Krönika: Vända blad
"Kanske de också kommer få konkurrens av fotbollen också så småningom om fotbollslandslaget fortsätter på det inslagna spåret att kunna åtminstone störa de större fotbollsnationerna?"
Ska erkännas att jag inte är lika insatt i fotbollen som jag var i mina yngre dagar. Då höll jag koll på "allt". Numera följer jag fotbollen mest för att hålla mig ajour, men det är inte så att jag idag tillägnar hela lördagar för att exempelvis se Liverpool i en ytterst besvärlig bortamatch mot Norwich. Det tillhör det förflutna. Kan dock tillägga att jag på senare år har blivit intresserad av spansk fotboll, och av lag som Atletico Madrid, Malaga, m.m. Och Finland spelade ju mot Spanien i Gijon igår i VM-kvalet (läs den 22/3). Har inte följt fotbollslandslaget på något sätt lika intensivt som hockeylandslaget, men har tyckt att det varit roligt då de fått fram en och annan stjärna av rang. Den största av alla utan tvekan är ju Jari Litmanen och efteråt har spelare som Paatelainen, målvakterna Niemi och Jääskeläinen varit framtstående i sina klubblag ute i Europa. Men jag vet inte, för mig har Finland känts ungefär som Wales. Har hyfsade spelare, men räcker allt som oftast inte till. Det har varit nära någon enstaka gång, men egentligen...så långt borta från ett slutspel som det bara går att vara. Före Spanien matchen var det många som twittrade om minst 3-0 upp till 8-0 till Spanien. Lätt att förvänta sig ett sådant resultat när Spanien är regerande världs och europamästare och spelar oftast den mest effektivaste och attraktivaste fotbollen som spelas idag (okej, finns en hel del olika meningar om det...men du förstår vad jag menar). Resultatet blev chockerande nog någonting annat, alltså 1-1. Och t o m jag blev nästan eld och lågor över det resultatet även om det inte var så att jag hoppade sönder soffan hemma. Efteråt när man lugnat ner sig, så började man ställa frågorna, var det en engångsföreteelse eller finns det någonting att bygga på?
Osökt kom jag att tänka på Finlands allra första hockeymedalj i landslagssammanhang.
Finland hade fått ut en hel del proffs till NHL och en ansenlig mängd spelade i svenska elitserien. Många var av så kallad hyfsad klass. Kunde störa de flesta lagen genom att spela med mycket hjärta. Men räckte inte till när det väl kom till medaljdiskussioner. Då var det mer frågan om, vem gör bort sig? hamnar Finland på en 5 eller en 6 plats? Kommer de åka på stryk av Schweiz? Och viktigaste, ja, viktigare än en final var matcherna mot Sverige förstås. Men så kom det...kvällen då Finland vände blad och skrev ny hockeyhistoria. 1988, OS I Calgary, där backhopparen och dåvarande nationalhjälten av alla Matti Nykänen sopade banan med alla och tog tre OS-guld, två individuella och ett med laget. Förvisso var dåvarande Sovjetunionen, de omöjliga, redan klara guldmedaljörer. Men för Finlands del fanns det någonting reellt att bygga vidare på, en annan slags mogenhet i både spelet och i uppträdande på banan. En högre nivå av medvetenhet i hur man kan vinna matcher även om man är ibland på pappret det sämre laget. När jag åter tittar på namnen som fanns med då så ryser jag. De var mina barndomsidoler på många sätt, även om jag förstås också hade många idoler från Kanada och Sovjet, såsom Gretzky, Lemieux, Coffey, Makarov, Krutov, Larionov m.fl.
Tiden går fort, men då var dem mellan, låt oss säga 20 till 35, för att höfta till det. Nu är dessa spelare gamla, men ack så minnesvärda.Många av er känner nog igen dessa namn, för de har figurerat i olika klubbar, allt mellan NHL, SM-liiga och svenska elitserien.
