Veckans Legend: Lars Lindgren

En granithård back som var en klippa i egen zon. Ja, så kan han beskrivas, Lars Lindgren. – Om jag säger så här, jag spelade väl mer fysiskt än tekniskt, säger Lars.

Svenska backar har ett fint renommé i hockeyvärlden. En av spelarna som tillsammans med Börje Salming grundade svenska försvarares respekt i NHL var Lars Lindgren. Han var inte bara en hyfsat spelande back, han var framförallt en defensiv klippa som alltid gjorde sitt jobb.
   Match in och match ut. Lars Lindgren fanns alltid där.
   – Jag hade en uppoffrande spelstil och täckte många skott, det är en spelstil som man blir ganska uppskattad för där borta. Jag var där i varje match och gjorde mitt jobb, och det brukar uppmärksammas, berättar Lars som är oerhört respekterad i Vancouver Canucks där han spelade sex säsonger på sjuttio- och åttiotalet.

Norrlänningen växte upp i Piteå, och via Skellefteå hamnade han i Elitserien med Modo. Det var också där som backen slog igenom, och etablerade sig på allvar bland de bästa i vårt avlånga land.
    – Jag hade riktigt fina år i Modo. Jag hade spelat ett år i Skellefteå i Elitserien innan, men det var i Modo jag började bli landslagsaktuell och spelade en del med Vikingarna bland annat. Jag kom in i det ganska bra, och jag hade en bra utveckling. Vi hade ett bra lag också, vi vann inget SM men vi var med där uppe hela tiden. Vi hade många killar som blev väldigt duktiga, berättar Lars som under sina två sista säsonger i Modo spelade två VM.
 
Det var också spelet i VM som öppnade upp dörren till NHL. Att bli uppmärksammad av nordamerikanerna i Elitserien var inte enkelt, utan det var det internationella spelet som fungerade som skyltfönster.
    – Det var lite annorlunda då. Det var VM-spel som var skyltfönstret, för då var de och kollade på europeiska spelare. Vi lyckades bra i VM, vi blev tvåa 1977 bland annat, och det öppnade upp nordamerikanernas ögon. NHL var inget som man drömde om från tioårsåldern som det är idag. Men det kändes spännande att ta chansen när jag fick den, så jag tvekade inte, säger Lars som hamnade i Vancouver.
    – Det var precis när många svenskar hade börjat komma till NHL, och vi var ju en del svenskar som kom till Vancouver den säsongen. Sedan rullade det på, och vi var flera svenskar i Vancouver genom åren. Det var kul, för min spelstil passade bra där borta.

Finalen i Stanley Cup bästa minnet

Att ha flera svenskar i klubben var givetvis också en trygghet.
    – Ja, speciellt första året. Det är ju inte som här i Sverige att sportcheferna byter glödlampan åt en i lägenheten, utan där blir man hämtad på flygplatsen och körd till hotellrummet, och sedan får man klara sig själv. Det är en viss skillnad, och det är det fortfarande, säger Lars som trots sin defensiva spelstil ändå gjorde 138 poäng på 394 NHL-matcher.
    – Om jag säger så här, jag spelade väl mer fysiskt än tekniskt. Defensiven har alltid varit min styrka, sedan har jag väl spelat lite på gränsen också. Jag gjorde väl 35 eller 40 poäng någon säsong, så en och annan poäng trillade ju in också. Jag var ganska bra på att sätta igång spelet snabbt, men defensiven var min styrka.

Sejouren i Vancouver var framgångsrik, och främsta minnet är när laget gick till final 1982.
   – Det är bästa minnet, även om vi förlorade finalen mot New York Islanders. Det var en enorm upplevelse, inte minst med det tryck som blev i staden, både före, under och efter slutspelet. Vi var väl inte tippade att gå så långt med det laget, men vi hade ett bra sammanhållning med många européer, säger Lars och minns finalen.
    – Det var en tuff matchserie trots att de vann med 4-0 i matcher. Den första matchen vann de i sudden death, och det var jämna matcher. Men de hade en spelare som hette Mike Bossy som väl gjorde 60 mål i flera säsonger i rad, och han var nog den största skillnaden mellan lagen. Islanders hade ett riktigt bra lag. De hade ju en fantastisk period vid den här tiden, och kunde spela både teknisk och tuff ishockey, fortsätter Lars som fick spela mot en hel del svenskar i den finalen.
    – Det var kul att spela mot barndomskamraten Stefan Persson i Islanders, det var speciellt.

