Veckans Legend: Tomas Jonsson

En av hockeysveriges största och mest meriterade backar genom tiderna är Tomas Jonsson. Han tillhör en unik skara spelare som vunnit SM, VM, OS och Stanley Cup. – Man måste få spela det spel man kan, och det fick jag, berättar Tomas.

Man kan inte annat än imponeras när man ser tillbaka på Tomas Jonssons karriär. Backen, som var lika bra i offensiven som defensiven, vann SM, VM, OS och Stanley Cup under sin långa och framgångsrika karriär, och det placerar honom i en unik kategori svenska spelare som i övrigt inkluderar Mats Näslund och Håkan Loob.
   – Hockeyn har betytt otroligt mycket för mig och jag har alltid haft roligt när jag spelat. Sedan handlar det ju lite om att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle, och få tränare som tror på en. Man måste få spela det spel man kan, och det fick jag, berättar Tomas som är stolt och nöjd över det han åstadkommit i karriären, men som har svårt att rangordna sina triumfer.
    – Alla vinster är roliga, och det är alltid skoj när man får vara med och vinna. Det är jättesvårt att rangordna meriterna tycker jag. Kamratskapen och sammanhållningen man har i laget, det är det som är så otroligt härligt och det som är betydelsefullt när man vinner. Sedan vad man vinner, det spelar mindre roll.

Tomas föddes 1960 i Falun, och elitkarriären inleddes i Ångermanland med Modo. Försvararen hann knappt debutera i Elitserien innan kometkarriären inleddes. Under sina fyra år i Modo spelade Jonsson tre JVM, två VM, ett OS och ett Canada Cup. Han vann SM-guld redan under sin andra säsong.
    – Det var mycket lärorika år. Jag var ju bara 17 år när jag debuterade och fick förtroende av Tommy Sandelin. Av honom fick man lära sig att tänka ishockey, berättar Tomas som självklart tilldrog sig intresse från NHL.
    – Egentligen blev jag listad av St Louis 1979 och jag hade nog stuckit dit direkt om inte New York Islanders hade tagit över mina rättigheter. Eftersom de var ett så bra lag så kändes det dumt att sticka i förtid. Jag stannade hemma och spelade i OS och VM i två år istället innan jag åkte över, fortsätter Tomas, som var förberedd på NHL när han korsade Atlanten.

I NHL fortsatte också framgången, och Jonsson stortrivdes på Long Island, och det var också under den här perioden som New York Islanders hade sin storhetstid i NHL. Laget hade redan vunnit två raka Stanley Cup innan Jonsson kom 1981, och med honom i laget vann man ytterligare två. Fyra raka Stanley Cup tillhör inte vanligheterna.
    – Det var härliga år där och jag fick vinna Stanley Cup två år, och var i ytterligare en final. Visst var det spännande att komma till ett så bra lag, och de trodde ju på mig och jag åkte dit och spelade mitt spel. Jag fick ju lära mig att spela defensivt, för jag var offensiv när jag kom, och visst var man stolt när man tog plats i det laget. Jag hade ju god hjälp av Stefan Persson och Anders Kallur som redan var där, och de tipsade och lärde mig hur man skulle spela i Nordamerika, säger Tomas som menar att just de andra svenskarna var oerhört viktiga.
    – De betydde jättemycket. För mig personligen var det skönt. Kallur kände jag sedan innan, och Stefan var det inga problem att lära känna. Jag visste ingenting om NHL, och man hade ju inte sett en enda match därifrån. Då fanns ju inte den mediebevakning som finns idag, så man behövde tips och råd. 

Gretzky är störst

Stefan Persson och Anders Kallur tillhörde stommen i Islanders, och det var också med och vann samtliga fyra Stanley Cup med laget.
   – Islanders hade ju en grundstomme i laget under alla fyra vinståren, och även femte året när vi var i final. Man bytte ut några spelare under resans gång, men stommen var kvar, och det var också därför som vi kunde vinna så många gånger. Det var ett riktigt bra lag med många skickliga spelare, berättar Tomas.
   Ett av tillskotten under segeryran var alltså Tomas Jonsson, och en annan var Mats Hallin som var med i laget när de vann sista gången, 1983.

