Hockeyns skönhet och sorg
Turneringen är över. Röken har skingrats, medaljerna har delats ut, blåmärkena har börjat läka, tandläkarna är uppsökta och drömmarna om nästa år har redan börjat ta form. Så här ser jag på JVM anno 08/09.
Hockeyns skönhet och sorg. En titel som i mångt och mycket är knyckt från historikern och Svenska Akademins sekreterare Peter Englunds senaste bok vid namn Stridens skönhet och sorg.
Titeln passar väl in på hans verk och med en liten justering tycker jag att den även passar som titel för detta JVM.
Hockey är överlag något som berör. JVM är inget undantag. Jag har vänner som sällan ser hockey, men som överraskar mig med att säga att de sett flera matcher när Sverige har spelat denna turnering.
Det är något speciellt med JVM. Kanske är det så att det känns som att vad som helst kan hända när det är såpass unga spelare inblandade med så mycket press på sina axlar.
Kanske är det för att man känner lite extra för så unga människor med all denna press på sig, samtidigt som man kan identifiera sig själv med dem på ett annat sätt då man själv är relativt ung. Kanske är det den stundtals utmärkande och vackra naiviteten som är en del av hela turneringen som gör att den drar så mycket intresse.
En sak är säker. Det är sjukt underhållande. Det finns få saker i hockeyvärlden som är lika roliga att se på och följa. Ett riktigt bra OS och möjligen ett slutspel i Elitserien där Luleå går bra kan mäta sig. Samt Stanley Cup. Sen är det skralt med konkurrens.
För Finland gick det bekant inte speciellt bra, men jag fortsatte ändå att följa turneringen med stort intresse. Att Finland skulle gå till kvartsfinal hade man ett litet hopp till inför turneringen, men den strimma hopp grusades, krossades, förintades och tillintetgjordes efter en svag insats mot Slovakien och man fick se sig besegrade på straffar, trots en riktigt vacker straff av Rajala. Att vi skulle klara av att spela oss kvar i A-gruppen kändes givet så det var inget som oroade, men jag känner på efterhand att det hade varit riktigt skoj att ha varit med och lekt i det riktiga rampljuset med de andra storlagen. Det hade dessutom varit nyttigt för de underåriga spelarna.
Att vi inte är med och spelar slutspel kan ses som ett stort svaghetstecken för hockeynationen Finland, men det säger i realiteten inte mer än att våra årskullar födda -89 och -90 inte var de mest talangfulla kullarna vi fått fram. Varken mer eller mindre. Nästa år kommer vi tillbaka med ett starkare och talangfullare lag.
Mer om det senare.
-
Skönhet. Sorg. Två värdeladdade, men samtidigt väldigt diffusa ord. Jag tycker att hela slutspelet var en enda lång, fager, skönhet. Det var vackert att se på, spännande att följa och när alla känslor flöt upp till ytan gav det en speciell inramning till turneringen. Det hela var som ett gigantiskt krutförråd som igår antändes och hela hockeyvärlden ruckades i fundamenten i den efterföljande explosionen. Det var åtminstone känlan efteråt.
Men då röken skingrat sig lite kunde man konstatera att mycket av hockeyvärldens fundament är byggt av kanadensiska arkitekter och då lär inte explosionen ha givit ett speciellt bestående intryck – mer än i Sverige då. Det påvisar dock ett grundläggande problem – när hockeyturneringar spelas i Kanada och Kanada har ett guld inom räckhåll, ja, då är allt plötsligt möjligt och omöjligt.
En liten anekdot innan jag ger mig in på den aktuella matchen: Jag minns World Cup för några år sedan i Kanada, där Finlands landslag vaknade två gånger på sitt hotell för att brandlarmet gick...
Jag blev uppriktigt sagt upprörd igår när jag såg matchen. Jag har i vanliga fall egentligen inga som helst känslor till Sverige i sportsammanhang (mer än skadeglädje), men igår var det annorlunda. Jag blev nästan rent ut sagt äcklad av att se hur Markström blev överkörd ett antal gånger, även om han själv föll lätt en gång.
