Veckans Legend: Mats Lindgren

Han var talangen som kunde ha blivit något riktigt stort. Istället kom Mats Lindgrens korta karriär att kantas av skador, skador och skador och det var också en trasig rygg som fick honom, blott 30 år gammal, att lägga skridskorna på hyllan. – Det var ju på grund av skadorna som jag fick lägga av och det svider fortfarande, säger Mats.

Vägen mot toppen i hockeyvärlden är sällan spikrak.
    För Mats Lindgren var den brokigare än brokigast, och den ytterst talangfulle centern som 1993 valdes i den första rundan – som den 15:e spelaren totalt vilket var före namn som Saku Koivu och Todd Bertuzzi – fick uppleva en karriär som i princip bara handlade om skador.
    Han tog sig till NHL, och spelade sammanlagt 387 matcher i världens bästa liga, men spelade bara alla grundseriematcher under en av sju säsonger.
    – Jag är väl ganska nöjd med det jag gjorde där borta även om jag hade stora problem med skador hela tiden. Det var ju därför jag fick lägga av också, och det svider ju fortfarande, berättar Mats.

Moderklubben är Skellefteå AIK, och där spelade Lindgren också några säsonger innan han 1993 skrev på för Färjestad i Elitserien.
    – Det var väl ganska många klubbar som var intresserade av mig, det kan ha varit sju eller åtta stycken. Jag vet inte varför det blev just Färjestad men jag trivdes där när jag hälsade på och kände ju spelare som Mathias Johansson, Andreas Johansson och Claes Eriksson bland annat, och en del andra från juniorlandslaget, berättar Mats som direkt fick stort förtroende i den värmländska toppklubben.
   – Båda åren i Färjestad fick jag spela med Håkan Loob och han var ju inte lastgammal då, utan hade precis kommit hem från Calgary Flames. Det gjorde att man fick mycket förtroende, och han var ju också en duktig framspelare. Jag kom till Färjestad i rätt tid för de gjorde en föryngring då och jag fick mycket förtroende. Thomas Rundqvist, Bengt-Åke Gustafsson och Lars Karlsson slutade ju där i vevan, och jag var förstecenter redan som 18-åring.

Lindgren var också med i JVM både 1993 och 1994 och erövrade två silvermedaljer.
    1993 hade Tre Kronor ett ”drömlag” och anfördes av en av turneringens bästa kedjor genom alla tider – nämligen Peter Forsberg, Markus Näslund och Niklas Sundström.
    – Det var otroligt kul. Forsberg, Näslund och Sundström var kul att se, och även om man inte tänkte på det då, så var deras prestation något riktigt stort. Jag tror fortfarande att vi hade vunnit guld då om det hade varit cupspel i den turneringen, men nu var det en rak serie där alla mötte alla och de som hade mest poäng efter sju matcher vann, berättar Mats som gjorde tre poäng på sju matcher, men som året efter var snäppet vassare med nio poäng på sju matcher.
    – Jag var faktiskt sjuk det första året, det var lite svårt då. Jag var ändå besviken för jag fick ju spela med Fredrik Lindquist och Niklas Sundblad, så visst hade man hoppats på ett bättre JVM. Året efter gjorde jag en bra höst i Elitserien och fick stort förtroende i JVM där jag fick spela med Niklas Sundström och Johan Davidsson. Det var bra folk man hade runtomkring sig om man säger så, fortsätter Mats som naturligtvis tyckte det var synd att det inte blev något guld något av åren.
    – Visst svider det, man har ju bara några få chanser. Junior är man ju bara några år.

Skadedrabbad

Något spel i Winnipeg Jets som listat Lindgren blev det dock aldrig. Innan han hann sätta sin fot i staden byttes han bort till Edmonton Oilers. Ett klassiskt kanadensiskt hockeynäste byttes ut mot ett annat.
    – Jag var lite förvånad i och med att det gick så bra i JVM. Jag blev listad på sommaren, spelade JVM på vintern och blev bortbytt i mars någon gång. Jag hade ju aldrig varit i Winnipeg så det var inte så speciellt ändå tycker jag, säger Mats som också fick en skadedrabbad start på sin karriär i Nordamerika.
    Hela 1995/96 förstördes på grund av skada, men andra året, 1996/97, spelade han 69 matcher i NHL och etablerade sig på allvar i ligan.
    1997/98 spelade han grundseriens samtliga 82 omgångar, och gjorde då också sin bästa säsong med 13 mål och 26 poäng.

