Gästkrönika. Hur står det till i AIK-klacken?
AIK-supportrarna måste lämna över facklan, det är inte försent att låta nästa generation forma klacken
Mellandagsderby i Globen. AIKs hockeysupportrar står på bortaläktaren för ett derby för första gången på närmare ett decennium. Lukten av öl, popcorn och snus ligger som ett moln över den svartgula klacken där jag står.
Framför mig står två tonårstjejer. Den ena har blond hästsvans och glasögon, hon är 13 år men ser ut att vara ännu yngre. Hon skriker sig hes från pucksläpp till periodpaus. Sjunger med i varenda ramsa, gestikulerar och vinkar. Regelbundet vänder hon sig demonstrativt bakåt mot klacken medan hon fortsätter sjunga, en markering. Hon är omringad av män som är hennes dubbla storlek och tredubbla ålder. Män som har stått i klacken sedan innan hon föddes. Män som nu står tysta med armarna i kors, och hon blir allt mer förundrad och frustrerad. Framme vid trumman står en ung Black Army-kille jag känner igen väl. Han brukar stå på Golden Hill och använda ett plakat som trumma, envist banka sönder händerna i takt till ramsorna. Match efter match, år ut och år in.
Vid det förra Stockholmsderbyt i hockey höll dessa supportrar fortfarande på att lära sig läsa. När rökbomber tändes och slagsmål eskalerade på läktarna 2010 satt de fortfarande med bilderböcker.När klackarna bojkottade derbyt 2012 lärde de sig att känna igen sina egna namn i text. När kval-derbyn 2014 spelades utan bortasupportrar blandade de fortfarande ihop litet d med litet b. De delar inte bitterheten och nostalgin som präglar deras föräldrars supporterskap.
På sin höjd har de vaga barndomsminnen av uppståndelsen kring det där ödesdigra derbyt 2010 som var början på en förtvinande läktarkultur på Golden Hill. Hur Ultras Nord och Sol Invictus slutade gå organiserat på hockeymatcher efter att Gozzi offentligt tog polisens parti i konflikten och, enligt många, vände sina supportrar ryggen.
Sedan dess har publiksiffrorna stadigt sjunkit och klacken har blivit tystare och tystare. Pandemin och dess slag mot hela supporterkulturen hjälpte inte. Och till slut står man där, på ett derby i Globen, och de sista fem minuterna av matchen är det knäpptyst på bortasektionen. DIF vinner igen, både på läktaren och på isen.
När jag kommer hem skriver jag ett inlägg i AIK Hockeykrigare där jag frågar vad det är som ska krävas för att få igång klacken. För jag vill förstå. Handlar det om lagets prestation? AIK gör två mål trots att flera viktiga spelare är skadade.
Behöver bortasektionen utökas så att de som inte vill sjunga kan sitta och rulla tummarna i godan ro? Det blir svårt när man inte ens lyckas fylla kortsidan. Måste man ha hemmafördel? Klackens prestation på hemmaderbyt i november var minst lika svag.
Genast rullar det in den typen av kommentarer som jag kommit att förvänta mig. ”Förr sjöng man även i motgång” ”Det var fan så mycket bättre förr. Sånger, trummor, megafoner, barn, vad är det? Cirkus.” Några alternativa lösningar till den sinande stämningen på läktaren brukar inte presenteras, oftast pratar man bara om hur bra allt var på 90-talet.
Kan det vara så att den här attityden bottnar i en ovilja att acceptera förändring?
Det enda botemedlet till den döende supporterkulturen tycks vara nostalgi. Att i sann svartgul anda fokusera på stora tider som har svunnit. Den riktiga lösningen ligger sannolikt i det motsatta - att anamma generationsskiftet som sker på läktarna i hela Sverige och låta nästa generation stå på barrikaderna. De har passion, de har energi, de har engagemang, de är lösningsorienterade och prövar nya saker för att få liv i läktarkulturen. De står där outtröttligt med sina trummor och viftar med sina flaggor, och skriker sig hesa, och den äldre generationen riskerar att kväva deras motivation med utspel om hur mycket bättre allt var förr.
Det finns inte mycket tid kvar till nästa borta derby, det spelas redan imorgon. De svartgula står då på bortasektionen igen för ett nytt derby. Inför de kommande säsongerna är det dags att låta de yngre förmågorna vara med och forma stämningsfulla derbyn på sitt sätt. Det är dags att lämna över facklan till den 13-åriga tjejen framför mig. Hon ska inte behöva stå och undra hur en hockeyklack kan vara så tyst.