Krönika: Matchkväll i Karlskoga
Minskat intresse eller bara en svikare, var är publiken i Nobelhallen? Är klubben på rätt spår eller kommer inte företagarna i regionen att sluta upp bakom Bofors? Här får ni inga svar utan bara en reflektion - för en gångs skull.
Läser med stor entusiasm i Bengt Olssons blogg, där han delar några av de värderingar och nyheter som presenterades under BIK:s ”sponsormöte” under torsdagskvällen. Varför jag inte var där, eller varför jag inte själv tagit reda på fakta är en gåta, svår att besvara. Trytande intresse för laget eller sporten som helhet tror jag inte det handlar om, utan bara ren trötthet och bristande motivation i allmänhet.
Just nu spelar mitt älskade Bofors dessutom hemmamatch mot serieledarna Växjö i Nobelhallen och jag sitter framför datorn, alldeles slak. Annat var det på 80-/ 90-talet, då fullkomligt bodde vi grabbar i hallen. Direkt efter skolan blev det en rask cykeltur ner till Nobelhallen för att leta puckar som vi sedan bytte i shopen mot sönderskjutna klubbor som vi hade till landhockey. Vi såg allt som hände på isen och bara Sten (Bofors IK:s hängivnaste supporter) tillbringade fler timmar än vi i den ekande tomma hallen under några år. Hade vi tur kunde Hoffner låta oss ”låna” isen en stund, men gud nåde den som satte ut en skridsko innan han gett sitt klartecken. Ingen vågade ut innan Hoffner tutat i luren.
På matchdagarna fanns inget som kunde hålla oss från läktarna och i och med pojklagsspel i Bofors var det givetvis gratis inträde. På 2000-talet började klättringen och framgångarna för laget. Och jag tror inte att jag missade en enda hemmamatch under fem år. För åtta år sedan plitade jag ner min första text som jag publicerade på SvenskaFans sida, då fanns motivationen och med ett slött 56K modem försökte man ladda upp solkiga bilder och knåpa ihop en matchrapport från lyan ute i Granbergsdal. Klockan brukade ticka iväg mot ett- tvåtiden innan allt var klart. Med några timmars sömn knatade man iväg till jobbet som började klockan sex.
Var är den motivationen nu, när laget behöver allt stöd de kan få? Varför ”orkar” jag inte iväg en kväll som denna, trots årskort och en redan lång rad missade matcher under säsongen? På de åtta år som avverkats har ca 550 artiklar och texter publicerats med mig bakom tangenterna. Är det åtta nya år som skribent för Bofors här på SvenskaFans som väntar så lär jag med årets takt inte komma över 80 artiklar på samma tid.
Var har då felen begåtts eller är det så enkelt att jag är en typisk medgångssupporter? Tyvärr lär jag få några kommentarer som hävdar det sistnämnda även om man inte själv tycker det. En del i det hela är definitivt avsaknaden av klacken. När stämningen var som bäst så kokade Nobel, givetvis i takt med lagets framgångar, något som gav en inramning som bara den var värd entrépengen. Jag har under de sista tio åren alltid hållit mig till ytterkanterna runt klacken och deltagit efter förmåga. Svetten rann alltid när slutsignalen ljöd och vinterhalvåret innebar en konstant heshet. Nu är det snarare vadmalskalsonger och en överdrivet tjock jacka som gäller för att inte frysa fast i betonggolvet på ståplatsläktaren.
En sak är säker, jag saknar en tuffing och en trollgubbe. Kristoffer Näslund var i mångt och mycket den trollgubben och med Emil Kåberg i laget så hände det något i varje byte. Antingen snurrade ”Näsa” upp en hel femma eller så small det i sarghörnet så vaktmästarnas främsta syssla under veckorna var att laga och förstärka sargen. ”Näsa” finns kvar, aningen stelare än i sin glans dagar, men vi behöver minst två nya profiler för att publiken ska hitta tillbaka till hallen. Därför behövs pengar, flis, cash, ja kalla det vad ni vill. En del i det arbetet är att bearbeta (oss) småföretagare, något som verkar vara en del i vad som komma skall. Ett brett företagsnätverk med en liten slant som insats, kommer garanterat att ge de medel som saknas. Jag hoppas att klubben är på rätt väg och kan locka oss svikare tillbaka till läktaren.