Klasskillnad...
Mot Skellefteå vill man alltid ha revansch för finalförlusten 1986. Men i lördagens match var det inte ens nära....
Första perioden stod Huddinge emot bra, och hade man fått lite mer utdelning målmässigt hade man kanske kunnat ta ett visst grepp om händelserna även inför de båda kommande perioderna.
Det kändes t o m orättvist och missvisande att Skellefteå gjorde matchens första mål, men Huddinge kom i alla fall igen och kvitterade. Men fler mål blev det inte i perioden. Och sedan var det roliga slut...
I andra dundrade Skellefteå på och vann till sist perioden med 4-1. Huddinges tröstmål gjordes med en man mer på plan när femton sekunder kvar, men då var man redan ett slaget lag.
Nej, denna lördag var ingen rolig dag att vara hemmasupporter i Björkängshallen. Desto roligare hade givetvis de hundratals tillresta skellefteåsupportrarna som tog över helt och hållet - jag skojade om att situationen kunde beskrivas med den term som i amerikansk företagsjargong kallas "a hostile take over"...
Det närmaste en motsvarande situation en huddingeklack någonsin har varit var märkligt nog i en av landets största arenor, Gavlerinken. Men givetvis inte mot Brynäs, utan den allsvenska bortamatchen 1993 mot Team Gävle... Publiksiffra 228 i Gavlerinken, varav ett 30-tal i Huddinges klack. Det låter väldigt komiskt inte minst vid lineupen när man ser om den videon.
Men åter till skellefteåmatchen! Första perioden var som sagt riktigt bra, från bägge håll. Huddinge åkte skridsko bra och stod emot fint trots att Skellefteå fick matchens alltid viktiga första mål redan efter 1.42. Men direkt in från utvisningsbåset fick Johan Hagman en riktig kalaspassning från Daniel Karlsson och gick direkt upp och hängde kvitteringen 1-1. Sedan kunde det sannerligen blivit mer i perioden, skotten vann man med 12-5.
I andra perioden kom det totala jätteraset. Urk. Efter 3.08 återtog Pär Mikaelsson ledningen åt gästerna, och mindre än två minuter senare var det Igor Matushkin som ökade på till 3-1, och redan där kändes det hopplöst kört. När sedan Daniel Ström gjorde 4-1 var det väl absolut spiken i kistan, och Mikael Tjälldéns 5-1 var bara grädden på moset. De flesta målen var ruskigt snygga strutar dessutom, det var en ren lektion i hur hockey kan och bör spelas. Och klacken gav naturligtvis Huddinge Tigers en smärre lektion i hur en klack kan och bör låta.
Något enstaka undantag i den illustra skaran fanns det väl, men det finns ingen anledning att småaktigt peka ut någon av dessa. Men visst fanns det inslag man hellre hade sluppit se.
Däremot var det ju inte direkt snyggt att någon av de yngre påläggskalvarna i musikavdelningen för lång framtid torde ha diskvalificerat sig för fler uppdrag, och spelade "Fågeldansen" när Skellefteå hade en straff i andra perioden. Nästan lite komisk var dock den skelleftesupporter som sprang fram och skrek ner mot oss i sekretariatet om saken. Är det vanligt att musiken spelas av någon som sitter i sekeretariatet? Jag har sett det någon gång, det har jag, men inte är det många gånger.
I tredje perioden smällde det snabbt två gånger till, och det var bara en fråga hur stor förnedringen skulle bli till sist. Men det stannade vid 7-2 till gästerna.
Det är väl inte så förbålt mycket mer att säga. Skellefteå vann hur rättvist som helst, men inte var det kul - för den som inte höll på Skellefteå, vill säga. Skellefteå såg starka ut, men bästa laget jag sett i serien är nog Nyköping, det måste jag säga. Det blir spännande att se hur norrlagen kan stå emot Leksand och övriga SHA-lag i kommande SuperAllsvenska!
