på A-lagets träningar och så. Då tyckte man att jag var en skugga eftersom jag var med min far med hela tiden, och sedan har det hängt med.
När ”Skuggan” nu blickar tillbaka på sin karriär kan han inte annat än vara nöjd.
– Jag har ingenting att klaga på, och jag tycker att jag har haft jättefina år i Luleå med SM-guldet som höjdpunkt.
Så många i Luleå är det inte heller som klagar – och ”Skuggan” glömmer man inte heller.
| Namn | Stefan "Skuggan" Nilsson |
| Född | 1968-04-05 |
| Position | Center |
| Klubbar | Luleå HF, Klagenfurt, LeChaux |
| Meriter | SM-guld 1996, Österrikisk mästare 2000, 3 VM-silver |
| Statistik | 573 elitseriematcher, 112 mål, 377 assist, 489 poäng |
