Veckans Legend: Peter Popovic

Legend och legend – kanske är det en överdrift när det gäller backjätten Peter Popovic. Men ”den snälle jätten” är stor på andra vis – inte minst tack vare sin fysik, och han är en back som följde den svenska strömmen till NHL i mitten av 90-talet. – Jag ville testa och se om man platsade där borta, det var den absolut största moroten när jag åkte över, berättar Peter.

Peter Popovic är stor på flera sätt. Han lär knappast bli ihågkommen som en av hockeysveriges bästa eller mest framgångsrika spelare. Men han är en backlegend i Västerås, han har varit landslagsspelare och han har spelat nästan 500 matcher i NHL. Och han är stor; 198 cm lång och 105 kg tung.
   Det var också fysiken som på mitten av 90-talet tog backen till NHL, och där kom han att spendera åtta säsonger och spela 488 matcher för fyra olika klubbar. 
   – Jag ville testa och se om man platsade där borta. Det var den största moroten, att helt enkelt se om man platsade i världens bästa liga. Det var annorlunda och spännande när man kom dit, det måste man säga, berättar Peter som innan han åkte över Atlanten etablerat sig som en toppback i Elitserien.

Det blev fem elitseriesäsonger i Västerås och ett VM innan resan bar över till NHL.
   – Det var i Västerås som jag slog igenom på riktigt. Jag har ju Arboga som moderklubb, men jag kom till Västerås som junior. När vi gick upp till Elitserien 1988 var ju stort, och det är väl det främsta minnet från karriären innan NHL, säger Peter som inte kan plocka ut sitt bästa minne från karriären, utan måste nämna tre.
   – Det är svårt att bara plocka ut ett minne från karriären. När vi gick upp med Västerås, första landskampen i början av nittiotalet och debuten i NHL är mina främsta ishockeyminnen, men jag vill inte rangordna dem, säger Peter vars främsta landslagsmerit är World Cup 1996.

1993 reste han över Atlanten för att testa lyckan i Montreal Canadiens, och är det någonstans som traditionerna sitter i väggarna så är det i hockeynästet Montreal. Klubben är en av ”original six”, det vill säga en av de sex första klubbarna i NHL, och är också den framgångsrikaste klubben i NHL:s historia.
   – Ja, det var klassiskt och det var många intryck, men det var bara positivt. Det var ju stor press på laget också, de var ju regerande mästare när jag kom och de har ju vunnit flest Stanley Cup genom tiderna. Det finns ju inte så mycket annat än hockeyn där heller, så det var ju mycket fokus på det. Sedan är de ju tvåspråkiga där med både engelska och franska, så det blev dubbelt av allting med TV och tidningar, berättar Peter som aldrig behövde spela i farmarlaget.
   – De två första åren som jag inte fick jag inte spela alla matcher, utan det var lite in och ut i laget. Det var som en läroperiod kan man säga, men efter det så har jag spelat ordinarie under mina år i Nordamerika.
   – Det första året när man hoppade in och ut i laget var ingen fara även om man ville spela hela tiden, men de var ändå de regerande mästarna och jag tog ju ändå en plats i truppen direkt så jag var ganska nöjd. När jag väl spelade gick det bra, och en bit in i den andra säsongen så lossnade det, och då fick jag spela i princip allt.

”Den snälle jätten”

”Den snälle jätten” har han kallats, och trots sin fysik spelade Popovic inget tungt spel likt många andra stora backar.
   – ”Den snälle jätten” var något som någon reporter i Montreal skrev under mitt första år i NHL, och det var en artikel och inte något som jag kallades, förklarar Peter.
   – Min styrka var väl mer att vara i vägen och inte åka runt och bara toktackla hela tiden. Jag var nog mer en tvåvägsspelare här hemma i Europa, medan jag i NHL var mer en utstuderad defensiv back.

Efter fyra år i Montreal hamnade Peter i New York Rangers. Det finns ett stort hockeyintresse i storstadsmetrolen, och laget spelar sina matcher i klassiska Madison Square Garden.
   – Jag trivdes i laget och med grabbarna, men jag tycker väl kanske inte att New York var någon höjdare med familjen och så. Det var långa avstånd, och det var ju så att antingen bodde man i centrum, eller lite utanför vid träningsrinken. De yngre ungkarlarna bodde i centrum, medan vi med familj bodde i förorten, säger Peter.
   – Arenan och så var ju mäktigt, och det var ju Wayne Gretzkys sista säsong och att spela med honom var en ära, fortsätter Peter som håller Gretzky som en av de bästa han spelat med.
   – Framåt är han den bäste jag spelat med. Men det är svårt att säga vem som är bäst, eftersom alla är så olika. Som målvakt är Patrick Roy den bäste jag spelat med, och på backsidan säger jag Brian Leetch.

Efter ett år i Rangers, ett i Pittsburgh och ett i Boston valde Peter 2001 att flytta hem till Sverige, men inte för att varva ner, för han kände att han hade mer att ge.
   – Det var två saker som gjorde att jag flyttade hem. Den första och största anledningen var att min äldsta dotter kom upp i skolåldern, och det hade vi sagt från början, att när barnen kommer upp i skolåldern så flyttar vi hem till Sverige. Det andra var väl att jag blev skickad runt bland flera olika klubbar de sista åren, och det var ju lite jobbigt och ledsamt. Man är borta mycket, och när man blir bortbytt så måste man börja om med allting. Man ska lära sig hitta, skaffa barnvakter, hitta dagis och det är mycket bök. Det är inget som man får hjälp med heller, säger Peter som istället gjorde comeback i Elitserien.
   – Jag hamnade ju i Södertälje när jag kom hem och det var ju för att Västerås inte spelade i Elitserien, och jag kände att jag hade mer att ge. Västerås spelade i division ett då. Jag halkade in lite på ett bananskal för jag visste inte ens att Södertälje spelade i Elitserien när de ringde, men det blev bra för jag kunde pendla från Västerås.

Spelade längre än tänkt

Under fyra säsonger i Södertälje bidrog Popovic med vad han alltid gjort; stabilt defensivt spel och få misstag.
   – Det blev fyra år i SSK och det var ju inte tanken från början, men det tickade på och jag tycker att det gick bra. Tanken var väl att det skulle bli två år eller något, och sedan lägga skridskorna på hyllan. Pendlingen var dock lite jobbig och det som tog musten ur en, framförallt det sista året. Då tröttnade man lite, säger Peter som avslutade karriären med ett år i Västerås.
   – Ja det var väl tanken hela tiden egentligen, att jag skulle avsluta hemma i Västerås. Nu blev det bara ett år men jag kände att jag inte orkade inte mer, plus att jag blev knäskadad i slutet av den säsongen. Jag hade inte motivationen för att träna upp knäet och sedan gå rakt på sommarträningen.

Peter, vars efternamn härstammar från det forna Jugoslavien, är idag idrottslärare på halvtid och tränar dessutom ett juniorlag i Västerås.
   – De har ju flera juniorlag. De har ju en elitsektion samt en breddverksamhet, VIK Ungdom, och det är där jag tränar, berättar Peter som inte utesluter en tränarkarriär i framtiden.
   – Det är väl lite det jag provar på nu, och ser om detta är något för mig. Detta är som ett test, berättar Peter.
    Han var stor på isen, han är stor i båset. Och han har mycket att lära ut – den defensiven bjässen Peter Popovic.
   Kanske ingen legend i hockeysverige, men väl i Västerås. 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2007-12-14 10:00:00