Året var 1986
När Huddinge 2001 säkrade avancemanget till NHA i Kempehallen var det en revansch för vad som kunde blivit förortslagets lyckostund femton år tidigare i stället.
1984/85 hade Huddinge under Ingvar "Putte" Carlssons ledning varit obesegrade på hemmaplan hela säsongen. Borta gick det betydligt sämre, när man vände division 1 östra på hösten mot oväntade seriekollegan HV 71, kvalspöket 1976, 77 och 79, tappade man t ex ledning 5-2 hemma till oavgjort 5-5, och förlorade sedan som vanligt bautastort nere i Jönköping. 10-3 till HV denna gång.
För HV:s del var miljöombytet till den östra serien guld värt, det blev denna säsong laget gick upp i Elitserien för andra gången, denna gång för gott. Det är något speciellt med den östra regionen, som ståtat med massor av division 1-lag som avancerat till Elitserien. Några gånger lag som egentligen inte hör till regionen som gått upp just när man spelat i östra, som Örebro både 1976 och 1978 och alltså HV 1985. Och som för att bevisa tesen ytterligare gick både AIK och Väsby från division 1 västra upp i Elitserien 1987. Och båda de lagen hör ju till den... östra regionen...
HV och Örebro var lagen som gick till Allsvenskan från 1984/85 års division 1 östra. Ett lag vardera från region syd och region väst... det var sannerligen märkliga indelningar på den tiden... Huddinge hade också Vita Hästen före sig i grundseriens sluttabell efter 18 omgångar, och lagen kämpade vidare under de 14 våromgångarna om vilket som skulle vinna serien. Däremot var de två aldrig hotade om de två play off-platserna.
Sista omgången skulle fälla avgörandet. Huddinge var två poäng och 11 mål före, så om Hästen kunde vinna med sex mål kunde de gå ikapp. Jag vet sedan några år att Östnytt visade bilder från matchen, och jag tror jag skulle vilja beställa en kopia av inslaget från SVT. Huddinge bibehöll nämligen sin traditionella roll som stort spöke för norrköpingslaget och vann matchen - borta - med 9-1.
I play off slog man först ut tvåan i södra, Rögle, med 2-1 i matcher, men när det var dags att möta ett av mittlagen från Allsvenskan tog det stopp, 4-5 borta, 5-4 hemma och 3-5 borta mot S/G 83, den färska gävlesammanslagningen som gjorde sin andra säsong med denna beteckning.
Så följde säsongen då allt skulle ske. Putte Carlsson bröt visserligen kontraktet, blev friköpt av förbundet som ville ha honom som förbundskapten till juniorlandslaget, och Lars-Gunnar Jansson klev i stället in som huvudtränare med gamle huddingeprofilen Lasse Falk vid sin sida (liksom Putte hade haft innan). Och nu hände det saker.
Huddinge inledde säsongen 1985/86 med att slå en annan stark allsvensk aspirant, Västerås, hemma med 5-3. I andra omgången blev det "bara" oavgjort 3-3 borta mot Nacka, och toppskiktet blev jämnt länge och väl. Vita Hästen ledde länge serien före Örebro och Huddinge, Västerås var med i kampen hela hösten också, men när VIK slog Huddinge hemma med 7-3 i näst sista omgången var allt förbi för västmanlänningarna ändå. Inför sista omgången stod det i stället bara mellan Huddinge och Vita Hästen vilka som skulle följa Örebro till Allsvenskan. Båda lagen vann också sina avslutande matcher, och Huddinge höll undan på väsentligt bättre målskillnad (nästan 50 mål bättre!).
Allsvenskan blev sedan en jättesuccé. 1-1 borta mot erkänt hemmastarka S/G i premiären kändes som en seger. 4-1 hemma mot grannen Hammarby, förra året i Elitserien, som hade spelat i västra ettan och kommit tvåa på aningen sämre målskillnad än S/G, var också en vacker skalp. Någon vecka innan hade lagen mötts i DM-final i Björkängshallen och Hammarby vunnit med 3-2. Bortamatchen mot blivande seriesegrarna Skellefteå slutade som väntat med stora förlustsiffror, 7-3 till SHC, som laget hette i detta skede. Men sedan var det hemmamatch mot Örebro igen, och nu fick man revansch för Örebros orättmätiga poäng i Björkängshallen på hösten.
