Leijonat-bloggen : Optimisten, pessimisten och fylleristen
Vi har här på Svenskafans idag äran att få introducera tre starka personligheter för er få men trogna läsare. Tre olika personligheter, med tre olika utgångspunkter i sitt hockeyanalyserande och med tre olika halter av alkohol i kroppen.
Möt Miikka, kurator från Luleå med framåtanda av guds nåde. Ständigt optimistisk, som ser det positiva i allt och som har ett konstant flin på läpparna som är omöjligt att sudda ut. Miikka har själva inga större erfarenheter av eget hockeyspelande, men gillar gladhockey och kreativa spelare, samt matcher med många mål.
Möt Seppo, en typisk norrländsk finlandssvensk, där bitterheten lyser igenom och som har en inte speciellt lyckad hockeybakgrund, där han efter att ha misslyckats att ta plats i Rovaniemis korpserie flyttat till Sverige för att söka lyckan och kärleken i livet. Det enda han fann var en pessimism vi sällan skådat. Satans surfinne.
Möt Pekka, som i yngre dar´ var en talang utöver det vanliga. Som tur är räddade spriten Pekka från sporten, och gjorde ett lätt okonventionellt byte – från a-laget i en framgångsrik SM-liiga-klubb, till a-laget utanför Systemet i Gällivare.
Leijonat-bloggen fick sig en pratstund med dessa tre herrar på ett fik någonstans i Norrland. Miikka var det inga som helst problem att få låna lite tid av då han älskar att träffa nya människor och tanken att få synas lite i Leijonat-bloggen kittlade fint antar jag. Seppo däremot, det är en annan historia det. Fråga mig inte hur jag lyckades få dit honom, och ärligt trodde jag faktiskt aldrig att han skulle dyka upp, men när jag rullade in på parkeringsplatsen såg jag skotern parkerad snyggt och prydligt utanför, och inne i caféet satt han redan och sipprade på en förmiddagskaffe spetsad med en liten jävel (självmedhavd, givetvis). Pekka fick vi såklart hämta upp och låna ett tag från förstakedjan utanför bolaget – ett par tjeckiska högklasspilsner löste situationen rätt smidigt.
Givet diskussionsämne var ju den stundande OS-turneringen, och det är något som ligger samtliga herrar varmt om hjärtat – och åsikterna gick ju såklart isär rätt mycket när det kommer till utsikterna för guldmedalj för de finländska iskrigarna.
Pekka var inte speciellt aktiv i diskussionen, utan såg mest orolig ut att någon skulle notera hans icke allt för diskret gömda ölflaska under västen skulle synas, när han ibland lättade lite på tyget och tog sig en klunk.
Salmela: ”Så, vilka vinner den ädlaste OS-medaljen?”
Miikka: ”Finland såklart. Det står alldeles tydligt att vi förvisso inte har den starkaste truppen på pappret, men det ligger rätt i tiden med en guldmedalj nu. Absolut sista landslagsturneringen av värde för många av de framträdande spelarna, och finns det ens en liten gnutta rättvisa i denna värld är det dags att hockeygudarna visar nåd och låter Selänne, Koivu och CO. hångla upp guldmedaljen en första och sista gång innan de lägger hockeyrören på hyllan.”
Seppo, som hela tiden spanat ut genom fönstret under Miikkas utläggning suckar tungt, och tar till sist till orda.
”Saaaatans optimism, till vilken nytta? Du blir bara besviken. Finland har inte vunnit något av värde någonsin i ishockey och guldmedaljen -95 var ett undantag och resultatet av en personkemi vi aldrig mer kommer skåda inom finsk hockey. Guld kan vi bara drömma om. Vi saknar spetskompetens inom samtliga områden utöver målvaktsposten, och där kommer Kiprusoff som är lite av en diva, orsaka problem i omklädningsrummet som ändå stjälper mer än det hjälper. Vi saknar dessutom defensiv stabilitet och offensivt hänger allt på att ett fåtal presterar på topp och att övriga presterar över deras egentliga förmåga. Dessutom har vi ingen vinnarmentalitet och viker oss när det krävs att man skall stå rakryggad och avvärja kanadensiska hemmadomare.”
