Veckans Legend: Göte Wälitalo

Målvakten Göte Wälitalo gjorde en intressant, om än kort, insats i Canada Cup 1984. Överraskande placerade Leif Boork honom i mål i den andra finalmatchen mot Kanada. – Man bara tänkte att man skulle in och göra något bra, säger Wälitalo.

1984 hade Leif Boork tagit över ansvaret för Tre Kronor från Anders ”Ankan” Parmström, och den nuvarande Almtunatränarens kontroversiella laguttagningar var ett faktum redan då.
    Förutom att sju proffs med Börje Salming och Anders Hedberg tackade nej, så ratade ”Boorken” också ett antal etablerade spelare.
    En spelare som han dock inte ratade var Björklövenmålvakten Göte Wälitalo som fick följa med som backup till ”Pekka” Lindmark.
    Tre Kronor gjorde också en toppinsats i turneringen, och nådde finalen där Kanada väntade. Finalserien avgjordes i bäst av tre matcher, och den första vanns tämligen enkelt av Kanade med 5-2. Den andra matchen är dock klassisk svensk ishockeyhistoria, även om det slutade med förlust med 6-5.

Göte Wälitalo hade suttit på bänken i princip hela turneringen, men Boork var missnöjd med den första finalmatchen, och i den andra fanns – överraskande – Wälitalo mellan stolparna.
    – I och med att jag bara fått spela en match innan så var det en speciell tanke. Man bara tänkte att man skulle in och göra något bra, berättar Göte.
    – Vi blev ju utspelade i den första matchen, och vi kanske underpresterade och kom i alla fall inte upp i normal standard. Boork gjorde ju en chansning inför andra finalen, och jag fick starta andra finalen trots att jag bara spelat en match innan. Men jag tror han slängde in några utespelare som knappt spelat heller, så det var full coachning.

För Wälitalos del blev det dock ingen lyckad match. Sju minuter efter nedsläpp, och fyra insläppta mål senare, byttes Wälitalo ut till förmån för ”Pekka”.
    – Hade vi kunnat hålla emot halva matchen så hade det kanske gått bättre, men vi fick ett otroligt tryck emot oss. Jag gick av sedan och Pekka Lindmark kom in, och vi åt oss in i matchen, och de sista tio minuterna var vi riktigt bra och vi tog över matchen, minns Wälitalo som trots allt var okej under sina sju minuter, men inte fick någon hjälp av försvaret.
    Kanada gjorde också 5-0 innan Sverige vaknade, men närmare än ”Kenta” Nilssons reducering till 5-6 i den sista periodens inledning kom inte Sverige, trots att man gjorde en fantastisk tredjeperiod.
    – Det höll på att lyckas, men räckte inte hela vägen, men visst var det en frisk satsning med Boorks coachning, minns Wälitalo.

Landslagsmålvakten Wälitalo

En av spelarna som nätade mot Wälitalo i finalen var Wayne Gretzky – kanske den bäste spelaren som Wälitalo spelat mot.
    – Det måste bli Gretzky ändå, men det var inte med tanke på Canada Cup. Det var med tanke på VM i Helsingfors 1983 då han kom dit som väldigt ung, och då spelade vi mot Kanada och fick stryk med 6-4 tror jag. I den matchen gjorde han tre mål, varav två på tennis, minns Göte.

Det blev också en hel del landslagsuppdrag för Wälitalo, som förutom Canada Cup hann med två VM och ett OS. Det sistnämnda var givetvis en upplevelse, och det blev brons i Sarajevo.
    Bland annat svarade Wälitalo för en nyckelräddning i gruppspelsmatchen mot Tyskland, då han med sju sekunder kvar gjorde en toppräddning och räddade slutresultatet 1-1. Förlust där, och det hade inte blivit något spel om medaljerna.
    Men Wälitalo minns mest dominanta Sovjet som tog guld.
    – Ryssarna var jäkligt bra, vi fick storstryk av dem i semifinalen med 10-1. Vi tog ändå ett brons, och OS är ju en upplevelse i sig. Det var ju inte bara hockeyn utan allt runtomkring också, det var stort pådrag. Det är helheten man minns, säger Göte.

Landslagsuppdragen var alltså flera för Wälitalo.
    – Jag tror att det mycket var jämnheten som gjorde mig till landslagsman. Jag höll en ganska jämn och bra nivå. Jag levde mycket på mitt spelsinne, och sedan reaktionssnabbheten tror jag. Jag stod ju mycket upp, säger Wälitalo.
    Men det främsta minnet från hockeykarriären hämtas inte från landslaget, utan det var SM-guldet med Björklöven 1987.
    – Individuellt var vi ju många skickliga spelare, och vi fick ju ihop laget också, det var därför vi vann. Stommen hade varit kvar i många år, och det betydde ju också mycket. Året efter tog vi oss också till SM-final och då hade vi ändå tappat ett stort antal spelare, berättar Göte.

Hänt mycket på målvaktssidan

Kirunagrabben kom 1980 till Björklöven, och han kom att bli föreningen trogen under hela sin karriär.
    – Det som var speciellt då var ju att det inte fanns samma möjligheter att komma utomlands, utan det enda som fanns var NHL och vägen dit var smal. Idag finns ju Schweiz, Tyskland och Ryssland och så vidare, säger Göte.
    – Fast Pelle Lindbergh hade banat väg för svenska målvakter i NHL – han lyckades ju där borta – var det ändå svårt att komma över. Jag hörde något rykte om en klubb som var lite intresserade, men det rann ut i sanden tydligen.
    Klubbyte inom Sverige var aktuellt, men blev aldrig av.
    – Jag hade några anbud inom Sverige, men jag stannade i Umeå.

Wälitalo gjorde en säsong efter SM-guldet 1987, men lade sedan skridskorna på hyllan.
    – Det var motivationen som fick mig att lägga av. Jag tror inte det var den fysiska biten. Vi var ju inte proffs på den tiden och vi hade ju jobb vid sidan om också, och det är klart att om man hade samma förutsättningar som spelarna idag så kanske man hade fortsatt ett par år till. Det var slitsamt med både hockey och jobb stundtals, säger Göte som istället blev tränare, och idag är han bland annat målvaktstränare i Björklöven.
    – När jag slutade så kom jag in på tränarbanan. Jag var tränare upp i Kiruna direkt efter jag slutat spela. Sedan flyttade jag tillbaka till Umeå, och tränade juniorer, och 1995 blev det ett vägskäl. Antingen skulle jag satsa på tränarkarriären, men då hade jag fått bryta upp familjen och så, eller så skulle jag stanna kvar här, och det gjorde jag, berättar Göte.

Att lära ut så mycket från sin egen tid som målvakt är dock inte så lätt.
    – Det är ju en annan idrott nästan. Förutsättningarna är helt annorlunda, spelet går också så mycket snabbare idag och därför måste målvaktsspelet också utvecklas. Jag tror inte att vi har hittat det optimala målvaktsspelet än.
    Målvaktsblodet fortsätter också att rinna i familjen Wälitalos blod, då sonen Daniel Wälitalo är målvakt i Björklövens juniorlag.
    Göte har tränat honom i pojklagen, men tyckte att han skulle bli utespelare. Vid ett tillfälle hade pojklaget åtta målvakter, och de skulle minska till fyra. Då gick sonen Daniel hem till mamma och sade så här;
    – Mamma, om jag inte får vara målvakt längre, får jag byta förening då?
    Sedan den dagen har inte Göte sagt något om att Daniel borde bli utespelare.
    Målvaktsblodet rinner onekligen i familjeblodet.
    Tacka Göte för det.

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-02-12 08:00:00