Saku Koivu – Bättre än någonsin
Saku Koivu är stjärnan som drabbats av motgång efter motgång i form av skador och sjukdomar som satt käppar i hjulen för en av Finlands största spelare genom tiderna. Åtskilliga gånger har det sagts att hans karriär är över, men gång på gång har han trotsat oddsen och kommit tillbaka, bättre och mer älskad än tidigare.
Saku Koivu föddes den 23 november 1974 i Åbo, som ligger i sydvästra Finland. Redan vid mycket låg ålder fick han erfara sin första rehabilitering i karriären då han fick komplikationer av vattkoppor och nekades fysisk aktivitet i sex månader. Detta stoppade honom dock inte utan han gick som många andra talanger vid tiden hela vägen genom TPS Åbos olika ungdomslag för att slutligen debutera i FM-ligan säsongen 1992-93. Han tränades av sin far Jukka Koivu, som följde med upp i organisationen och så småningom också tog över A-laget.
Koivu växte under tiden i TPS och säsongen 1994-95 var han en färdig toppspelare. Han dominerade FM-ligan och noterades för 27 mål och 74 poäng under grundserien samt sju mål och 17 poäng i slutspelet där han ledde TPS till dess sjunde Kanada-malja (FM-ligans vinstpokal) i historien. Laget var fullt av blivande stjärnor som Jere Lehtinen, Petteri Nummelin, Miikka Kiprusoff och Sami Salo men Koivu överglänste dem alla. Hans insatser uppmärksammades också då han kammade hem alla de stora utmärkelserna; Lasse Oksanen Trophy som grundseriens bäste spelare, guldhjälmen som grundseriens bäste spelare framröstad av spelarna, Veli-Pekka Ketola Trophy som ligans poängkung samt Jari Kurri Trophy som slutspelets bäste spelare.
Detta var inte allt... Efter säsongen var det dags för VM och där bildade han vad som kom att bli tidernas mest berömda europeiska kedja; knatte-fnatte-tjatte-kedjan. Tillsammans med Jere Lehtinen och Ville Peltonen dominerade han turneringen och de tre ynglingarna spelade hem guldet till Finland nästan på egen hand. Koivu noterades för fem mål och tio poäng på de åtta matcherna och alla tre blev uttagna i turneringens All Star-lag.
Efter succésäsongen bar det av till Nordamerika och Montreal, som hade draftat honom i förstarundan 1993. Han kom till ett lag som precis hade missat slutspelet för första gången på 25 år, detta trots att man hade spelare som Patrick Roy, Pierre Turgeon, Vincent Damphousse samt Mark Recchi.
Koivu gick in och presterade direkt och laget lyckades återigen kvalificera sig för slutspelet. Säsongen överskuggades dock av Roys ökända bråk med Mario Tremblay, som resulterade i att Roy tradades till Colorado i utbyte mot bland andra Jocelyn Thibault. Hur som helst blev det 45 poäng för Koivu under rookiesäsongen, en av få säsonger med 82 matcher för hans del. För redan andra säsongen i ligan startade skadebekymrena för Koivu; han spelade bara 50 matcher men han skrapade ändå ihop 56 poäng.
Skadorna fortsatte men när han väl spelade fortsatte poängen komma från hans klubba och hösten 1999 blev han dessutom utsedd till kapten i NHL:s anrikaste klubb, detta efter en intern omröstning i laget. Skador satte dock käppar i hjulet för planerna att ta hem Stanley Cup-pokalen till Montreal; fram till sommaren 2001 missade han hela 148 matcher och laget höll inte alls den klass som krävs om man vill vara en ”contender”.
Så kom då den stora smällen...
Efter att äntligen ha blivit kvitt de seglivade skadorna hade han kunnat träna upp sig i Finland under sommaren för att komma tillbaka till Montreal i topptrim. Saku mådde bättre än på länge (trodde han) och under den långa flygresan över Atlanten var det tänkt att han och hans fästmö, Hanna Norio, skulle planera sitt bröllop.
Men så under flygresan drabbades han plötsligt av kraftiga kramper i magen som smärtade något oerhört. Omedelbart efter ankomsten fördes han till Montreal General Hospital, där han undersöktes. Under undersökningen blev det bara värre och värre och han spydde och höll på att drabbas av uttorkning. Det visade sig att han drabbats av non-Hodgkin-lymfom, en cancerform som sätter sig i lymfvävnaden och har en dödlighetsgrad på runt 50 %. Framtidsutsikterna var med andra ord inte goda men bara några dagar efter beskedet gick Koivu ut med att han tänkte klara sig igenom detta och återvända till hockeyn.
Mycket riktigt överlevde han också processen och comebacken till NHL var rekordsnabb; bara sju månader efter insjuknandet stod han på isen i Molson Center (numera Bell Centre) och tog emot publikens hyllningar.
Precis lagom till slutspelet var han tillbaka och efter att ha avslutat grundserien med tre matcher och två assists hjälpte han Montreal att slå Boston i slutspelets första runda innan det blev sorti mot Carolina i andra rundan. Fyra mål och tio poäng blev det på tolv matcher i matchserierna och Koivu visade att han var tillbaka för att stanna. Efter säsongen tilldelades han också Bill Masterton Memorial Trophy för sin kamp emot cancern samt för sin beslutsamhet att återvända till hockeyn.
