Jääkiekko - Ishockey ur finsk synvinkel : "Ingen riktig finne"
"Man heter det ju vad man heter, man gör det man gör. Vardagen är t i stort sett densamma var man än tittar"
Himlen var sannerligen klarblå just denna dag. Kvällssolen lös starkt, men det var småkyligt i luften. Myggen kändes dock inte alltför besvärande ännu. Framför mig reste sig Ylläsfjället. Stod på parkeringen utanför Saagahotellet med nya krafter efter att ha andats ut en stund från 2 milamarschen runt Äkäslompolo och Ylläsjärvi. Tittade på klockan. 17.34 finsk tid. Tog mig upp på toppen trots att benen darrade av trötthet. Jag vet inte exakt hur många meter det är till toppen. Men låt oss säga 800-900 meter beroende vad man räknar som bergets fot. Jag hade varit runt i området många gånger ända sedan barndomens dagar. Vandrat i dessa skogar säkerligen en miljontals gånger. Fast inte på det här sättet som denna gång. Detta var en för mig alldeles särskild vandring som handlade mer om min uppgörelse, över vem jag är som människa, om min acceptans att leva i den tid jag lever i med alla dess tänkbara förutsättningar, att allting är inte som förr som det var då när jag växte upp. På det viset växte jag upp som människa för varje meter jag tog i denna vandring. Min farmor fanns inte kvar i livet längre. Många andra släktingar hade också gått bort. Världen i övrigt var och är på väg att förändra sig. Liksom jag själv.
När jag stod uppe på toppen av Ylläs så tittade jag mig runt åt alla väderstreck. Såg över skogarna, sjöarna, de små jokkarna som flöt igenom landskapet. Några renar stod strax nedanför mig på slänten och tuggade på den mossa som fanns tillgänglig på och mellan stenarna. Försökte lokalisera Kurtakko, där min farmors gård ligger och där jag äger en bit mark som jag fått ärva av min far. Den här resan innebar på sitt sätt att mina rötter med denna plats som jag beskriver fördjupades. Att en del av mitt hjärta hör hemma här. Förvisso blir det inte alltid så täta besök som jag ofta önskar pga avståndet till Kurtakko från Stockholm där jag bor just nu. Fast jag kommer alltid återvända dit på ett eller annat sätt. Och jag kommer på ett eller annat sätt att återvända till Luleå där jag gått grundskola och gymnasium. För Luleå är också en stor del av mitt rotsystem på denna jord.
Den aktuella biofilmen "Ingen riktig finne" som den översatts till från "laulu koti-ikävästä" (eg borde den heta sången om hemmets längtan om man ska vara mer bokstavlig) var jag och såg för en tid sedan. För att göra en kort recension här så handlar det ju om Kai Latvalehtos resa till sin barndomsstad Göteborg från Oulu/Uleåborg tillsammans med sin far. I mångt och mycket handlar det ju om de finländare som flyttade till Sverige på 1960-70-talet och hur livet tedde sig då för dem och deras barn, min far och mor plus mig och mina syskon inklusive. Om rotlösheten, att vara delad mellan olika världar, det finska och det svenska. Detta är ett dilemma som jag också på ett sätt berörts av. För hemma var det Finland och i skolan var det Sverige. I skolan hejade alla förstås på Sverige i hockey, medan jag hejade på Finland. Man kan ju fråga sig varför, t o m min far frågade varför...men det var bara så. Man kan peka på många skäl till varför det var så eller kanske egentligen inget.Men i vilket fall som helst så tvekade jag inte en sekund över om jag skulle hålla på Tre kronor eller lejonen då jag fick frågan vilka jag håller på. Det var förvisso ganska tufft i många år under skoltiden. För visst fick jag höra rätt många glåpord här och var hur finnar var och är osv. Särskilt när Finland förlorade. Men jag lärde mig med tiden hantera det och se det mer och mer som att sport är sport och den har sin verklighet. Det bättre laget för stunden vann. Ingenting mer med det. Ibland vann Finland. Så det kan gå.
