DIF-bloggen: Början på något nytt
Det är dags att damma av premiärinlägget för den här bloggen. Det blir osande kritik mot det svaga avtalet mellan SHL och NHL, en hel del kärlek till Adam Reideborn och en snabbdykning i en tänkbar drömuppställning. Och så lite Ölvestad, förstås.
Tja,
Låt oss skippa den djupgående presentationen. Det ni behöver veta är att jag har haft Djurgården i blodet sedan barnsben. Jag minns fortfarande hur jag som 8-åring stampade på min keps i ren frustation när vi torskade mot Färjestad i det där vidriga sudden death-maratonet 1998 när Greger Artursson bombade dit segerpucken. Det går liksom inte att sudda ut (tro mig, jag har försökt).
Så jag har upplevt det mesta med det här laget. Känt alla känslor som går att känna. Som: den där pulserande glädjen när Daniel Tjärnqvist yx-fucking-svingade hem SM-guldet 2001. Men också: när Djurgården klappade ihop och tog en slirig motorväg rakt ned i Hockeyallsvenskan för några år sedan.
Ja, ni fattar. Jag har levt med topparna och dalarna länge nu. Och trots att jag har växt upp och börjat checka av allt det vuxna – typ heltidsjobb, husköp och banklån – så spränger ibland hockeykänslor inom mig precis som de gjorde när jag fortfarande gick på lågstadiet.
Hur som helst.
Tanken är att jag ska slänga ur mig precis det jag tänker kring Djurgården – och svensk ishockey – i den här bloggen. Förhoppningsvis utan några filter. Jag ska försöka slipa bort den inre rösten som säger att allting måste vara så tillrättalagt. Tänker att det vore befriande att nå den nivån. Även om jag vet att det kan vara svårt ibland.
Med det sagt: nu rullar vi igång. Det här blir början på något nytt. Jag hoppas att ni följer med framöver. Och inte tvekar på att lägga en kommentar när ni känner för det. Det är lite det jag lever för, om jag ska vara ärlig. Diskussionerna, alltså.
***
De senaste dagarna har jag tänkt en hel del på NHL och deras tydliga livsuppdrag att dammsuga SHL på alla klasspelare. Jag kan liksom inte släppa det, trots att jag svängde ihop en krönika för att klappa min frustration på axeln. Jo, jag vet att NHL är drömmen för alla spelare. Och att vi inte under några som helst omständigheter ska ta den drömmen ifrån någon. Men kom igen. 240 000 dollar för att slita loss Marcus Högström i ett väldigt känsligt läge. Killen skrev ju nyligen ett treårskontrakt.
Det är totalt obegripligt att vi tillåter det här.
NHL är en miljardindustri. Pengarna finns. SHL och Svenska Ishockeyförbundet – sätt press nu. Ni måste inse att NHL också är beroende av våra spelare. Jag menar: det finns hur många exempel som helst på svenska franchisespelare som har lyft den ligan till helt nya höjder. Peka på det och säg: om ni vill uppleva det igen måste ni betala. Pay up, liksom.
Tyckte att det var intressant att Calgary Flames general manager Brad Pascall sa följande till Calgary Sun efter värvningen av Marcus Högström.
– Det här är en möjlighet för de här killarna att visa vad de har och, om inte, ger det oss härligt djup i organisationen.
Om Flames hade fått hosta upp det femdubbla för att värva en bärande spelare med ett nysignat treårskontrakt hade tonerna från Flames varit helt annorlunda.
Och det är dit vi måste.
För att SHL-klubbarna ska kunna leva vidare och stå sig starka i konkurrensen från andra ligor i Europa. Men också för att en gång för alla visa att vi faktiskt har ett värde. Och att vi, tillsammans med alla andra svenska lag som är grymma på att förädla talanger, är att räkna med i den här märkliga och orättvisa hockeyvärlden.
***
Vill bara nämna hur mycket jag tycker om Adam Reideborn. Och de senaste dagarna har den kärleken växt sig ännu starkare. Varför? Tja. Kanske för att hela fem NHL-klubbar hade en dialog med honom inför övergångsdeadline, men att han trots det stadiga intresset valde att stanna kvar i Djurgården i minst en säsong till. Det är så att man vill adoptera honom rakt av.
Med det sagt: inget ont mot Marcus Högström. Jag unnar honom verkligen den här framgången. Och han – om någon – är värd att få testa på sin pojkdröm.