Nils-Arne Björk hade slagit in 6-6 när Fidde Josefsson var nedtryckt i målgården av Lars "Mozart" Andersson. Visserligen var "Mozart" intacklad av en huddingespelare, men eftersom domaren inte tog utvisning för det borde inte heller målet ha godkänts. Utan det målet hade dessutom en örebropoäng hamnat i Huddinge, och Huddinge hade då vunnit grundserien.
I division 1 vann Örebro hemma och fick med sig en poäng från Huddinge, men i Allsvenskan skulle det visa sig bli tvärtom. Efter 4-3 mot ÖIK åkte Huddinge ned och vann med 6-3 borta mot Troja, som man hade mött för första gången i seriespel i Allsvenskan två år tidigare och då slagit både hemma och borta. Och sedan kom den vackra vändningen. Hemmamatch mot Västra Frölunda. Frölunda hade åkt ur Elitserien två år innan, och varit i Allsvenskan även fjolåret. Men då var ju inte Huddinge med i det ädla sällskapet. 2178 åskådare, i princip fullsatt, fick se Huddinge gå ut och vinna klart. 5-1. Timrå var också ett gammalt klassiskt lag. Men i 1986 års Allsvenska var man redan ett strykgäng. Klar jumbo. Huddinge vann vändningen mot Timrå med 19-2. 9-1 borta och 10-1 hemma. Nere i Scandinavium spelade man sedan 2-2 i alla tre perioderna, summa summarum 6-6 efter att Frölunda två gånger i slutminuterna kvitterat huddingeledningar!!!
Resten av andra halvan gick knackigare, det skulle från och med nu faktiskt bara bli en seger till i allsvenskan. Efter 32 hemmamatcher utan förlust spelade Huddinge hemma mot Troja och förlorade med 1-3. 2-2 borta mot Örebro var en viktig poäng och andraplatsen var fortfarande Huddinges. Seriefinal hemma mot Skellefteå, och förlust med 1-2, följdes av seger 4-0 till de grönvita grannpojkarna, när Huddinge för första gången på två år hade ett derby på Hovet. Och inför sista omgången tappade man andraplatsen till S/G 83. Som man skulle möta hemma i en direkt avgörande match...
Men matchen Huddinge-S/G blev aldrig så spännande som den kunde ha blivit. Redan efter 8.45 gjorde Huddinge 3-0, och även om S/G vann mittperioden var Huddinge aldrig skakat. Seger 5-2 till sist och nu skulle man spela bäst av fem mot Skellefteå...
Jag satt själv vid radion och lyssnade på Radio Stockholms direktsändning från matchen när det begav sig. Det var vid den här tiden jag hade börjat begripa att jag bodde i en kommun med ett riktigt bra hockeylag, och sakta men säkert började bli riktigt idrottsintresserad en bit upp i tonåren. Men åkt bort till centrala Huddinge för att se HIK spela live hade jag inte gjort än. Dit var det ju så långt. Skogås/Trångsund är verkligen en avkrok i den geografiskt sett lite för stora kommunen Huddinge, och jag förstår de strävanden som finns där idag att bilda egen kommun i stället.
(Men okej, till Björkängshallen hade jag tagit mig på den tiden med buss på ca en halvtimme, så jag ska inte överdriva.)
Anders Ökvist gav Skellefteå ledningen efter 6.24 i första perioden. Men när väl Huddinge hade kvitterat via Janne Ericsson efter 1.42 i andra gick det snabbt. Direkt på tekning rann Danne Pettersson igenom, fick pucken av förre målskytten Janne Ericsson och gick upp och gav förortslaget ledningen med 2-1. Tid 1.52. På tio sekunder hade man vänt. Och det var inte över, bara en halvminut senare är man i Skellefteåzonen igen och Ola Andersson kan göra 3-1 till Huddinge efter 2.22.
Resten av matchen spelade Huddinge smart och jobbade på för att hålla undan, och gärna naturligtvis peta in några fler puckar. Men tyvärr hade man tre motståndare att betvinga. Skellefteås iskrigare på planen. Det kompakta motståndet på isstadions läktare, 4.648 som väl knappast kan ha inkluderat någon förlupen huddingevän, eller kan det det? En eller annan spelarförälder möjligen...
