Om år som gått och månader som kommer
Det här är en introduktion till det som just nu pågår i Allmänna Idrottsklubben. Vår kampanj, SvartGult hjärta står upp för AIK, har existerat i endast några dagar, men likväl har den genererat ord, tankar och intensiva förberedelser- samt en antal sålda klackbiljetter. AIK är vår klubb. Vi bär den med oss oavsett var vi befinner oss rent fysikt. Någon kanske skulle säga att vi är överallt, och det vill jag gärna hålla med om, men låt mig då också påminna er alla om ett annat SvartGult faktum: Vi skall ut och resa. Målet för resan, det börjar på E och slutar på N. Det är sju år sedan vi senast befann oss vid den destinationen. Jag hoppas därför att ni har skaffat er biljett. Vissa resor är nämligen svåra att beskriva i efterhand.
Från det att jag sätter mig på tvärbanan, tar det 18 minuter att komma fram. Exakt. Väl ute på perrongen brukar jag rätta till min halsduk, den Svart-Gula, och spana av området efter något ansikte som jag känner igen. Tidigare, under de där åren som vi nu endast minns som tunga dödsrosslingar från en hockeysektion, den Allmännas, som egentligen verkligen ville leva, vara vital men som istället levde som halvdöd, så var de gamla bekanta ansiktena få. De var inte där. Till slut var inte ens jag själv där. Perrongen var sorgligt ödslig. Även då det endast återstod 30 minuter till nedsläpp så var perrongen tom. Mina vänner: SÅ INTE LÄNGRE! AIK är tillbaka som ett spelande lag- och därför, just därför, har folket, vi Gnagare, börjat att hitta tillbaka till Johanneshovs Isstadion. Det var fanimig på tiden. Ingen Idrottsklubb är större än den Allmänna, inte ur ett svenskt perspektiv. Det sistnämnda var ingen metafor det var en faktisk sanning. Vi ÄR störst. Och det skall vi nu bevisa. Välkommen till framtiden, kära AIK! Gud skall veta att jag har saknat dig.
Per-Erik Eklund. SM-Guld, både -82 och 84.,Humlan.,100 kilo hjärna, Björn Ahlström. Matte Lindberg och "Myran" Gustavsson. Do I need to say anything more? AIK är kultur. Finkultur. Vi är också en kraft av energi, som i hockeysammanhang för ett långt ögonblick varit slumrande, men som nu har vaknat till liv. Återigen full av kraft, livskraft. Vi skall vårda vår nyfunna energi som, för att tala med Ranelid, "den sista droppe vatten". Det betyder i idrottstermer, att vår klacksektion alltid alltid skall vara fylld- men att vi skall agera också med den ödmjukhet som bara övervunnen svårighet kan skänka. Om vi gör just så, är vi en god bit på väg. Mot nästa SM-Guld. Den resan vill jag vara en del av. Jag tror inte att jag är ensam.
Vi har alla våra personliga favoriter. Det är ju på många sätt livets villkor att det drar oss mot något eller någon. Själv skulle jag kunna ge mycket för att besitta Christian Sandbergs förmåga att vårda tillfällen på isen, att se spelöppningar som nästan ingen annan ser eller Daniel Bångs extremt kraftfulla skridskoåkning. Nu har jag inte någon av dessa förmågor och därför sitter jag istället framför en dator i Traneberg och plitar ner några rader, som var tänkt att peka på några av de skäl som ligger bakom vår klackkampanj, vår återuppståndelsekampanj, men som istället blev en enda röra av, ja vadå, kärlek kanske. Ni vet: Det finns inget fult i att förlora. Det är inte kul, speciellt inte om det sätts i system, men det ÄR en del av idrotten att kunna ta en förlust. Vi har tagit vår förlust. Och även om den slog oss blodig, läs den finska perioden, så står vi som idrottsklubb upp idag. Vi står upp med förnyad stolthet. Det är också det som är det främsta, och kanske det enda skälet till vår kampanj, att vi Gnagare nu har rätt att fira. Fira vår återpositionering som kraft i Svensk hockey. För mig kan den festen bara jämföras med min dotters födelsedagar. Det är ju så det känns för en man, eller kvinna, som har hjärtat fullt av Allmänna Idrottsklubben. Att förklara denna känsla för någon som är oinvigd ter sig även på nära håll som en omöjlighet. Däremot kan vi fira med varandra. Det är därför jag ber dig, just dig, att komma till Hovet under de fredagar som nu följer. Det spelas nämligen hockey där. Hockey som bara kan beskrivas med superlativ. Superlativ som vi Gnagare, återigen, har verklig rätt att använda.
