Tung förlust
Efter att ha tagit poäng i fyra matcher i rad var Huddinge åter ett förlorande lag i kvällens match mot Skövde.
Annars började allt så bra. Huddinge förde matchen eftertryckligt i första perioden och 2-0 kändes klart i underkant. Skövdes första skott på mål dröjde bra länge, även om det åtminstone föll innan Magnus Tenggrens båda mål i mitten av perioden. Det första ett turmål som både jag och många andra inte riktigt såg, verkar ha tagit på målvakten och gick i mål. Det andra en knapp minut senare med frukten av eget arbete hela vägen, en retur på ett skott från Joakim Rosén.
Huddinge borde definitivt ha lyckats peta in fler kassar under perioden och ett 3-0 och kanske även mer hade med största sannolikhet avgjort matchen för gott.
Som vanligt när så icke sker rasade sedan allt så fort Skövde tagit sig i kragen. Scenförändringen var total, och det i kombination med en märklig domarnivå där det väl inte direkt är någon överdrift att hävda att Skövde hade domsluten med sig, gjorde att matchen snart var i praktiken förlorad. Skylla enbart på domaren är lågt och definitivt felaktigt i det här fallet, men Skövdes 2-3 i tredje perioden som blev matchens sista mål och följaktligen helt matchavgörande kom på ett helt orättmätigt fem mot tre-läge.
Utvisning nummer två som gav fem mot tre-läge var definitivt hårdare dömd än vad som är normalt för att ta en andra utvisning på ett lag som redan är en man mindre. Och den första utvisningen?
Jo, än en gång fick vi se en retroaktiv huddingeutvisning på gnäll i efterhand från förfördelad motståndare, på ett sätt som börjar bli riktigt frapperande - när Huddinge börjar skrika om någon episod som ingen domare sett där en huddingespelare har fått ont undrar jag om jag har sett någon utvisning på någon motståndarspelare det här seklet, men gång på gång på gång går det alldeles utmärkt att hitta utvisningar på Huddinge om det är våra motståndare som skriker högt och duktigt.
Vi får väl tacka det enorma publikintresset i Huddinge för detta. Det är ju så att alla lag med stor publik i praktiken ofta gynnas av att domarna har svårt med trycket. När man kommer till en arena som Björkängshallen är det som att man verkligen måste passa på tillfället att försöka döma neutralt till att börja med, men att man inte kan motstå frestelsen att försöka sig på att mer gynna bortalaget bara för att se hur det skulle vara. Huddinge blir på det sättet ett lag som drabbas i bägge ändar.
Och så här upplevde man det ju även när vi hade ganska anständiga publiksiffror och tampades i regel på övre halvan. Redan någon gång runt 1989-90 frågade jag strax efter någon match med någon särskilt anmärkningsvärd historia en ledare i A-laget "Upplever ni i laget också som man gör på läktaren att just Huddinge generellt har domarna mer mot oss än med oss?" och svaret kom snabbt:
"Ja, säg så här åtminstone... vi har ju aldrig den generella fördel av hemmaplan som annars är normalt att alla lag har..."
Och det är rätt märkligt att man ska känna det så ännu femton år senare. Men visst, även fans av alla dessa landsortslag med ständigt fullsatt ser väl och reagerar desto mer på de tillfällen då de tycker domaren missar förseelser från bortalagets sida och tycker att de aldrig har tur med domaren...
Säsongen 1993/94 då jag var en av de huddingefans som åkte sammanlagt 150 mil tur och retur till bortamatcherna mot Mora och Troja, och fick se två matcher förvandlas av en viss Lars Johan Ryhed från huddingevinster till förluster i och med märkliga aldrig godkända huddingemål, felaktigt godkända moramål och utvisningssituationen med mindre än två minuter kvar i Ljungby som helt ofattbart skänkte Troja resten av matchen i numerärt överläge på en trojaförseelse som blev en "holding" på Janne Mertzig, som man kunde utnyttja till ett segermål, vill jag minnas att just såväl Moras som Trojas tränare kort efteråt efter egna förluster med Ryhed som domare kommenterade att det gick "som vanligt" när de hade honom...
Så var och en är väl sig själv närmast. Därför är det helt dödfött att ventilera egna verkliga eller inbillade motgångar av det här slaget. Alla anser sig vara lika drabbade.
Återstår att se om vi har allsvensk hockey i Björkängshallen nästa säsong. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt. Man kan ju inte vända resonemanget som vi ofta gör i huddingekretsar och som t ex Halmstad Hammers gör nu, "nu är det upp till Halmstads befolkning och näringsliv att visa om ni vill ha ett allsvenskt lag". Till syvende och sidst är publikintresse något man förtjänar för att man spelar bra och når bra resultat.
Man kan inte vädja till att först få publik oavsett hur spelet går, för att få intäkter till att värva ett bättre lag till nästa säsong. Man måste få ihop ett bra lag som spelar bra och underhållande och lockar publik först. Och i Huddinge har ju egentligen knappt det räckt när laget varit bland landets 14-15 bästa. Så vad håller vi på med egentligen?