Och slutligen umeådomaren Charles Gustafsson som sannerligen inte höll för hemmatrycket och kunde döma lika åt bägge håll, utan i historiens backspegel sannerligen avgjorde tillställningen med den enögdhet hans användade av pipan har avsatt i protokollet. Läser i Årets Ishockey 1986: "Utvisningar Skellefteå: Peter Lundmark 2. Huddinge: Dan Svahn 6, Stefan Jansson 2, Rickard Franzén 2, Rauno Soukko 2, Jan Ericson 2."
Roland Berndt sammanfattar matchen i jubileumsboken "Huddinge Hockey 50 år" efter ett samtal med L-G Jansson:
Matchen blev nervpirrande och tyvärr föll Huddinge med 3-4 mycket beroende på att norrlandsdomaren inte orkade stå emot trycket från de "de egna".
"AIK-arna" utnyttjade domarens tveksamhet och rappade bland annat hårt och ofta. Huddinges öde beseglades den gången av ett bortdömt mål och Skellefteå vann sedan de båda efterföljande matcherna.
- Första skellefteåmatchen var försmädlig med alla rappningar och ett ständigt spelande i numerärt underläge, kommenterar Lars-Gunnar.
Till detta skall läggas att Martin Linse hade lagt iväg pucken mot Skellefteås tomma målbur i slutminuten när Jörgen Marklund fick upp klubban, tog ner puckuslingen på volley och på något sätt fick in den bakom Fidde.
När Göran Lindblom kunde avgöra med sju sekunder kvar av den första förlängningsperioden hade Huddinge just klarat ett läge med spel tre mot fem och fått in den första spelaren på isen. Oj, vad fult Huddinge måste ha spelat... jovisst...
Huddinge gav nu inte tappt under de matcher som följde. Tvärtom, 2.069 åskådare fick lufta lungorna rejält när Janne Ericson gav Huddinge ledningen efter 3.53 i hemmamatchen i omgång två. Men Skellefteås miljonbygge lade in en högre växel och kunde vända till 2-1 innan perioden var slut. I andra blev det 1-3 och 2-3 genom Janne Ericson igen innan spänningen blev maximal i tredje. Thomas Hedin gjorde 4-2 för SHC efter 5.39, men Martin Linse reducerade efter 13.50 och Peter Lindgren fick in kvitteringen efter 18.06.
Men ett snöpligt slumpmål av Mats-Åke Lundström gav Skellefteå en i detta läge direkt orättvis ledning 2-0 i matcher efter bara fyra minuters förlängning. Någon av dessa två matcher borde Huddinge vunnit. Inte tal om annat.
Som för att understryka att Skellefteå sannerligen inte var något överlägset lag i finalen var det än en gång Huddinge som tog ledningen i tredje matchen efter nästan halva första perioden. Bara nitton sekunder senare var det kvitterat, men efter Peter Lundmarks 2-1 några minuter senare tog det inte fullt en minut innan en viss Charles Berglund kvitterade till 2-2. Men i slutminuten kunde Ola Stenlund åter ge Skellefteå ledningen.
Bara tolv sekunder in på andra perioden satte sedan Niklas Mannberg 4-2, men Stefan Jonasson reducerade till 4-3 efter drygt halva matchen, och 4-3 var också ställningen inför vad som skulle visa sig bli den sista perioden mellan de här lagen denna säsong. Perioden var 3.14 gammal när Ola Andersson kvitterade till 4-4, och än en gång hade Huddinge gett finalserien det liv och den nerv man var värda. Att Roland Stoltz sköt 5-4 efter 9.25 dödade inte heller matchen slutligt. Men när Thomas Hedin också gjorde 6-4 drygt två minuter senare var allt över.
Skellefteå var klara för Elitserien, som också var färdigspelad i dagarna. AIK hade åkt ur densamma, och Huddinge hade i sista stund lurats på konfekten att nu i kvalserien få derbyn mot Djurgården, som i sista elitserieomgången lite överraskande hade tagit sig förbi MoDo. Men det bekom inte Huddinge, som slog just MoDo i premiären med 3-2. För upp skulle man!
