Analys över de tandlösa lejonens JVM
"Harri Rindell och Tomek Valtonen får ju naturligtvis ta på sig en hel del..."
När Finland spelade träningsmatcherna inför JVM mot Kanada och USA såg det väldigt lovande ut. Då verkade det mesta fungera i både anfallet och i försvar, en bra balans helt enkelt. Av naturliga skäl steg förhoppningarna att de skulle ta sig till medaljrundan. Frågan är vad hände på vägen? Vad exakt skedde i huvudena hos förbundskapten Rindell och assisterande Tomek Valtonen när de klev in i omklädningsrummet när de skulle spela mot Lettland? För mig är det verkligen ett stort mysterium. Visst kan saker och ting ske fort i hockey, men att en förändring från det bättre till det sämre sker på det här sättet i det finländska laget är i det närmaste sanslöst.
Mot Lettland, trots vinsten, såg man ju att det var någonting som inte stämde. Skridskoåkningen överlag såg trög ut. Boxplayspelarna var stillastående som julgranar. Oerhört krampaktig var det att ta sig in framför mål. Värre skulle det bli mot Tjeckien då de förlorade. Och mot Schweiz såg det inte bättre ut, men de tog två poäng efter att ha tagit sig i kragen rejält i tredje perioden. När man inbillade sig att de finländska spelarna skulle vakna till ordentligt mot Sverige så blev det etter värre. Visst de kom igen, men tappade det hela. Symptomatiskt för det finländska laget visade sig när de var på väg att nå vattenytan efter att ha varit på väg att drunkna under isen flera gånger så slår de sig själva med klubborna mot huvudet och tar rent av fullständigt korkade utvisningar.
Harri Rindell och Tomek Valtonen får ju naturligtvis ta på sig en hel del eftersom de verkade agera alldeles försent, nästintill handlingsförlamade.Timeouterna togs alldeles försent. Men många av spelarna kom inte upp till deras förväntade standard, mest därför att det satt i huvudet. Kanske blev spelarna för bekväma efter träningsmatcherna mot Kanada och USA? Må vara lätt hänt, men redan under Lettlandsmatchen skulle ledningen ha tagit tag i detta, för det var där raset började sakteliga, vilket jag befarade i en tidigare artikel. I efterhand kan man konstatera att det var en så kallad Pyrrhus seger. En spelare jag inte vill lägga någon skuld på är Joonas Korpisalo även om han säkerligen kunnat ta en eller två puckar mot Sverige, men i det stora hela var han den som höll Finland under armarna. Självklart blir det för tungt till slut oavsett hur många mål Granlund, Barkov eller Teräväinen gör.
Nu väntar kvalmatcher för att hålla sig kvar i A-juniorernas VM, men det är endast av akademisk betydelse, ärligt talat är det skitsamma i ett sådant här läge. Viktiga är dessa matcher förstås, men för finska förbundet är det ännu viktigare att fundera i fortsättningen hur de ska utveckla finsk juniorhockey för att hänga med de andra länderna. Schweiz har utvecklat sina juniorer på ett utmärkt sätt de senaste 5 åren och kan så småningom få till det. Tjeckien och deras broderland Slovakien verkar vara på väg tillbaka mot toppen, i synnerhet Tjeckien. Sverige har en god grogrund för några år framöver. Kanada är alltid Kanada, de kommer finna nya superstjärnor överallt var man än letar i deras obegripligt stora land, liknande är det för Ryssland. Men för Finland? Det enda sättet för att utveckla juniorer som det ser ut just nu är att slänga i dem relativt tidigt i de högsta ligorna, Mestis och SM-liiga och/eller låta unga talanger spela i de bättre nordamerikanska juniorligorna.
/Arto Palovaara
**** Källa: Förklaring till Pyrrhus seger: http://sv.wikipedia.org/wiki/Pyrrhusseger
