Krönika - Nostalgi på HÖG nivå
Så gott som ett helt lag försvann, ett par tappra krigare stannade. En drös med gamla IFK-profiler vänder tillbaks. Det har hänt en hel del i Arboga den senaste veckan. Imorgon, söndag, möter IFK Arboga Sundsvall på hemmais. Och det är upplagt för en dag laddad med nostalgi.
Martin Franzén, Stefan Sjödin, Andreas Isaksson, Niklas Bröms, Henry Acres och Harri Suutarinen. Där har ni hjältarna som valde att stanna kvar då de andra drog.
Andreas Isaksson, som i en hel säsong ständigt fått stå i skuggan av Mikael Bohman och agerat båsöppnare, stannar. Det värmer.
Mr Arboga, jag pratar förstås om Martin Franzén, som aldrig har spelat i en annan klubb än IFK Arboga och varit föreningen trogen sen hockeyskolan, fortsätter också att vara det nu. Det är stort.
Likaså våran lagkapten och kämpe, Stefan Sjödin som lätt hade kunnat ta plats i ett flertal allsvenska lag, väljer att göra skäl för sitt C på bröstet och hjälper IFK när klubben behöver det som mest. Det kallar jag kapten.
Något oväntat, men också väldigt välkommet så stannar två av Arbogas utländska importer, Henry Acres och Harri Suutarinen, det trodde jag aldrig.
Man får inte heller glömma bort våran skadade veteran, Martin Klintberg. Som med all säkerhet också ställt upp om han bara hade varit skadefri.
Sällan har man mått så dåligt som den senaste veckan, de negativa nyheterna bara haglade över en och det var nog tur att man inte hade tillgång till dator för då hade man väl brutit ihop totalt. Tyvärr så finns det ju radioapparater så man kunde ju inte avskärma sig helt. Jag stod och kopplade ett knippe armeringsjärn, nedanför brobygget i Munkedal där jag jobbar, då jag plötsligt hör en glad, hög och på gränsen till nordtysk dialekt vråla uppifrån valvet på bron. " Duu Robban, ONE POINT SIX..Millions " . Jag förstod direkt vad han syftade på, denna skadeglada skåning.
Nog för att jag visste att IFK´s ekonomi var allt annat än bra, och att spelarflykten bara var ett faktum. Men aldrig hade jag kunnat tro att det var så pass mycket pengar IFK var tvungen att skrapa ihop för att överleva.
Resten av den arbetsdagen gick jag bara runt och tänkte tillbaka på alla härliga minnen man fått uppleva med IFK. Avancemanget till div 1, premiären i ettan mot Örebro, som vi i och för sig fick stryk med 4-2, men i alla fall fick ta ledningen i till ett öronbedövande vrål från 1200 Arbogabor i den fullsatta ishallen. Vinsterna i allsvenskan mot Timrå och Troja/Ljungby hemma, play-off matcherna mot Bofors och Skellefteå.
Var det slut nu?
Man skäms över sig själv att man överhuvudtaget hade sådana tankar i huvudet, att IFK skulle gå i konkurs. Dagen efter så kom det äntligen lite glada nyheter. Sponsorer och kommunen hade återigen gått in med pengar och konkurshotet var/är i alla för tillfället bortblåst.
Tyvärr fick man också ta del av att endast sex spelare valt att knyta näven och stanna i IFK. Jag kan på inga vis klandra de spelare som drog vidare till andra klubbar, men nog kändes det lite när man får höra att VIK lagt beslag på Emil Axelsson, Nordfeldt och Sandgren. Att Joachim Leijon förflyttat sig 4 mil söderut till Örebro och framför allt att Arbogafostrade Dan Johansson gått till Leksand.
Läget såg inte direkt ljust ut och att IFK ens skulle kunna spela klart serien var för mig en gåta. Det var då vändningen äntligen kom.
Gå tillbaka lite i tiden och tänk tillbaka på nedanstående artikel från Aftonbladet.
" Antagligen säsongens anonymaste hockeyhjälte.
21-åringen är inne på sin tredje säsong med Arboga där han stämplats som grovjobbare, allt-i-allo och slitvarg.
Ett mål på hela hösten.
Ni förstår själva...
Men i går fick han sina minuter i rampljuset, han fick det tack vare tre mål som det kommer att snackas om länge i den lilla kommunen mellan Mälaren och Hjälmaren.
Han berättar själv:
1-0: - Någon la fram pucken och jag styrde in den med en hand. Ett flytmål.