Som jag skrev tidigare: hade det varit Säteri som utsattes för det där hade jag inte haft någon röst idag.
Sverige förlorade naturligtvis inte på grund av domaren. Man förlorade för att man var sämre, men förlusten hade garanterat varit enklare att bära under andra omständigheter – för de svenska supportrarna då. Nu, många timmar senare, rör det mig inte i ryggen att Sverige förlorade, utan det är mer på sättet Kanada fick utföra matchen som jag fortfarande är lite irriterad över.
Det är nog ett svåråtkommligt problem, utan man får väl helt enkelt svara med samma mynt när de kommer på besök i framtiden. Låta dem träna på en uterink med tjaskig belysning, bo i tjugomannatält och äta frystorkat.
Nog om det.
-
Vad tycker jag egentligen om Finlands insats i turneringen? Tja, jag kan ju inte direkt påstå att jag är jag är alldeles salig över deras insats, men inte heller allt för besviken. Det kändes som om det var hugget eller stucket om vi skulle gå till kvartsfinal, men då Finland inte är välsignade med den där riktiga vinnarinstinkten så kanske utgången egentligen var given så här i efterhand. Om det var det lättare motståndet eller en dåligt inplanerad formtopp som gjorde att spelarna först verkade komma igång när vi spelade i kvalet låter jag vara osagt, men de få spelare vi hade att luta oss emot var inte tillräckliga för att ta oss till slutspelet.
Jag vill egentligen inte utse någon bästa spelare i turneringen för Finland då jag inte har kunnat se alla matcher, utan jag nämner istället att Rautakorpi ansåg att Metsola, Rajala och Sallinen gjorde de bästa insatserna i laget, och jag får väl helt enkelt ta honom vid hans ord.
Nu lägger i alla fall jag den här turneringen bakom mig och blickar framåt.
-
Det sista jag tänker ta upp är det jag påbörjade längre upp – det vill säga nästa säsongs JVM. Vi kommer helt klart att komma med en bra mycket starkare trupp där följande spelare från denna turnering är tillgänliga: Mikael Granlund, Teemu Hartikainen, Joonas Rask, Tommi Kivistö, Jani Lajunen, Joonas Nättinen, Jyri Niemi, Toni Rajala och Veli-Matti Vittasmäki. Mycket hinner hända, men namn jag kommer på så här på rak arm som torde vara intressanta vid en uttagning är Teemu Pulkkinen, Erik Haula, Joonas Donskoi, Sami Vatanen och Nico Manelius. Vilka målvakter som kommer att delta vill jag faktiskt inte riktigt uttala mig om än, men just nu känns det som om det kan vi bli vår svagaste del på flera år.
Sen kan vi ju alltid hoppas att någon spelare född -93 gör en ”Granlund” och blir uttaget tre år ”för tidigt”.
Medalj skall vara ett mål nästa år, anser jag. Det blir svårt att uppnå, men hellre sikta högt än för lågt.
Ett problem som jag tror är rätt påverkande till de svaga resultaten är att varje årskull Finlands juniorlandslag bygger på innehåller ett antal potentiella storstjärnor. Spelare som rent talangmässigt tillhör toppskiktet i världen. Problematiken grundar sig i att kullarna är alldeles för tunna och den verkliga bredden saknas. För att få ihop ett riktigt talangfullt lag måste man plocka från flera ålderskullar vilket blir på bekostnad av fysik, rutin och mänsklig mognad. En balansgång att gå för ansvariga ledare, med andra ord. Rutin kontra talang.
-
Jag skall försöka hålla er uppdaterade om U18-VM:et som spelas här på vårkanten. Det laget kan till stora delar vara det vi ser i nästa års JVM.
Dessutom, tack till alla som följt det jag skrivit under turneringen och lämnat tips och värmande kommentarer. Det uppskattas. Hoppas ni fortsätter besöka sidan och kommer med tips om ämnen att skriva om, samtidigt som ni hjälper mig att få igång forumet!
Och, som absolut avslutning kan vi väl alla enas om att det har varit en turnering innehållande både skönhet och sorg!