Under perioden i NHL fick han också chansen att spela Canada Cup med Sverige, vilket självklart var ett ärofyllt uppdrag. I truppen fanns bland annat Börje Salming, Anders Hedberg och Kent Nilsson, för att nämna några.
    – Men det var en tung turnering för vår del, även om vi på pappret hade ett starkt lag. Vi spelade inte bra, och sedan kommer jag ihåg att jag bröt fingret i den sista matchen. Det var kul att vara med för det var ju en generationsväxling av spelare, det var äldre som Anders Hedberg med, och även yngre som Tomas Jonsson, men spelmässigt var det en besvikelse, säger Lars.

Efter karriären i Nordamerika flyttade han hem till Luleå, och elitkarriären avslutades med tre säsonger i elitserienykomlingen.
    – Jag är uppväxt i Piteå, och eftersom vi beslutade oss att flytta till hemtrakterna så blev det Luleå, och att de gick upp i Elitserien just då var också en av anledningarna till att jag lämnade Nordamerika. Annars hade jag nog skrivit på nytt kontrakt med någon NHL-klubb, berättar Lars.
    – Det var oerhört tryck på matcherna här i Luleå, och det gick bra för laget som nykomling. De var ju vana att spela offensiv hockey från en lägre division, och tog med det till Elitserien för man hade behållit många av spelarna, och därför spelade man en rolig hockey. Det var ett frejdigt lag, och det var roligt att spela, fortsätter Lars.

Talangscout för Canucks

Liksom många andra spelare tog Lindgrens karriär slut på grund av skador, och i hans fall blev det problem med höfterna som fick honom att sluta.
    – Jag slutade när jag var 35 år gammal. Jag tycker det är roligt att komma till träning varje dag, men då hade jag ont i höfterna efter varje match och jag kunde inte träna ordentligt. Hade jag inte haft problem med det, så hade jag nog spelat några år till. Säkert är det någon förslitningsskada, och det kanske inte är så sunt med elitidrott alltid, säger Lars om ändå inte ångrar något med karriären.
    – Jag har ju fått så mycket av hockeyn och jag jobbar ju med ishockey fortfarande. Det kanske är den mest komplexa idrotten som finns, och det är så underbar atmosfär kring sporten. Man brinner verkligen för den.

Ja, ishockeyn har han inte kunnat släppa. Han har varit tränare, och numera är han talangscout för Vancouver Canucks.
    – Jag blev tillfrågad direkt efter jag slutade om jag ville bli tränare, och jag nappade. Jag har varit i Piteå, Luleå, Växjö och juniorlandslaget. Jag ville prova på, och jag har ju varit lagkapten i många lag också. Jag kände att det skulle vara skoj att testa, och det därför jag fortsatt, men nu är den karriären också över. Jag har slutat som spelare och tränare, även om det var roligt med juniorlandslaget eftersom man arbetade med framtiden, säger Lars som trivs som scout.
    – Det är intressant. I och med att jag varit i NHL och spelat och tänker på de bitarna, så vet man ju hur man måste fungera för att kunna spela där borta. Det är ju inte bara skridskoåkning och teknik, utan det är många andra faktorer som måste stämma.

Han var också imponerad över Tre Kronors insats i JVM, liksom många andra var och han hoppas att juniorhockeyn nu får ett uppsving även i Sverige.
    – Det var underbart att vara där och jag blev riktigt stolt när man såg Sverige, speciellt när man kom tillbaka i den tredje perioden i finalen. Det här laget kanske inte var tippade att vara så bra, men de imponerade och det var glädjande att se dem.
    – Juniorhockeyn har mer fart och intensitet än seniorhockeyn, och det händer mycket. Jag tycker det hur kul som helst, fortsätter Lars, och kommer in på sin egen karriär, där han framförallt minns två saker.
    – Dels är det allt sportsligt och allt man var med om där, och dels är det lagkamraterna och umgänget som man hade på den tiden. Det gav mycket, det är helt klart.
    Och mycket ger han nu också tillbaka till hockeyn.
    Han är en spelarlegend i Vancouver, nu slussar han nya talanger dit.
    Hockeyn släpper han nog aldrig, Lars Lindgren. 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-01-18 11:56:00