3-0: - Slagskott från blå som studsade in via en Trojaspelare och in.
4-0: - Drömpass från Conny Strömberg. Jag fick öppet mål, till och med min mamma hade satt den därifrån.
Hemmapubliken tjöt, Tv-sporten visade och Hultdin bara log.
- Nja, han har väl knappast gjort sig känd som någon målskytt, flinade Arbogatränaren Lenny Eriksson belåtet.
Att Arboga skulle spela allsvenskt redan i år trodde ingen.
Våren 1997 tog klubben för första gången någonsin steget upp ur division II, och efter bara en och en halv säsong i ettan nådde laget allsvenskan.
Laget består till hälften av spelare från Arboga kommun och stjärnorna lyser med sin frånvaro.
- Här finns inte en spelare med elitserierutin, inte ens någon som har spelat i allsvenskan tidigare, berättar Eriksson.
Efter 1-9 i premiären mot Timrå skrattade många åt Arboga.
Ingen skrattar längre.
Allra minst i småländska Ljungby " (Aftonbladet, 26 Januari -1999)
Ni kommer väl ihåg det? Spelarna och matcherna den säsongen och säsongen före det, publikfesterna, Arbogas högljudda klack, gamla div 1. Anders Svedlund, Christer Gustavsson, Ken Gustavsson, Andreas Haglind och givetvis Anders Hultdin.
Nostalgi är bara förnamnet.
För bara ett par dagar sen, då allt såg som mörkast ut så fick man äntligen något att glädjas över. IFK-profilerna som står nämnda här över beslutar sig för att återigen dra på sig grillorna och hjälpa föreningen i sitt hjärta. Anders Svedlund får med andra ord plocka ner sin tröja igen som hänger i ishallens tak som en hyllning till spelaren som gjort flest kamper i IFK-tröjan.
Men inte nog med det, kort efter att Svedlund & Co blivit klara för spel så kommer nästa glädjebesked. Bröderna Johan och Roger Rosén sällar sig till den exklusiva skaran som tänker kämpa med IFK de resterande matcherna.
När man sedan får kännedom om att också Johan Svahn gör comeback så känns det ju inte mycket sämre. Även ett par juniorer från Arbogas J-20 lag plockas upp i A-truppen. Ett flertal av dem åker ofta med på bortamatcher med Arboga Army för att skrika fram IFK. Man kan knappast anklaga Arbogas nuvarande trupp för att sakna klubbkänsla.
Det enda som fattas nu är väl egentligen att Peter Sundh dansar in i Sparbanken Arena med plock och klubb i högsta hugg, att Kjell-Åke Andersson rymmer från frugan i Östersund och hoppar på första bästa flyget till Västmanland, samt att C. Strömming längtar tillbaka till Arboga och känner för att återförenas med Huldtin.
Då hade det fanimej varit fulländat, nästan.
Trots all skit senaste tiden så har det här fört något gott med sig. När IFK Arbogas existens hotas har det känts som om inte hela, så i alla fall en stor del av staden ställt sig bakom IFK. IFK Arboga är djupt rotad i Arboga. IFK består nu till största delen av Arbogabor samt spelare som varit i klubben och staden länge. Det är precis det Arbogaborna vill se. Folk som slutat gå på hockey eftersom det har varit för få Arbogabor i laget har återigen tänt till och jag tror det blir en välfylld hall på söndag då Arboga möter Sundsvall. Det är många som vill se Arbogas gamla hjältar igen och spelarna skall ha all heder för att de ställer upp för IFK i det här läget. Naturligtvis så håller inte Rosénarna med sällskap samma klass som när de var aktiva. Realistiskt sett så ska IFK inte ha en chans på söndag mot Sundsvall.
Fast å andra sidan, hade allt som varit realistiskt slagit in så hade IFK inte kunnat hålla sig flytande på den här nivån så länge som de gjort.
Den här serien är helt enkelt för dyr, och det är inte bara Arboga som förmodligen inte kommer ha råd att vara kvar i allsvenskan nästa år. Majoriteten av de allsvenska lagen har problem att få pengarna att räcka till, förbundet bör nog ta sig en funderare på om man inte ska göra om seriesystemet.
Det som var helt nattsvart, känns nu mycket ljusare. På söndag klockan 16:00 får ni att ta del av ett Arbogalag fyllt av nostalgi. Be there!
Forza Boga! I vilken serie vi än spelar i nästa säsong.