Säsongen därpå stärkte han sin position i hockeyvärlden ytterligare genom att sätta personbästa vad gäller mål (21), assists (50), poäng (71) samt utvisningsminuter (72). Montreal missade visserligen slutspelet men vad annat var att vänta av ett lag vars främsta poängmakare (förutom Koivu) hette Richard Zednik, Yanic Perreault samt Jan Bulis.
Säsongen efter fick man hjälp med poängmakandet av talangerna Michael Ryder samt Mike Ribeiro och det räckte hela vägen till slutspel. Där eliminerades återigen Boston innan blivande mästarna Tampa Bay blev alldeles för svåra. Än en gång vann Koivu den interna poängligan i slutspelet med sina elva poäng på elva matcher.
Ett års lockout innebar spel i TPS, dit han även drog med sig gode vännen Craig Rivet. Det blev väl inget höjdarår direkt och han grät knappast när det så beslutades att NHL skulle dra igång igen.
Säsongen 2005-06 var Koivu återigen en av grundbultarna i Montreal och under vintern hittade han, Chris Higgins samt Michael Ryder varandra. De kompletterade varandra på ett utmärkt sätt och de var en starkt bidragande orsak till att man lyckades säkra en slutspelsplats för andra säsongen i rad.
Under våren stod också spel i OS på schemat. Finland var inte alls med i förhandssnacket, speciellt då målvakterna Miikka Kiprusoff samt Kari Lehtonen båda blivit (mer eller mindre) tvungna att lämna återbud. Med orutinerade Antero Niittymäki i målet spelade man troligen den bästa hockeyn ett finskt landslag någonsin presterat. Koivu placerades tillsammans med barndomsvännen Jere Lehtinen samt veteranen Teemu Selänne och de tre hittade varandra direkt. I gruppspelet blev det fem vinster av fem möjliga och en målskillnad på smått otroliga 19-2, trots motståndare som Kanada och Tjeckien. I kvartsfinalen besegrades USA med 4-3 innan man i semifinalen fullständigt krossade det favorittippade ryska laget. 4-0 skrevs slutresultatet till och då skall man också tänka på att Ryssland tidigare slagit Sverige med 5-0 och Kanada med 2-0.
I finalen vet vi dock alla hur det gick; Mats Sundin bröt av Koivus klubba i öppningstekningen till den tredje perioden och således kunde Nicklas Lidström omarkerad vandra in i zon och avfyra sin kanon. Förlusten var ett faktum och landssorgen var total. Koivu slutade ändå turneringen som delad vinnare av poängligan med sina elva poäng på åtta matcher.
Tillbaka i Montreal var det snart dags för slutspel efter att man slutat på sjunde plats i Eastern Conference. Det såg dock inte bra ut då man ställdes mot Carolina Hurricanes i första omgången, laget man förlorat fyra av fyra matcher mot under året. Det började ändå överraskande bra med två vinster och sensationellt spel av Cristobal Huet i kassen.
Men så i den tredje omgången hände det som inte fick hända...
Carolinas Justin Williams försökte stoppa Koivus framfart mot mål men han valde helt fel (eller kanske rätt?) sätt då han lyckades komma under visiret på Koivu och peta honom i ögat med klubbspetsen. Williams spelade vidare som om att inget hade hänt men Koivu föll till isen och när han sedan hjälptes ut till båset sågs blodet rinna ner från vänsterögat.
Koivus uttåg ur slutspelet blev också Montreals fall, efter två raka vinster med honom på isen blev det fyra raka nederlag utan densamme och Carolina kunde gå vidare och slutligen ta hem rubbet.
Efter att svullnaden gått ner på Koivus öga kunde han undersökas och man fann att hans näthinna var lögjord. Under sommaren opererades skadan men han förlorade en liten del av synfältet vilket gör att han har svårare att se pucken när han har den på klubban samtidigt som han tittar upp över isen. Dessutom har han drabbats av grå starr, men för att slippa ta bort den under pågående säsong bär han en speciallins för att sedan kunna utföra ingreppet efter säsongens slut.
Det spåddes inför säsongen att Koivu skulle få det svårt att komma tillbaka till samma nivå som innan skadan men ännu en gång bevisade han motsatsen genom att från första stund vara lagets bäste spelare. Han är på väg mot sin bästa säsong i karriären och december var en riktig succémånad med fyra tvåmålsmatcher. Alla dessa matcher avgjordes av Koivus mål och bäst minns vi matchen mot Toronto när han på matchens sista tio minuter kvitterade ett 2-4 underläge och sedan också satte sin straff i straffavgörandet.
Den 9 januari noterades han alltså också för poäng nummer 500 i karriären när han spelade fram Michael Ryder till matchens sista mål. Publiken i Bell Centre vet hur man hyllar sin kapten och han bjöds på en stående ovation, precis som den där gången då han gjorde comeback efter cancerfrånvaron.
Saku Koivu är kaptenen som leder med exempel och nu skall han, bättre än någonsin, försöka nå det slutliga målet... Att hämta hem Stanley Cup-pokalen till Montreal.
"My dream is to win the Stanley Cup in Montreal and no place else.”
Foto: cldesigns