Det blev sammanlagt sju och ett halvt år i New York för Jonsson, och han avslutade NHL-karriären, som bjöd på 552 matcher och 334 poäng, i Edmonton Oilers. Dit blev han skickad i slutet av sin sista säsong.
    – Vi hade bestämt att vi skulle flytta hem till Sverige och vi hade sålt huset i New York, och därför ville väl Islanders ha något i utbyte för mig. De ville dessutom föryngra laget, och det bidrog till att jag och tre andra killar blev bortbytta. Det var roligt att komma till Edmonton, men det var ju första året efter att Wayne Gretzky hade lämnat laget, och det var ju den största missen att inte få spela med honom, berättar Tomas som också menar att ”The Great One” är den bäste spelare han spelat mot.
    – Han var ju otroligt spelbegåvad. Han är ju inte så jättestor, men han hade allt, och han hade koll på allt som hände på isen. Det var mycket snack om honom inför matcherna på 80-talet, och även om Edmonton hade många bra spelare så var det han som var navet i laget. Det är en stor spelare.

1989 vände flyttlasset så hem till Sverige, men det blev ingen comeback i Modo, utan istället flyttade Tomas med familj hem till Dalarna och hemtrakterna i Falun. Karriären fortsatte i Leksand.
    – Vi ville flytta hem till Dalarna och bosätta oss i Falun, och jag ville spela några år till i Elitserien och då var det bara Leksand som fanns. Det är ju en bra förening, men tyvärr så vann vi ingenting under min tid där trots att vi hade ett bra lag, säger Tomas som gjorde nio säsonger i Leksand, och under den perioden också var med och vann OS-guld med Tre Kronor i Lillehammer.
    – Det laget vi hade då var ju en härlig mix. Vi hade både lite äldre spelare med rutin, och nya unga spelare som Peter Forsberg. Vi hade ett grymt spel i numerärt överläge, och det kändes nästan som att om vi bara får chansen att spela med en man mer så sätter vi ett mål, och så kändes det hela turneringen. Att vi sedan fick vinna på det sättet – med Forsbergs straff – var självklart speciellt. Det var ett bra sammansatt lag.

En komplett back

Jonssons elitkarriär varade i över 20 år, och idag är han fortfarande involverad i ishockeyn som assisterande tränare i Leksand som just nu leder HockeyAllsvenska i stor stil.
    – Vi har en tuff uppgift framför oss, och vi vill så klart tillbaka till Elitserien så fort som möjligt. Vi är en liten bit på väg, men det är en långt kvar även om det känns som att vi får pusselbitarna att falla på plats bättre och bättre för varje dag som går, säger Tomas som började fundera på sin tränarkarriär redan under sin aktiva karriär.
    – De sista två eller tre åren när jag spelade så började jag fundera på vad jag skulle göra efter karriären. Det blev ganska naturligt att man tittade på tränaryrket, och på den banan är det, fortsätter Tomas, och någon större förebild kan Leksandsspelarna knappast ha i båset.

Den numera 47-årige dalmasen var en komplett back som var effektiv både offensivt och defensivt, och det har han sejouren i NHL att tacka för.
    – När jag åkte till Nordamerika var jag en offensiv back, men där lärde jag mig att spela defensivt. Jag var hyfsad på det mesta men utan att vara riktigt, riktigt bra på något. Jag har väl anpassat mig ganska bra till olika spelsätt och spelidéer tycker jag. Det var många som trodde; ”den där lille Jonsson klarar det inte”, men det bevisade jag ju att jag kunde, säger Jonsson, och visst har belackarna fått äta upp sina ord.
    Någon mer meriterad back i svensk ishockey än Tomas Jonsson är det nämligen svårt att hitta.
    – Ju mer åren går, och ju mer man tänker tillbaka på det, desto mer nöjd blir man över det som karriären bjudit på, säger Tomas,

Och nöjd kan han vara Tomas Jonsson. Man kan nämligen inte vinna så mycket mer än vad han har gjort.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2007-12-21 08:00:00