Leijonat-bloggen : Hujedamig!
Mycket intressant gårdag måste jag tillstå, där Inter manövrerade ut Bayern, och Tyskland ställde till med stora problem för Ryssland. Tjeckien tog sig även dem inte helt orättvist till final efter ytterligare en straffseger – denna gång mot Tre Kronor.
Jag har sällan skådat den mängden medgångssupportrar någon gång, som jag gjort i Tjeckien. Visst har alla länder medgångssupportrar, där den stora massan mest tänder till när det börjar dofta medalj och tar då på sig tjocka analyserarglasögonen och pressar ur sig kommentarer vid frukostbordet på löpande band. Dock har jag även lika sällan skådat så hängivna och högljudda medgångssupportrar. Beskådar man deras engagemang från sidan kan man lätt ta dem för heltidssupportrar. Ölen flödar och ordbanken består utav fyra olika svordomar som snillrikt kombineras och skapar kraftfulla ordföljder. Do prdele, kurva, piicha, tyvole. Poesi. Avgrundsvrål som enkelt väcker döda till liv när det målas i motståndarburen. Hjärterörande glädje och sammanhållning vid vinst. Bra tider för servitörerna.
Jag var helt övertygad om att Sverige faktiskt skulle vinna, och det med klara 4-1. Tyvärr är jag ju varken någon större hockeyanalytiker eller måltippare, så det kanske inte var så förvånande att det gick åt andra hållet istället.
Med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte brydde mig det minsta under matchens gång när matchen stod och vägde åt det ena eller andra hållet och ju äldre jag blivit, desto mindre bryr jag mig om hur sport, matcher och turneringar slutar. Givetvis blir jag glad, besviken och fylld av energi beroende på utgång, men det är inte som tidigare. Livet innehåller så mycket mer än sport och även om sport som sådant är en tillflyktsort för många, borde allt ses för vad det i grund och botten är - underhållning, ingenting annat.
Så, hade Sverige vunnit igår, hade jag inte känt mig annorlunda än nu när de förlorade. Jag är inte sen att medge att jag tidigare varit mycket mer fientligt mot Tre Kronor och svensk sport över lag, men jag har väl växt upp, antar jag. Såklart är det tråkigt för dem som håller på Tre Kronor att de åkte ur, men skoj för tjeckerna som är bra mycket mer passionerade till sitt hockeylandslag än svenskar är. Jag missunnar dem inte denna framgång, och även om dem idag kommer få smaka av ryssen, så blir nog de flesta tjeckerna nöjda ändå – silver är ju klart acceptabelt i mångas ögon, runt om i världen, och det kanske är en sund inställning i grund och botten och jag kan förstå den. Förstå den, men aldrig hålla med. Aktivt utövande av någon sport går ut på en sak för mig – att vinna. Något finländare rent generellt inte verkar vara så bra på.
Nåja, jag kom hem igår kring midnatt, glad i hågen efter en trevlig kväll, och föga visste jag vad som väntade mig när jag loggade in för lite fyllesurfning.
Jag kom till två insikter igår:
1. Att skapa åsikter och ordna läsare till en artikel är aldrig mer än två ord bort.
2. Yttrandefrihet är grunden till all humor i världen – det var länge sedan jag hade så kul som när jag kom hem och läste vad som skrivits i kommentatorsfältet.
Jag tar givetvis åt mig av all välgrundad kritik som lämnats till mig, av, vad jag befarar, är landets begåvningsreserv. Avgå skall jag absolut göra, hur det nu rent praktiskt skall vara genomförbart.
Diskussionen som blossade upp igår var rätt intressant och jag ställer mig inte på någon sida då jag anser att både “finländare” och “svenskar” i många fall inte bidrog till någonting egentligen mer än att skapa en hatisk stämning. Det togs upp historia, bastu, finnar, en hel del kosken, personangrepp och andra trevligheter. Inte speciellt mycket ishockey, vilket förvisso inte förvånar mig så mycket. Men jag förstår inte det riktigt. För mig är olika lag, och dess supportrar, en fin grund för lite provokation i all välmening, och jag kan både ge och ta inom detta område. Skämt med glimten i ögat, gliringar och så vidare skall blandas med ryggdunkar och handslag. Jag skakade ena bartenderns tass igår och grattade till finalplatsen. Samma bartender som skrattat mig rakt upp i ansiktet och erbjudit mig en trasa att torka potentilla tårar med i samband med matchen mot USA. Vi har alltid glimten i ögat mot varandra, och även om jag inte snackar tjeckiska och han inte pratar engelska, har vi rätt skoj – och jag kommer ju kunna ge igen, han är trots allt Arsenalsupporter...
Det är lite sorgligt när man kan konstatera att sport i många fall kan användas för att få utlopp för illa dold rasism från båda håll. Sorgligt, men på samma gång så jävla skoj. Många odödliga kommentarer att spara.
Folk tror jag hatar Sverige – det gör jag inte, jag älskar Sverige för vad det är och kommer säkerligen leva stora delar av mitt liv där. Det är bara Tre Kronor jag genom åren haft lite svårt för, men nu bryr jag mig inte speciellt mycket om dem heller.
Men, heja Tyskland!
;)