Pekka som suttit tyst och intresserad lyssnat på Miikka och Seppo, ber om ordet och övriga tystnar och med darr på läppen säger Pekka…
”Robert…ölen är slut.”
Övriga skrattar gott, och under bordet smyger jag fram ytterligare en nyöppnad Svijany 14° - det vackraste elixir man kan dricka.
”Nåjo Seppo, visst har vi chans på guldmedaljen även i år. Vi har starka karaktärer i truppen, och uppvisar vi samma spel som senast har vi absolut en chans. Vi har två av världens bästa målvakter i truppen, två toppbackar rent offensivt och ett par säkra kort bakåt samtidigt som det känns som om vi har fler potentiellt dödliga anfallsvapen framåt.”
Seppo: ”Jaha, och vilka är dessa så kallade ”toppbackar”?”
Pekka: ”Timonen och Pitkänen. Pitkänen har sin absolut bästa säsong i karriären så här långt och är en offensvit mycket begåvad back. Kanske inte riktigt en genomgedigen ’quarter back-typ”, men har störtsköna första pass och en skridskoåkning som är sexigare än en yngre Frostell. Visst kan jag hålla med om att han orsakar onödiga svårigheter i defensiv zon på grund av dåliga beslut, men para ihop honom med Lydman och du skall få se på grejer. Timonen å sin sida är en av de bättre backarna anser jag i dagens hockey och får trots detta väldigt lite utrymme i media. Visst har han en något liten kroppshydda för att vara back, men han spelar ändå med en hög nivå över hela banan och kan användas i samtliga spelsekvenser.”
Miikka: ”Sant. Dessutom är Lydman och Salo helt klart bra hockeyspelare, som kommer att kompletera detta lag perfekt.”
Seppo: ”Förvisso, Timonen är en mycket kapabel back, men skall han spela hela matchen och täcka upp för Lepistö och Kukkonen när de är inne på isen? När Ovechkin kommer farandes längs kanten som en galen björn från Sibirien, skall alltså Lepistö hålla emot? Crosby kommer spela brallorna av Kukkonen och Salo är ju mest troligt skadad och är inte heller i någon toppform. Just en fin backuppsättning, med tre kapabla backar. Att Niskala är med måste ju ses som någon sorts internskämt, tills man inser att Finland inte har starkare kort att slänga in.”
Pekka: ”Men Lepistö har inte sett så pjåkig ut på sistone, och Salo är faktiskt inte skadad. Kukkonen är en fullt kapabel försvarare, och måste vara en rubriksättares dröm, inte sant Robert?”.
Salmela: ”Helt klart, även om det inte är i samma nivå som min favoritorientererska från Schweiz. Jag borde blivit orienteringsfantast istället. I övrigt måste jag hålla med Pekka en aning här – vår backbesättning är hemskt tunn i vanlig ordning och minsta skada på topp-4 kommer kännas som livstids pungspark. Jag tror att vi med tur kan nå en medaljplats, men knappast en final.”
Miikka: ”Jag tror att vår backbesättning kommer spela på ett sätt som ger oss chansen till vinst. Framåt ser det inte heller dåligt ut. Mikko Koivu kommer vara en av de vassaste spelarna i denna turnering. Jag vet inte när jag sett en finsk spelare stöpt i samma form som Mikko. Defensivt väldigt förtroendeingivande, tar ansvar över hela banan och har ledaregenskaper och en beslutsamhet vi inte sett sedan Marskens dagar. Offensivt den bästa spelfördelaren i laget och har slipat till målskyttet ytterligare en del.”
Pekka: ”Korrekt, och utöver detta kommer Selänne och Koivu som varit upp och ner denna säsong, på grund av skador och annat, göra en sista stor turnering på världsscenen och kommer givetvis vara en bärande balk i detta lagbygge. Filppula, Tuomo Ruutu och Lehtinen går ju inte heller av för hackor…”
Seppo som under en längre tid fingrat på något som kunde vara en bit klassiskt finskt stål, började se bittrare och bittrare ut och jag väljer att blåsa av matchen för ett kortare uppehåll och en möjlighet att hämta andan ute på parkeringen…
