Veckans Legend: Mikael Johansson

Mikael Johansson är en av Djurgårdens största spelare genom tiderna. Nu har han också chansen att bli en stor tränare, då han tillsammans med Tomas Montén tar över huvudansvaret i DIF till hösten. – Det ska bli otroligt roligt, säger Mikael.

Namnet Mikael Johansson är välkänt inom Djurgårdskretsar. Den fantastiske playmakern med de magiska händerna, den femfaldige svenske mästaren och den gedigne landslagsspelaren har numera lagt skridskorna på hyllan, men greppet om DIF har han inte släppt.
    Under sitt blott fjärde år som tränare kommer han till hösten tillsammans med Tomas Montén att ta över huvudansvaret i den anrika elitklubben.
    – Jag har varit assisterande tränare den här säsongen, men nu flyttar ju Hans Särkijärvi så nu ska jag och Montén ta över laget. Det ska bli otroligt roligt, säger Johansson som hoppas laget kan bli ännu bättre nästa säsong.
    – Det blir i princip samma lag som ifjol, och den ende som vi tappar, som vi ville behålla, är ju Patric Hörnqvist. Vi hoppas på att vi ska bli bättre, och vi hoppas kunna behålla Daniel Larsson och Dick Axelsson, men där måste vi vänta och se vad deras NHL-klubbar säger, fortsätter Johansson.

Tränarkarriären började för tre år sedan då Johansson tog över som huvudtränare i moderklubben Huddinge. Ett tufft uppdrag för en nybliven tränare, men det gick över förväntan.
    – Det var lite av en tillfällighet att jag blev tränare. Jag hade ju bestämt mig för att lägga skridskorna på hyllan för tre år sedan, men visste inte riktigt vad jag skulle göra. Uffe Johansson som jobbade för Huddinge ringde till mig och frågade om jag hade några planer på att bli tränare, och då fick jag ta över Huddinge, säger Mikael.
    – Jag blev tränare tillsammans med Bengt Olsson också, som jag spelat med i Huddinge, så det var roligt.

Som nybliven tränare lyckades Johansson föra upp Huddinge från division ett till HockeyAllsvenskan.
    – De hade ju åkt ur HockeyAllsvenskan året innan, så det blev många nya spelare. Det var tur att Huddinge hade en så bra juniorverksamhet, för det var många juniorer i laget, men de var välutbildade och hungriga så det gick ju bra. Efter att ha gått upp så lyckades vi ju hänga kvar också, fortsätter Johansson och berömmer plantskolan Huddinge som också fostrade honom själv en gång i tiden.
    – Jag vet ju vilken otrolig ungdoms- och juniorverksamhet Huddinge har. Man har flera lag i många årskullar långt upp i åldrarna, och det är stort engagemang från klubben, tränare och föräldrar. Jag är stolt över att komma därifrån.

Fem SM-guld

Men det är inte som tränare Mikael Johansson är känd. Inte än i alla fall.
    Det är som spelare alla minns honom, inte minst för sina insatser i Djurgårdströjan. Som sjuåring inledde han sin hockeykarriär hemma i Huddinge, och storebror Kent – numera guldtränare i HV 71 – var en inspirationskälla.
    – Vi bodde bara 400 eller 500 meter från rinken. Det var lite tack vara min bror som var lite äldre än mig som jag började spela, berättar Micke som efter två säsonger i Huddinges A-trupp lämnade för Djurgården, vilket kändes som ett naturligt steg.
  – Eftersom många innan mig tagit det steget så var det väl det. AIK visade också intresse något år innan jag kom till Djurgården, men då kändes det lite som att jag var för ung för att ta steget upp. Att jag valde Djurgården är inget jag ångrar, säger Micke nöjt.

Sammanlagt kom det att bli hela 15 säsonger i Djurgårdens mundering, och hela fem SM-guld.
    – Det var en rolig karriär. Jag tänker väl på Djurgården framförallt eftersom man spelade så länge där, säger Micke.
    – Jag trivdes bra där och vi hade ett bra lag. Jag är från Stockholm och trivs i staden, och sedan gillar jag Djurgården som förening också, det är en bra organisation. Det kommer alltid vara en bra klubb, fortsätter Mikael.