Nu i förändringens tidevarv (är väl alltid förändringens tidevarv?) så ser man saker på ett annat sätt. På sig själv och sin omvärld. Saker och ting är inte så enkla som det kanske var förr, vad vet jag, men uppenbarligen så spelar människor i olika landslag fastän de är födda och gått skola i helt andra länder kan man ju konstatera. Man kanske kan tycka att det är konstigt, men som kanske inte är det när man tittar närmare på saker och ting. Tänker på många kroatiska fotbollsspelare som uppfostrats i Tyskland och äter mer tysk mat än balkansk. Irländare som egentligen kanske är mer engelsk innerst inne men som ändå spelar fotboll för den gröna ön. Behöver det vara mer komplext än så? Man kan ju utgå ifrån att de har haft sina skäl.
Men frågan till mig som ställts många gånger är den klassiska: är du svensk eller finne? Egentligen skulle jag säga: varken det ena eller det andra. För någonstans på vägen har man fått upp ögonen för att i grunden handlar det ju om att vi alla är människor. En människa är ju egentligen ingen nation, kultur eller ett språk. Endast i grunden av kött och blod med alla dess komponenter som håller oss levande i x antal år tills vi begravs i jorden. Under tiden älskar vi det vi älskar, våra medmänniskor och det vi gör till vardags. Och jag älskar sport och skriva om det. För mig spelar det ingen roll om jag sitter på självaste toppen av Ylläs eller i en lägenhet i Stockholm. Jag vet inte om det gör mig till mer svensk eller finne för det beroende på var jag finns någonstans och bevakar sporten, i detta fall hockey. Man heter det ju vad man heter, man gör det man gör. Vardagen är i stort sett densamma var man än tittar. Fast hade jag fortsatt spela hockey och t o m blivit så pass duktig att jag fått en förfrågan att spela för det finska landslaget så hade jag tackat ja 100 av 100 gånger. Men jag älskar ju Sverige lika mycket, för bägge länderna är på sitt sätt hem för mig. För mig är det en rikedom att äga bägge sammanhangen utan att behöva skämmas för det ena eller det andra eller känna mig rotslös. Kära lilla Luleå och den ännu mindre och lika kära Kurtakko med fjället Ylläs som tornar upp sig i bakgrunden var man än vandrar i byn.
Ja, man vet aldrig med framtiden.... kanske man får komma till någon ViaSatsänding under något VM och skrika "SUOMI" som Marcus Birro gastar ITALIEN oavsett match och tillfälle? Vore något.
****************
Det har ju hänt en hel del på hockeyfronten.
Ni som följt mig på Betsafe eller kollat via andra forum har ju sett att det pågår för fullt ett slutspel i SM-liiga. Den största överraskningen av alla är ju Rauman Lukkos frammarsch. Först eliminerade dem Oulun Kärpät med 2-1 i matcher i åttondelen, eller wildcardslutspelet som det kallas för. Bara det var en smärre chock för expertisen. Givetvis var förlusten lika med fiasko för Kärpät som nog räknade med att ta sig vidare. Men deras formkurva dalade sakta men säkert neråt efter jul. Förlusten mot Lukko kom som ett brev från posten. Men resan tog inte slut där. Att de slog ut självaste Jokerit var hittills vårens största bomb. Och på vilket sätt de gjorde. I högsta grad välförtjänt på alla sätt. Man kan ju peka på olika faktorer. Två glasklara är ju Justin Azevedo, som tagit den ledarroll som behövs i varje lag och Petri Vehanen som nått upp till år 2011 års standard då han var omutlig i bl.a VM-finalen mot Tre kronor. Sista matchen mot Jokerit då de vann med 3-1 så hade de ju kraftigt manfall pga sjukdomar i laget, vilket innebar endast 5 backar. Mycket imponerande insats.
I övrigt så gick det som de flesta förväntade sig. JYP gick relativt lätt vidare med 4-1 i matcher mot HPK, Tappara hade inga större problem med HIFK, samma siffror 4-1, och KalPa fick känna på Björneborgsk dynamit av Ässät med 4-1 smäll. "Spadergänget" (Ässät) gick ju som en raket i ligan och vann 14 matcher på raken. Nu fortsätter de att forcera sig fram i slutspelet.
Frågan som ställs är ju om det ska ta stopp nu i semin för Ässät och Lukko?
Så här spelas semifinalerna, mellan dessa lag med start måndag.
Tappara - Rauman Lukko
JYP - Ässät
Mer om slutspelet får ni följa i betsafebloggen.
Önskar här med en glad påsk till er alla!
/Arto Palovaara, http://blog.betsafe.com/arenakalevala