Derbyn hade man fått ändå. Bajen hade kvalat sig fram från allsvenska mittskiktet via play off-omgångar mot Rögle och S/G, och tidernas största publik på ett derby Hammarby-Huddinge på Hovet, 5.672, fick se Hammarby vända och vinna med 5-3. Huddinge gjorde sedan två blaha blaha-matcher mot VIK, seger hemma med pinsamma siffrorna 1-0 och förlust borta med hela 8-3.
Men så långt hade man också haft tur med övriga resultat. Med två omgångar kvar såg tabellen ut så här:
Modo 4 2 1 1 21-14 5
HIF 4 1 2 1 15-17 4
HIK 4 2 0 2 10-15 4
VIK 4 1 1 2 15-15 3
Två lag hade sitt eget öde helt i egna händer, vinn de två sista matcherna så går vi också upp. MoDo och Huddinge. Och Huddinge vann enligt regelboken sin sista hemmamatch mot Hammarby och skulle då bara ha behövt åka upp och slå MoDo även borta och säkra sin elitserieplats.
Men när det gäller Huddinge har ju aldrig något fått vara enkelt och allt som har kunnat förstöra för oss har ju alltid sett till att inträffa. Hammarby som inte hade något att spela för mer än rena missunnsamheten att kan inte vi gå upp så vill vi väl göra allt vi kan för att spela bort en lokalkonkurrent från chansen att göra det hämtade upp från huddingeledning 4-2 med 90 sekunder kvar till 4-4. 4-3-målet efter 18.34 var korrekt, men domaren Börje Johansson hann sätta pucken i spel efter det föregivna kvitteringsmålet efter 19.07 och därmed var det försent att döma bort målet. Och dömts bort skulle det, det styrdes in med en trasig klubba och skulle ha dömts bort för felaktig utrustning.
Så skulle det givetvis gå till när Huddinge missade sitt guldläge att ligga en enda poäng efter MoDo inför sista omgången och "bara" behöva åka upp och vinna för att bärga sin länge eftertraktade elitserieplats.
Nu fanns en mikroskopisk chans om man vann med sju mål, men det var naturligtvis aldrig i närheten. Man var visserligen "bara" fem mål ifrån när man inför sista perioden hade gått fram till ledning 0-2 i Kempehallen. Challe Berglund gjorde 0-1 efter 5.21 i andra, assisterad av Micke "Aj-aj" Jansson och Rickard Franzén. Och med 57 sekunder kvar av perioden var det Peter Lindgren som ökade på, framspelad av Rauno Suokko.
MoDo hade hållit sig kvar i elitserien med en förlust med upp till sex mål, men vände för säkerhets skull i tredje perioden också till seger 3-2. Typiskt nog slår då VIK Hockey Bajen på Hovet med 6-4 och går också om Huddinge, så laget som i praktiken var närmast att rubba elitserienian MoDo i 1986 års kvalserie slutade i stället sist i tabellen. MoDo plockade nio poäng och alla de övriga tog vardera fem. VIK klev med sin avslutande seger upp på +1 i målskillnad, Hammarby stannade på -4 och Huddinge främst genom de 8-3 i Rocklunda på -6.
Men något av en senkommen revansch kom alltså femton år senare. 1986 hade Huddinge kunnat bli klara för Elitserien genom en vinst i Kempehallen mot MoDo, 2001 blev man i gengäld klara för Norra Allsvenskan genom vinst i Kempehallen mot Örnsköldsviks SK. Det var ju ungefär lika stort...
Men är väl ungefär den typ av framgång vi korkade förortsbor som har gjort det synnerligen aktiva ställningstagandet att faktiskt tycka att vårt lokala förortslag är värt vårt stöd ska kunna förvänta oss. Jag har sagt det förr, och säger det gärna här också. Att bo i Huddinge och välja att hålla på Huddinge i hockey är definitivt ett mycket mer aktivt och engagerat ställningstagande än att bo någonstans i storstockholmsområdet i största allmänhet och "välja" att bli AIK:are eller djurgårdare. Det är mer ett utslag av att inte kunna stå emot grupptryck, ungefär som när tonåringar ännu i denna dag tycker det verkar häftigt att börja röka... Så var det sagt!