Alla SM-gulden är givetvis speciella, men vissa minns Johansson bättre än andra.
   – Det senaste minns jag väl bäst, säger Micke och skrattar.
   – Men det första är ju alltid speciellt. Vi vann två år i rad här i början av 2000-talet och det första vann vi ju inför en fullsatt Globen och då var det ett tag sedan vi vunnit, så det var ju absolut en speciell känsla, fortsätter Micke som då var en del i Hardy Nilssons omdiskuterade torpedhockey.
   – Det var väl mer tidningarna och pressen som tyckte det var lite roligt, men vi hade ju ett lag med många kvicka forwards som kunde ligga på och pressa högt upp, och vi hade kanske ett överflöd av centerforwards. Jag och Ottosson spelade ju tillsammans och hade bara en back bakom oss till exempel, och det kanske var därför det blev som det blev. Det kanske såg mer offensivt ut på pappret än vad det egentligen var.
    Det går dock inte att förneka att spelsystemet fungerade väl, och beviset var ju att Djurgården vann två år i rad.
    – Systemet fungerade ju absolut, men vi hade ett bra lag också, det ska man inte glömma.
 
Ingen sejour i NHL

Förutom spel i Djurgården gjorde Johansson en fem säsonger lång utflykt till Schweiz.
    – Det var jätteroliga år och jag spelade ju i Kloten utanför Zürich. De hade inte vunnit sedan 60-talet tror jag, och vi vann första året jag var där och det var karnevalsstämning i staden flera veckor efteråt. Sedan vann vi tre år till – fyra raka alltså, berättar Micke.
    – Det är många som underskattar hockeyn i Schweiz. Stämningen är riktigt bra där nere och det måste vara fantastiskt kul att gå och kolla på hockey där.
    Produktionsmässigt lyckades Johansson också mycket väl, även med målskyttet.
    – Ja, men jag gjorde fler assist än mål som vanligt. På den tiden fick man bara ha två utlänningar per lag, och det var fokus på att utlänningarna skulle producera. Annars fick man sparken helt enkelt.

1991 blev Johansson listad av Quebec Nordiques, men någon sejour i Nordamerika och NHL blev det aldrig.
    – Jag var på väg över 1991, men det var lite annorlunda regler då. De kom med sitt anbud lite sent, så det rann ut i sanden och sedan flyttade jag ju till Schweiz istället. Det var väl lite aktuellt igen när Espen Knutsen flyttade till Columbus, men min familjesituation gjorde att jag inte kunde flytta då, berättar Micke som istället för NHL-meriter har gedigna landslagsmeriter.
    – De två VM-gulden är absolut mina bästa minnen från landslagstiden. 1991 var speciellt i och med att det var innan alla ryssarna försvann till NHL, och då var Makarov och alla var med. Mats Sundin och Nicklas Lidström var med från den nya generationen till exempel, och vi hade gamla rävar som Bengt-Åke Gustafsson och Thomas Rundqvist, så jag tror vi hade en bra mix, säger Micke som också tog guld 1998.
    – Vi hade lite flyt där också fick med alla de stora stjärnorna, och det var det som fällde avgörandet i finalen mot Finland.

Den personliga höjdpunkten kom 1999/00 när Johansson vann guldpucken, och det efter att bland annat ha varit bästa målskytt i slutspelet när Djurgården vann SM-guld.
    – Det var speciellt, och det var skoj att vinna det och det är många meriterade spelare som vunnit den utmärkelsen. Den säsongen hade jag ett väldigt bra slutspel, och jag spelade med Espen Knutsen, Mikael Håkansson, Kristofer Ottosson och Daniel Tjärnqvist och vi producerade mycket poäng.
    Poäng har han producerat hela karriären, playmakern Mikael Johansson.
    – Det var inte så mycket målskytte, utan jag var ju mest en framspelare och jag levde mycket på mitt spelsinne. Sedan försökte jag alltid jobba för laget och vara lojal, det var väl min styrka tycker jag, att jag alltid gjorde mitt bästa både offensivt och defensivt, säger Micke.
    Lojaliteten gjorde honom till en ikon i Djurgården.
    När han nu bytt isen mot båset, jagar han nya framgångar med Stockholmsklubben. 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-04-25 10:20:00