Adjö, förlorargenerationen, adjö!
Många veckor har passerat sedan det patetiska misslyckandet mot USA. Bronsmedaljen kan andra glädja sig åt, och jag såg inte ens matchen, men fick inte desto mindre ett grattis-sms skickat till mig från en tjeckisk bekant morgonen därpå - jag svarade att deras broderland Slovakien troligtvis hade behövt medaljen mer än Finland.
En annan kulör på medaljen än guld var det sista jag ville se kring en finsk hockeyspelares hals när turneringen summerades.
Men ärligt, vi är inte bättre än så här i dagsläget. Och det kommer bli sämre, var så säkra. Våra toppspelare är till åren gångna, spindelväv och mossa står att finna lite varstans och hela vår förstafemma kommer att vara väck nästa gång det vankas OS-hockey. Timonen lär ha slutat. Salo har slutat. Selänne har slutat. Koivu har slutat. Lehtinen har slutat. Lydman kan nog vara för gammal, Jarkko Ruutu kommer vara borta, Peltonen likaså, Hagman kommer vara 34 - Kiprusoff 37 och Bäckström 36.
Jag känner hur optimistens andetag sveper in. Verkligen. Detta är kalla fakta, tyvärr.
Problemet vi har haft, har och kommer att ha är att vi inte kan producera framåt när det gäller, när matcherna blir tajta och målsnålla faller vi alltid till korta. Varför? Vi saknar spets som andra nationer har. Vi gjorde imponerande, nästan andetagsstjälande, tre mål mot toppnationer under denna turnering. Tre mål mina damer och herrar. Tre matcher, mot Tjeckien, USA och Sverige. Vi lyckas alltså med konststycket att snitta ett mål per match mot dessa nationer. Att måla mot Tyskland, Turkiet, Lettland eller annat hockeymässigt utvecklingsland vinner man inga turneringar på. Då spelar det ingen roll om valfri finsk puckmotare står på huvudet, balanserar två helrör Koskenkorva på skridskoskenan eller pressar fram de mest skräckinjagande finska svordomarna sedan kristi födelse– matcherna kommer ändå att förloras i 9 fall av 10.
Lite imponerande statistik från OS:
- Selänne två assist. Bravo.
- M. Koivu fyra assist, varav tre mot Vitryssland i öppningsmatchen.
- Saku Koivu tre assist.
- Tuomo Ruutu ett mål.
- Kiprusoff räddade under 90% av skotten.
Matchen mot USA var ju näst intill patetisk – ett tag trodde jag att någon skämtade med mig, men när bartendern gav mig en trasa och gestikulerade att jag kanske skulle börja gråta snart, svepte jag ölen, lämnade pengar och gick.
Förnedrande.
Allt som allt räknar jag med att omkring 10 spelare ur dagens trupp ej kommer att vara nominerade nästa gång det gäller att visa att vi är bäst på att förlora när det gäller som mest. Jag skrev innan turneringen att vi skulle ta med oss lite yngre spelare i truppen för framtiden. Nu var den yngsta spelaren Sami Lepistö som är 25 år gammal. Det är inte så att jag skulle vilja ha tagit med halva J20-landslaget, men några yngre spelare hade varit bra att skola in. Jag menar, vilken skada hade skett att ta med Tuukka Rask som tredjemålvakt? Å andra sidan tror jag inte det gör jättestor skillnad om han följt med, men att ge honom lite rutin hur det fungerar i ett OS kan vara bra för framtiden, för jag är tämligen övertygad om att han är vår startmålvakt i Ryssland om fyra år. Tuukka kommer vara vårat hopp då och jag ser redan framför mig, mig själv sittande vid datorn skrivandes på en inför-artikel med titeln: It’s Tuukka time baby!
Vilken nytta gjorde egentligen spelare som Peltonen, Lehtinen och så vidare? Korpikoski, Nokelainen eller liknande hade varit intressantare att ta med. Unga spelare, som inte varit med tidigare och förlorat. Ibland hänger en viss mentalitet och historia med för länge helt enkelt, och dessa två har inte varit med och förlorat med landslaget tidigare när det verkligen gällde till skillnad från många andra. Sport handlar mycket om mentalitet och tankegångar – det kan man aldrig komma ifrån.
Titeln på artikeln må vara rätt kall och rå, men det är sanningen. Vad har dessa spelare vunnit med landslaget egentligen? Ingenting, utöver ett VM-guld som bärgades ungefär samtidigt som Sovjet gick över gränsen vid näset. Dock får ni inte misstolka mig, många av dessa spelare har varit stora favoriter hos mig och är det fortfarande och jag är mäkta imponerade över många av dessa herrars karriärer och (oftast personliga) framgångar. Men för mig går sport och speciellt hockey ut på en sak – att vinna. Guld. Ingenting annat. Anser man annat är man antaglien tjeck eller motionssportare.
