I backspegeln
Anders Pemers krönika på BotkyrkaHockey.com förra våren, med kommentarer till idén om slutna ligor, elitseriegarantier m m. De bitarna är alltid lika aktuella... Botkyrka skrällde i förra veckan mot Almtuna i årets kval till allsvenskan, men förlorade mot Vallentuna igår.
Säsongen slut överallt
När det nu kommer en ny krönika från webmaster är säsongen just rodd i hamn i hela det nationella seriesystemet. Djurgården har bärgat sitt sextonde SM-guld och nykomlingen Björklöven och "allt-annat-än-nykomlingen" Leksand har fått maka på sig i Elitserien till förmån för Södertälje och Linköping.
De accepterar dock inte sitt öde. I spåren av att man i elitseriekretsar har fört fram den över huvud taget verklighetsfrämmande idén att de lag som vid en given tidpunkt råkar spela i Elitserien skulle ha något slags företräde till en elitserieplats för all framtid, försöker nu Leksand och Björklöven rädda sig kvar genom att försöka få denna "elitseriegaranti" att införas redan nu - retroaktivt från säsongen som gick.
Detta är ju inte vidare sakligt motiverat. Visst är det oerhört tråkigt och vemodigt att ett så superklassiskt lag i svensk hockey som Leksand inte längre kommer att spela i landets högsta serie, efter exakt ett halvsekel i följd på den positionen. Men är det andra som ska drabbas av detta? Tjusningen och poängen med vårt seriesystem med upp- och nedflyttningar är ju att lag som spelar i en viss division ska kunna hoppas allra helst på en möjlighet att själva avancera uppåt, men om inte annat på att åtminstone kunna få möta spännande och intressant motstånd som åker ur serien ovanför.
Att lagen i elitserien kommer att få hemmamatcher mot Södertälje och Linköping i stället för Björklöven och Leksand är ju faktiskt konsekvenserna av de regler alla var överens om från start. Det går att läsa sig till på många håll. Tolv lag ska spela i Elitserien 2001/02. Det är de tio lag som klarade sig undan de två sista platserna i årets serie (Djurgården, Färjestad, Brynäs, MoDo, Malmö, Luleå, AIK, Frölunda, Timrå och HV 71), plus de två lag som blev etta och tvåa i kvalserien. Det blev Södertälje och Linköping. Idel självklarheter naturligtvis, men tydligen inte för riktigt alla...
Och en annan sak. Om man nu försöker rädda Leksand till en "garanterad" plats också i nästa års serie, trots att man inte räckte till för att spela sig till den, bara för att laget är så klassiskt och drar så mycket folk även på bortaplan... Hallå? Vad är det för grunder Björklöven försöker gå på då? Klassiska? Ja, kanske. Lite. Men sedan Löven åkte ur 1989, två ynka år efter klubbens bejublade SM-guld, har man aldrig mer än varit uppe och vänt en säsong i taget. 1993/94. 1998/99. Och nu i år. Inte särskilt stabilt och förtroendeingivande. Om Björklöven försöker utverka sådan här så kallad "elitseriegaranti" så lutar man sig alltså i praktiken på hur klassiska och etablerade man "egentligen" var när man åkte ur Elitserien 1988/89...!
Och det är ju bara året efter att Väsby var uppe och satte sådan färg på Elitserien med alla sina tre poäng. Var är deras brev till SHL om "elitseriegaranti"...?
Eller Västerås, som åkte ur så sent som i fjol. De tvingades dricka förnedringens bittra kalk, fick ta konsekvenserna av gamla ekonomiska synder, gick i konkurs och fick börja om från början i seriesystemet. Ändå är de ungefär lika "klassiska" som Leksand, åtminstone i den meningen att de gjorde sina första framträdanden i högsta serien ungefär vid samma tid som Leksand, dvs slutet av 40-talet. Men okej, "folkets lag" på samma sätt man i allmänhet betraktar Leksand som, det har de förvisso aldrig varit.
Är det sedan några lag som kan göra anspråk på att vara så klassiska att de borde ha en garanterad plats, så är det väl sådana storheter som fortfarande har A-lagshockey kvar och är med och slåss om det, som SSK med sju SM-guld, som alltså ändå gick upp nu, och Hammarby med åtta, som åtminstone aldrig har ramlat längre ned än till andra divisionen, och i år var ända framme i kvalserien. Och inte minst de allra första svenska mästarna IK Göta, som inte ens har seniorhockey kvar på programmet längre.
Men mellan 1922 och 1948 tog man så många SM-guld (nio), att bara Djurgården och Brynäs över huvud taget har gått ikapp och förbi. På 53 säsonger sedan Götas senaste/sista guld. Hade högsta serien stängts 1957 hade vi fått se matcher som Göta-Forshaga i Elitserien idag. Bara en sådan sak. Och det säger väl egentligen allt om idén med stängda ligor eller "garanterade" platser. Vilka lag som upplevs som självklara för en plats i högsta serien kommer alltid att vara beroende av tidpunkten. Hade Elitserien stängts för tre år sedan hade ingen hört talas om något så dumt som Linköping i Elitserien. Hade den stängts i slutet av 80-talet hade vi aldrig sett Malmö där. Men kanske haft Väsby kvar...!
(Mittensegmentet som mer berörde Botkyrkas säsong i fjol och tankar inför kommande säsong här utelämnat)
Sedan krönikan blev klar och uppskickad till servern fick jag ett mail med tips om det publicerade brevet från Björklövens och Leksands ordförande till SHL:s styrelse, så att jag nu har läst det. Man talar om "om det sunda förnuftet får råda och man vågar se vad som är bäst för svensk ishockey i allmänhet". Om just det sunda förnuftet skulle få råda och "man" skulle börja våga se vad som är bäst för svensk ishockey i allmänhet, så skulle vi utan tvivel få en levande elitserie med rotation bland lagen - där minst ett lag åkte direkt ur serien, och ett par lag till fick kvala sig kvar.
Man skulle kunna tänka sig en 16-lagsserie där de två sista åkte ur, och ytterligare två fick kvala. Eller något av massor med seriöst hållna förslag som förts fram under åren med rentav ännu fler lag. I senaste tidningen Hockey fanns ett förslag med en serie A och B med tio + tio lag. Själv har jag skissat i flera år på en liga med 24 lag, parallellt uppdelade dels i en A-, B- och C-serie med åtta lag var som bas för serietabellerna och lagens vidare väg efter seriespelet, dels i fyra regionala sexlagsgrupper som bas för serielottningen.
Många lösningar finns, om det sunda förnuftet får råda och man vågar se vad som är bäst för svensk ishockey i allmänhet. Men knappast att kortsiktigt börja slå vakt om något av de lag som är i elitserien just nu. Basen för svensk ishockey är lagen som spelar i lägre serier, och det är dem vi aldrig kommer att klara oss utan. Om ett eller annat Leksand, Färjestad, AIK eller för den delen Djurgården skulle skötas så illa att man gick i konkurs och fick lägga ned skulle det alltid finns klubbar som kunde fylla på nedifrån. Men det är om klubbarna som producerar morgondagens stjärnor försvinner, som vi har anledning att oroa oss.
Man bygger inte ett hus från taket och nedåt. I svensk hockey finns dock en utbredd vanföreställning att taket och utanpåverket är det viktigaste. Skulle taket vara så dåligt fastsatt att det blåste bort kan vi alltid smälla upp ett nytt. Det är betydligt värre om hela husgrunden rämnar.