Timo Blomqvist, Kari Eloranta, Jyrki Lumme, Jukka Virtanen, Arto Ruotanen, Reijo Ruotanen, Reijo Ruotsalainen, Simo Saarinen, Kai Suikkanen (som på senare tid har varit coach i många olika lag) Raimo Helminen (var senast coach i Ilves men fick gå), Iiro Järvi, Esa Keskinen, Erkki Lehtonen, Reijo Mikkolainen, Janne Ojanen, Timo Susi, Pekka Tuomisto, Teppo Numminen, Jari Torkki, Jukka Tammi och Jarmo Myllys (som senare var VM-hjälte 1995 och oerhört populär i Luleå Hockey). Coachen var den minst sagt mustaschprydde Pentti Matikainen.
Det som slog mig igår att dels behövs det ett helt annat och högre medvetande om sådana saker som träningsmetoder, organisation osv för att ens vara med överhuvudtaget som en kandidat om medaljerna, dels behövs det sådana resultat som Finland tog mot Spanien borta med 1-1, för att ta ytterligare kliv i utvecklingen, eller som Finlands hockeylandslag gjorde den där minst sagt osannolika kvällen 1988 i Calgary. Hockeylandslaget har ju därefter tagit en respektabel och ansenling mängd medaljer förutom VM-guldet 1995. Man kan säga att Finland vände bladet åter 2011 då de vann VM för andra gången. Innan hade ikoner som Olli Jokinen, Saku Koivu och Teemu Selänne sagt tack och adjö i samband med Vancouver OS och bronsmedaljen hängandes runt halsen. Hur är Finlands hockeyframtid? Hur kommer den te sig? En sak som är tämligen säkert är ju att hockeyvärlden har expanderat en hel del sedan 1988 och kommer expandera, hockeyfamiljen kommer att växa, vilket jag tycker är roligt och spännande, att det blir fler som kan störa de stora nationerna som Sverige, Ryssland, Tjeckien, Kanada, USA, Finland och Slovakien. Danmark kunde ju göra det 2010 och Slovenien i viss mån 2011. Norge har också bländat till i några turneringar. För Finlands del, liksom för alla andra innebär det ju större konkurrens, vilket kräver fortsatt tålmodigt arbete i grunden, som bra och gedigna utbildningar av spelare och organisationer, en god länk mellan juniorlandslagen och A-landslagen, höja statusen på de inhemska ligorna som SM-liiga och Mestis m.m.
Apropå vända blad, i aspekten att höja status på en liga. Såg igår en tv-intervju med Esa Tikkanen, som de flesta känner till som en av Finlands största spelare borta i NHL genom tiderna, och han talade just om Mestis och Juhani Tamminens avgång som i sin tur berodde på pengar, att det inte fanns tillräckligt med pengar som han kunde röra sig med för att göra TuTo (andra laget från Åbo) till ett Mestis lag. Nu vet jag inte säkert att det endast handlade om pengar, men det var det diskussionen handlade om. Men Tikkanen har ju rätt i att Mestislagen själva måste arbeta innifrån och ut, höja statusen på lagen själva och sträva efter ligaspel. Min egen reflektion kring detta är att det är sant, och tillägger att det krävs ju att alla närstående företag hjälper till att lägga strå i stacken, och marknadsföringen blir avsevärt bättre osv för att rent ekonomiskt närma sig SM-liiga lagen. På samma sätt som landslaget har gjort. På sikt hjälper det ju även att få till stånd ett starkt/starkare landslag om det sker skiften i ligan med byte av lag. För som det är nu så är möjligheten nästan obefintlig att ta sig till ligan förutom via en enda kvalmatchserie efter att ha spelat ett Mestisslutspel, kvartsfinal, semi och final och sedan de riktiga kvalmatcherna. Just i detta skede så spelar Ilves återigen kval och mot Jukurit denna gång. Ilves vann första matchen med 2-0 och leder därmed 1-0 i matcher bästa av sju.
Tillbaka till landslaget...så det ska bli ytterst spännande att se vad som står på nästa sida i lejonens hockeybok efter kommande VM 2013 och OS därpå i Sotji 2014. Kanske de också kommer få konkurrens av fotbollen också så småningom om fotbollslandslaget fortsätter på det inslagna spåret att kunna åtminstone störa de större fotbollsnationerna? Det får naturligtvis framtiden utvisa.
/Arto, http://blog.betsafe.com/arenakalevala