Men att Reideborn tar det här mogna beslutet och inte skyndar iväg är något jag tycker att vi pratar alldeles för lite om. Inte bara för att han ger Djurgården ett nödvändigt andrum inför den kommande säsongen, utan också för att han gång på gång överraskar mig som både spelare och person.
Vi snackar ändå en om burväktare som har fått ta väldigt mycket skit de senaste åren. Som på något sätt har rest sig ur kritikeraskan och vänt motgång till framgång. Och blivit bättre och bättre. Självklart har han mycket kvar att bevisa innan vi kan placera honom bland Djurgårdens riktigt stora målvakter. Men redan nu har han gjort så mycket fina saker för klubben. Och det – om något – är värt att uppmärksamma.
Speciellt nu när han väljer att nobba NHL och visar att Djurgården har en tydlig plats i hans hjärta.
***
Annars då? Jo, men jag tror att Joakim Eriksson just nu för en rätt djupgående dialog med Jonas Ahnelöv. Jag har brist på inside information – men om man läser mellan raderna känns det som att Ahnelöv är precis den spelartyp som Eriksson letar efter för att fylla luckan efter Högström.
Vad jag själv tycker?
Om jag ska vara ärlig har jag inte riktigt smält nyheten att Högström inte ska stå där på isen med sin mörka blick och skrämma livet ur motståndarna (jag tittar på dig, Bud Holloway). Det vi hade då går liksom inte att ersätta. Men att Ahnelöv nu finns på marknaden ger Eriksson en möjlighet att plocka in en back som har både erfarenhet och kunskap att nå upp till en mycket hög SHL-nivå.
Och när jag dyker ner i alla andra namn på marknaden och vänder och vrider argumenten mot varandra känns ändå Ahnelöv som ett av de absolut bästa alternativen. Även om vi aldrig kommer att kunna ersätta Högström rakt av.
***
Slutligen har jag funderat en del på vad som skulle kunna hända med Djurgårdens trupp under hösten och vintern. Om det vill sig väl för lagets del skulle nämligen flera spelare kunna återvända. Jag pratar om Axel Jonsson-Fjällby och Jonathan Davidsson – men vi får inte glömma att även Marcus Högström kan bestämma sig för att komma hem till Sverige.
Och den verkligheten är ju på allvar riktigt kittlande att landa i.
Jag menar, kika på den här ytterst preliminära men ändå tänkbara laguppställningen (om trion återvänder från NHL, Ahnelöv värvas och Manuel Ågren blir kvitt sin körtelfeber):
Förstafemman
Dick Axelsson – Andreas Engqvist – Niclas Bergfors
Marcus Högström – Linus Hultström
Andrafemman
Jakob Lilja – Jacob Josefson – Daniel Brodin
Jonas Ahnelöv – Jesper Pettersson
Tredjefemman
Axel Jonsson-Fjällby – Marcus Davidsson – Jonathan Davidsson
Alexander Urbom – David Bernhardt
Fjärdefemman
Manuel Ågren – Sebastian Strandberg – Gustav Possler
Tom Nilsson – Olle Alsing
Målvakter
Adam Reideborn
(Robin Jensen)
Extraforwards:
Emil Bemström
Henrik Eriksson
Erik Walli Walterholm
William Wiå
Extrabackar:
Simon Johansson
Herregud! Det laget borde räcka hela vägen fram till en SM-final. Eller snarare: det laget ska verkligen räcka hela vägen. I formationerna finns både renodlad spets, men också bredd. Det finns rutinerade rävar, men även energifyllda junisar. Och det är liksom bäddat för ett starkt powerplay och ett stabilt boxplay. Håhådå. Ge mig en ny säsong nu!
***
Med det här premiärinlägget ur världen skulle jag vilja avsluta med Marcus Davidssons citat från träningslägret på Bosön. Något säger mig att Djurgården kommer att vara rejält vältränade inför den kommande säsongen.
– Han tänkte att vi var lite starkare än vi var. Han la upp ett pass som var helt orimligt att göra egentligen. Det var en del som spydde.
Jimmie Ölvestad kan man fan alltid lita på.
***
PS:
Den där frustrationen jag kände som 8-åring när jag stampade på min keps är nog den som har hållit mig kvar fram tills nu. Det är den typen av motgångar som har fått mig att inse att supporterskap också handlar om att lida – för att faktiskt kunna njuta när väl framgången kommer. Allt det där känns fint på något sätt, nu när jag tänker tillbaka på det.
