Leijonat-bloggen : Prägel och prygel
Finland öppnade alltså VM med konststycket att förlora mot Danmark efter en tam insats mot en fet, röd, svulstig, dansk korv som förgjorde allt hopp om vinst.
Det var en flock hungriga, aggressiva, målmedvetna och sergersugna finska lejon som tog sig an den danske fienden på andra sidan isen igår kväll. Och visst fick vi se en sprudlande tillställning signerad Jukka Jalonen. Spelarna kämpade, slet och bet och isen förvandlades till ett sprudlande isinferno där de finska krigarna skrinnade fram - utan ånger, utan nåd med en sak i blick – seger! Och seger blev det, så klart, då Finland “The greatest hockey power”, var totalt överlägset sin kombatant och nedgjorde dansken till siste man.
Nä, skojade bara.
Jag gissade på att det skulle bli en potentiellt tuff öppningsmatch mot Danmark, men att vi skulle förlora på ett, åtminstone siffermässigt, förnedrande sätt hade jag aldrig i tankarna. Jag satt igår och skumpade fram på bussens äkta, läderimmiterande galonsäte på väg till en badmintonssession och funderade på potentiella svarta rubriker vid en förlust mot Danmark i öppningsmatchen. För svarta rubriker brukar ju vara enklare att komma på än upplyftande diton. Och roligare.
Två ord fastnade jag för.
Prägel.
Jag funderade för mig själv när jag kollade ut på något som kan ha varit det största, och slitnaste, lägenhetskomplexet jag skådat, hur en matchförlust mot Danmark skulle se ut. Jag tänkte att det skulle bero på sinnessjuk otur, en storspelande puckplockare i danskarnas bur eller bara ren och skär, hemsk och dräpande ineffektivitet.
Att matchen skulle förloras på ren lamhet, av ren ovilja i en fantasilös antishow från det finländska manskapet, hade jag aldrig i mina tankar.
Det var rentav rätt underhållande att se hur de tafatta försöken att äntra zonen i ordnade former, fastnade i något som liknas vid en fet, röd, svulstig, pulserande dansk korv. Det var pass framför bladet, bakom bladet, mellan skridskorna, i huvudhöjd, till icing och det var dumpade puckar som man ändå inte var först eller ens i närheten av att vara på och det var löjliga försöka att lägga pucken mellan skridskor på motståndare när man själv stod närmast still. Det var individuella misstag, det var outnyttjade PP-chanser, det var turmål, det var danskt jubel, det var hängande finsk läpp och det var prygel.
Prygel.
Det var tamejfan det lamaste jag skådat. Ingen kämpaglöd, inget ös, inget röj, inga tacklingar, inget stoppa in näsan framför mål bland de danska klubborna yxades vilt som i ett sågverk. Det var individuella misstag av hög oktan, där Vatanens juniormisstag betydde dryga 0-2 i röven och Korpikoskis inte allt för välplanerade tjurrusning gav sänkande 1-3 i samma röv.
Förlust mot Danmark alltså. Vad innebär det?
Ptja, dags att inse att vi måste vinna de kommande matcherna, vilka innebär att vi möter ett tyskt lag, uppumpat i ädlaste Schwarzenegger-manér samt en amerikansk pluton som garanterat kommer krossa oss som små mjuka gråsuggor under en marschkänga vid påvisande av samma flathet.
Det visade sig visst att positivismen har framför sig fått sig en rätt stenig väg till Dubl...finalen.
