Leijonat-bloggen : Sveriges bästa blogg om HC Kometa
Bloggen är igång igen, i något ny skepnad, och vi inleder med en liten introducering av HC Kometa Brno - laget med en platt glob till hemmaarena.
Jodå, vi överlevde sommaren i stekheta Europa. Givetvis krävdes det extraordinära åtgärder – iskall tjeckisk öl, glass, hockeyklipp på youtube, men här är vi, redo att möta en ny hockeysäsong med allt vad det innebär. För nog kommer vi få uppleva blytunga finalförluster mot Sverige. För nog kommer vi få se Luleå åka ut i kvarten. För nog kommer vi att kunna se mig dränka alla sorger i öl, knyta näven i fickan och tyst mumla de få ord jag kan på finska, vilka samtliga inte är något man bör säga alldeles för högt i kyrkan.
Nog med domedagsprofetior.
Let’s talk about HC Kometa Brno!
Kometa, ett gammalt klassiskt lag i Tjeckien, som haft det rätt tufft det senaste decenniet, köpte inför säsongen en plats i Extraliga. Fråga mig inte hur, men fråga mig gärna varför.
”-Varför?”
Jo, staden behöver hockey, staden behöver hockey från den högsta ligan. Sagt och gjort, kan man inte spela till sig en plats kan man ju köpa den istället, uppenbarligen. För det är verkligen en hockeystad. Hängivna supportrar. En intressant arena. Fina hockeyhalsdukar överallt på matchdag.
Tyvärr har staden ett skit-kasst hockeylag.
Jag var och såg dem för första gången igår, på plats, i Rondo. Och jag säger då det, vilken upplevelse.
Jag var ute i god tid. Några timmar före matchstart smög jag in på förbjudet område (vilket det faktiskt var), hittade en tös som pratade engelska och som gav mig både en matchbiljett och information om att jag inte borde vara där. ”Švedska, švedska!” utbrast jag, och flydde området illa kvickt.
Intog istället sportbaren för min frukost/lunch/inför-matchen-måltid, och såg andra halvan av Old Firm-derbyt, samtidigt som antalet Kometa-fans som börjat hopa sig kring bardisken, skrikandes efter öl för att släcka deras oändliga törst, ökade. Kände mig laddad. Tjeckisk hockey. På plats. Det kan inte vara dåligt.
En timme senare. Jag har blivit av med min perfekta plats på ena kortsidan, efter att ölen gjort sig allt för påmind och jag efter några sekunders överläggning insett att beskådning av en hel hockeymatch, ståendes, med en blåsa vid bristningsgränsen, inte skulle leda till något bra för någon. Hittar en plats mitt i smeten och tar mig en titt runt omkring i Rondo. Ler lite dumt för mig själv när jag tänker att det ser ut som en tillplattad Globen. För det är precis vad den är, en hockeypuck. Fast vit. Och lite större.
Publiken strömmar till. Öl för 10 svenska riksdaler överallt. Doft av korv. Doft av ishall. Doft av träbänkar. Vafalls!? Träbänkar? Jo, så är det. Vill man avnjuta hockeyn i Rondo sittandes får man göra det på en träbänk eller trästol – antingen på läktaren, i avbytar- eller i utvisningsbåset.
Det fina med Rondo är att båda kortsidorna är ståplats, och det skapar ett sjukt bra tryck inne i arenan. Sittplats är inte typisk svensk heller, direkt, utan den lever med rejält och gör mycket ljud av sig, och publiken där står faktiskt upp hälften av tiden känns det som. I övrigt vet jag inte riktigt vad jag skall tycka om arenan, mer än att den är riktigt charmig. Den är under uppfräschning, och en hel del arbete sker i och omkring arenan, men som jag uppfattade det kan man inte vandra ett varv i arenan, utan vill man gå till andra sidan, får man glatt gå ut i friska luften och traska runt. Toaletter för ståplats fanns bara utomhus också, som jag såg det.
Matchen då? Jovars, den vann vi med 7-2 och säsongens första seger var ett faktum. Givetvis är jag ödmjuk nog att inte tillskriva segern till min blotta närvaro, men nog hade den något med saken att göra…
Skämt å sido, matchen i sig var inte speciellt underhållande, faktiskt, och chanserna avlöste inte direkt varandra. Det som avgjorde var sjuk effektivitet, kontringsfarlighet och ett spel i numerärt överläge som var vassare än vad Liberec kunde åstadkomma. Isen innehöll ändå en hel del namn som man kände igen och till och med kunde uttala. Hlavac (såg ut att längta efter Elitserien), Petr Nedved, Tero Leinonen (som hade en tung kväll), Jan Novák, Milan Bartovic, Zdenek Blatny, Jiri Dopita, Kamil Brabenec, Ivan Huml och Vaclav Nedorost.
Hyfsade namn alltså, men de största profilerna stod faktiskt vid sidan av. Vi kan kalla dem Jiri och Petr. Två fans, med två egenheter. Den ena som kände ett hat mot domaren jag sällan skådat. Vid varje avblåsning som gick emot Brno, stövlade han över tre bänkrader, sprang upp bakom sekretariatet och vrålade och pekade mot domaren, för att sedan klättra tillbaka, klia sig i skägget och för sig själv tyst säga: ”Do prdele”.
Hans bänkgranne höll sig åtminstone kvar på sin plats, men hade ett nästan lika hetsigt humör och kände också ett hat mot en aktör på isen – Petr Nedved i motståndarlaget. Varje gång Petr var på isen, kunde man se två långfingrar följa honom. Glåporden haglade. Petr kollade upp mot honom, tänkte säkert något intressant, men gjorde ingen antydan på att var berörd.
Ni kan ju tänka er dessa herrars reaktion när Petr gjorde mål i ett numerärt överläge som domaren lite tvivelaktigt utdömt till Liberec…
När slutsignalen ljöd, och dörrarna öppnades, andades hela Rondo karnevalstämning och den spred sig med supportrarna som vilken svininfluensa som helst ut i den något kyliga oktobernatten.
Hockey i Brno är trevligt.