Som tredjecenter briljerade Lindgren i tekningscirkeln och var specialist på att plocka ner motståndarnas bästa spelare.
    – Jag ser mig själv som en offensiv spelare, men i Edmonton fick jag vara tredjecenter. Jag fick mer defensiva uppgifter och spela mot andra lags toppkedjor, och det var ju skoj, men visst hade man velat spela lite mer i numerärt överläge och så, säger Mats som dock, något överraskande, blev uttagen i OS-truppen 1998, och där agerade fjärdecenter.
    – Det var ju väldigt kul måste man säga. Det var ju ändå första gången alla NHL-spelarna fick vara med i OS, och det var ju tuff konkurrens. Jag hade en bra höst i Edmonton och assisterande tränaren Tommy Tomth, som hade haft mig mycket i juniorlandslaget, hade säkerligen med ett finger i spelet där, fortsätter Mats som liksom många minns den snöpliga kvartsfinalförlusten mot Finland.
    – Det var ganska hemskt, och vi gjorde en riktigt risig match. Ibland kan man ju falla med flaggan i topp men i den här matchen underpresterade vi verkligen, och det var tungt alltså. Speciellt eftersom det var mot Finland också.

Kommande säsong blev Lindgren bortbytt till New York Islanders där han äntligen fick den offensiva roll som han ville ha. Men då började skadehelvetet på allvar.
    – Jag fick spela mycket med Mariusz Czerkawski och Zigmund Palffy när jag kom till Islanders. Det var roligt att se att man höll på den nivån och att man kunde spela så bra. Islanders bytte ju bort en hel del bra spelare samma sommar dock, och då opererade jag också axeln, berättar Mats.
    – Jag fick chansen att vara förstecenter säsongen därpå, men det var inte enkelt. Axeln krånglade hela tiden och hoppade ur, och det blev väl bara 43 matcher under vintern. Det kändes segt när man äntligen fick chansen att spela 20 minuter per match så var man inte fräsch och kunde inte göra sig själv rättvisa. Det var en tung period.

Assisterande tränare i SAIK

Skador var något som förföljde Lindgren under hela NHL-karriären.
    – Jag opererade axeln tre gånger innan de gjorde rätt med den, så där kastade man ju bort en hel del matcher och halva säsonger. Sedan ryggen är det väl inte så mycket att säga om. Jag hade problem med den redan innan jag flyttade till NHL, och den höll i nästan tio år där borta men jag opererade den två gånger också, fortsätter Mats.
    Det var också ryggen som till slut tvingade Lindgren att lägga skridskorna på hyllan. Den sista säsongen i NHL spenderades i Vancouver Canucks, då det blev 54 matcher och 14 poäng.
    – Jag tycker att det året i Vancouver var riktigt bra. Jag fick spela tretton eller fjorton minuter per match och fick stort förtroende, och jag hade gärna spelat där i flera år till. Vi hade ett riktigt bra och offensivt lag, och vi var ofta i ledning så jag som defensiv center fick spela mycket i sista perioden för att döda matcherna, och jag fick ta många viktiga tekningar.

Tanken var också att det skulle bli ett andra år i Vancouver, men ryggproblem gjorde att han missade hela den säsongen.
    – Jag pajade ju ryggen där, och det var matchvärmningen till första matchen den andra säsongen tror jag, och då opererade jag mig direkt och rehabtränade i sex veckor. När jag skulle komma tillbaka så sprack disken igen, så det blev att lägga sig på operationsbordet igen. Jag försökte komma tillbaka, det gick inte.
    – Tränaren Marc Crawford är ett litet vilddjur när det går halvtungt och till slut var jag förbjuden i ishallen eftersom han tyckte att jag störde laget. Det var en riktigt tung säsong, fortsätter Mats som istället flyttade hem till Sverige.
    – Jag hade inte gett upp karriären, men jag visste ju att något var fel med ryggen och när jag kom hem till Sverige så gjorde jag en ordentlig undersökning. Jag hade två diskbråck så det var inget att välja på, det var bara att lägga av, berättar Mats.

Istället för en spelarkarriär blev det en karriär som assisterande tränare i Skellefteå, en roll som han fortfarande har kvar.
    – Vi kom hem i november under lockouten och Peo Larsson, som jag haft i hockeygymnasiet och som i assisterande tränare i SAIK, var sportchef och han ville ha hjälp att locka några kanadensare till klubben. Jag tog hit Derek Berehowsky och Mike Dunham, berättar Mats.
    – Den sommaren fick jag erbjudande om att bli assisterande tränare i Skellefteå, och det tackade jag ja till och är inget som jag ångrat. Det var tungt att få beskedet att man inte kunde spela hockey mer, och jag var ju bara 30 år, och att få vara delaktig i ett lag och ett lagbygge igen, det var skoj, fortsätter Mats som vill fortsätta satsa på tränarkarriären.
    – Ja, det vill jag. Jag har mycket att lära, men jag lär mig hela tiden. Jag ska fortsätta skaffa mig utbildning, och det kanske inte bara är negativt att vi bytt huvudtränare så många gånger i Skellefteå. Alla har sina stilar och man försöker snappa upp så mycket som möjligt. Den dagen jag ska ta ett eget lag vill jag veta vad jag står för.

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-05-17 17:30:00