Nåja, historia är historia, och den går inte att ändra såvida man inte är en jävel på revidering. Nej, det är dags att lära av historian istället.
Så:
- Ut med det gamla.
- In med det nya.
Bort med gammal last, in med nytt, ungt och fräscht. Det är dags att tänka om.
VM is coming up.
VM-turneringar är inte speciellt upphetsande egentligen, och även om jag säkert inte kommer att få mycket till medhåll angående detta, anser jag att vi får se dessa turneringar som träning inför 2014. Ett problem vi har är att det är ett rätt stort glapp mellan de olika talangfulla årgångarna vi har att plocka spelare ifrån. Vi har det gamla gardet med Saku Koivu i spetsen. Efter det kommer det en generation med Ruutu, M. Koivu, Pitkänen, Lehtonen och så vidare. Efter det? Jag trodde en hel del på generationen född -87, och helt kört är det ju inte där egentligen, men Osala, Lehtonen och Lindgren som dominerade i J20-VM i Leksand har haft förvånasvärt svårt att producera och utvecklas som jag hade förväntat mig. Just nu är det väldigt svårt att sia i huruvida denna årgång kommer att leda någon vart i längden, men Rask är ju ett rätt säkert kort och Laakso är faktiskt en spelare som tilltalar mig. Doftar lite Lydman kring den killen. Sen tror jag det kan vara bra för Osala med ett klubbyte till Carolina och Lehtonen skall visst ha spetsat till sig ytterligare i AHL. Rask som jag redan nämnt har jag en rätt skarp böjelse för och jag hoppas verkligen att han utvecklas till något utöver det vanliga. I dagsläget dominerar han diverse statistiklistor i NHL, och även om han inte spelat mer än ett 40-tal matcher är det ju fortfarande en prestation som imponerar. Thomas Venzina förra säsongen är det som räddat honom från att spela än mindre matcher.
Vi får se helt enkelt hur inskeppningen av nytt blod kommer att ske, men mellan spelare födda -83 eller -84 till -87 är det ett rätt dåligt sått med talangfulla frön. Efter generationen -87 fram till, låt oss säga, -91 och -92 likaså. Enorma glapp som känns desto mer när det verkar som om grupper av talanger kommer och går i vågor. Försvinner en talangfull grupp, är det yngre gardet som skall täcka upp antingen för tunt eller för orutinerat. Det kommer att kännas ungefär som en konstant pungspark några år framöver. Eller rätt många, för att vara ärlig. För när OS 2014 spelas kommer vi inte heller ha chans på guldmedaljen och det kan jag nästan sätta ett par kannor öl på.
Jag har inte riktigt satt mig in i vilka spelare som är tillgängliga för Finland i det kommande världsmästerskapet, men en snabb överblick av ställningarna i de NHL:ianska tabellerna säger mig att spelare som...
Bergenheim
Jokinen
Pitkänen
Niittymäki
Kiprusoff
Selänne
Koivu
Lehtonen
Lehtinen
Bäckström
M. Koviu
Miettinen
Hagman
...skulle kunna vara tillgängliga. Till detta kommer spelare som skulle kunna vara disponibla när första VM-pucken släpps:
Timonen
Leino
Rask
Från AHL finns det även en hel del namn som skulle kunna finnas tillgängliga om allt vill säg väl:
Heikkinen
Lehtivuori
Lehtonen
Pyörälä
Osala
Sen ett par intressanta kort från SM-liiga:
Lehterä
Enlund
Spelare som Sami Kapanen, Nummelin, Hentunen och Peltonen borde ej vara med ens i diskussionerna - det kanske minskar vår slagkraft i år, men se lite långsiktigt för en gångs skull. En VM-medalj som ändå inte kommer glimma som bara guld kan, värmer inte mycket.
Det jag i grund och botten vill nå fram till är att det är, utöver att nytt blod skall in i truppen, dags att börja födädla den hockeytalang som finns inom Finlands gränser, för i dagsläget kommer det fram alldeles för lite spetskompetens ur de finska hockeyleden. Tyvärr är jag inte speciellt insatt i huruvida yngre finska spelare får spöstraff med det välkända finska riset i yngre dar om de försöker sig på en piruett med pucken vid offensiv blå eller inte, men min känsla är att det lutar åt något liknande. Jag har läst om hockeyakademier och grejer, och det är trevligt, för saker och ting måste ändras i grunden. Finska hockeygnuggar kommer det alltid att finnas, och kommer det i framtiden råda brist på det får väl jag och Pundars knyta på oss hockeyrören och äta puck – för OS-guld skall vi tamejfanimig ha en vacker dag.
